Lina Lilja

Det är intressant det där med identitet. Vilka delar av en som man lyfter som viktiga identiteter. Själv, när jag ska beskriva mig själv, börjar jag alltid med "Lesbisk, kristen".... Som min twitterbio just nu: 

 

 

Min sexuella läggning och min tro är två saker jag värderar väldigt högt i min identitet. Båda två, framför allt i kombination, är ganska komplicerade identiteter, men identiteter som jag liksom gjort mig hemmastad i. Ombonat, gjort bekvämt, och nu bär med enormt mycket stolthet och glädje. Jag tycker att de två identiteterna i kombination beskriver mig och min personlighet väldigt mycket, så det är därför jag alltid tydligt lyfter fram dem när jag ska beskriva mig själv. 

 

Så när en av de här identiteterna plötsligt inte känns lika hemma längre blir livet aningens upp-o-ner vänt. 

 

 

För en tid sedan träffade jag en person som ger mig fjärilar i magen varje gång jag tänker på honom. Det var väldigt länge sedan någon gav mig fjärilar i magen på det sättet, så på ett sätt är det klart att det är oerhört härligt, samtidigt som det är lite ångest eftersom det aldrig tidigare slutat i något gott. Men, jag tar det som det är, följer mina känslor, och så får det gå som det går. 

 

Den andra grejen är såklart det faktum att det är en man som jag gått och förälskat mig i. Om ni är förvånade så är det ingenting mot för vad jag är. Min första reaktion var panik. Sen kände jag mig vilse. Men ganska snart så tog jag bara ett djupt andetag, rykte på axlarna och tänkte "Jaja, det är som det är". Det faktum att jag gått och förälskat mig i en man är inte det som känns jobbigt. Till en början var det "Vad ska folk tänka?!" som var jobbigast. Jag har hela mitt liv fått min sexualitet ifrågasatt, folk tror inte att jag är lesbisk "på riktigt" eftersom att jag inte "ser ut som en". Att bli tillsammans med en kille skulle bara slänga bensin på deras eld, göra att alla de idioterna får rätt. Ganska snabbt kom jag dock över det hela, vem fan bryr sig om vad någon annan tycker? Det var längesedan jag bestämde mig för att skita i folks åsikter och bara gå min egen väg istället, så varför börja lyssna på andras dömande ord nu? 

 

 

Sen blev det jobbiga att tänka på min framtid. När jag i så många år sett mig själv gifta mig med en kvinna, skapa mig ett liv med en kvinna, plötsligt se en man bredvid mig vid altaret... Nej det är konstigt. Lika konstigt som det var att ställa om mina bröllopsdrömmar till att jag skulle gifta mig med en kvinna när jag var yngre, lika konstigt är det idag att tänka mig att jag ska gifta mig med en man. Men, dit är det långt. Så jag bestämde mig helt enkelt för att bara sluta tänka på det.

 

Sen kom tankarna kring min identitet. Och där har jag väl inte riktigt landat än. Vem är jag? Vad är jag? Och framför allt den stora ensamheten. Om det är tufft och ensamt att vara en normbrytande version av lesbisk, en minoritet i minoriteten, så är det ännu tuffare att plötsligt vara någon sorts minoritet i minoritetens minoritet. Att försöka hitta ett nytt fack att passa in i. En ny identitet. Ett nytt ord att beskriva mig själv med. Jag har inte hittat något än. 

 

 

Jag ser inte mig själv som bisexuell. I så fall ser jag mig snarare som pansexuell. (Och nu sitter ni och kliar er i huvudet och funderar: pansexuell?! Well, bisexualitet och pansexualitet är faktiskt två helt olika saker. Pansexualitet är inte så välkänt än, men det växer då det är många som känner sig mer hemma där än i bisexualiteten. Use your friend google to find out what it is.)

 

Varför? Jag blir kär i tjejer. Jag har alltid attraherats, mer eller mindre, till båda könen, och något annat har jag heller aldrig sagt. Min identitet bygger just på det faktum att jag blir kär i tjejer och inte killar (or at least that's what I thought). Fortfarande tycker jag att tjejer är betydligt sexigare och vackrare än killar. Det kommer nog aldrig att ändras. Jag tror heller inte att jag blir kär i killar på samma sätt som jag blir i tjejer, det är så jag upplever det nu i alla fall. Killar ger mig inte fjärilar i magen, men han gör det. Han är inte som alla andra. Kanske den största klyschan i världen, men också det som känns allra mest sant nu. När jag tänker mig framtiden kan jag se mig tillsammans med en tjej, eller tillsammans med honom. Svårt att förklara, men så är det i alla fall. Jag gillar honom för att han är han, inte för att han är man. 

 

 

Så vad har jag kommit fram till? Att låta livet rulla på. Få vara som det är. Känna alla känslor fullt ut, försöka hänga med i livets alla kurvor, och skita fullständigt i vad alla andra tycker och tänker. Tills vidare får min lesbiska identitet leva kvar. Tills jag hittar något nytt som jag känner passar bättre. Jag ska låta mina känslor och tankar få fortsätta vara utanför boxen, och strunta i samhället när de försöker få mig mer fyrkantig. Jag är inte fyrkantig. Jag, liksom alla andra där ute, är en komplicerad själ som inte passar in i en förutbestämd mall. Aldrig någonsin ska jag låta samhällets normer få mig att trycka undan mina känslor, göra mig olycklig. Jag blir kär i själar, människor, inte kön. Och så får det vara. 

 

Och varför tycker jag det här är något som borde publiceras på min blogg, for the whole world to see? Tja... Varför inte? Vi är alldeles för fixerade i normer och fack, att man ska passa in i en mall - oavsett om man är kvinna eller man, homo eller hetero. Det gör många människor olyckliga. Vi är också fixerade vid att vissa saker borde hemlighållas. Att en del saker är för privata. Den grejen har jag aldrig förstått. Ingenting har gjort mig så lycklig som öppenhet. Ingenting har brutit ner mig så mycket som hemligheter. Genom att vara öppen och ärlig, dela med sig av alla sina sidor, hittar man de människor som tycker, tänker och är på samma sätt som en själv. Det är oftast de människorna man kommer att älska allra mest. De man har mest gemensamt med. De som stöttar och älskar en för den man är, för att de vet vem man är. Dessutom kan det alltid hjälpa någon. 

 

Antagligen hade jag inte tagit det här lika lätt om det inte varit för att jag just läst Vanessa Lopez bok "Jag har ångrat mig". Där pratar hon mycket om att inte passa in i fack, och att låta sig själv flyta utanför fack, utan att bry sig om vad samhället tycker och tänker. Det var med den boken i bakhuvudet som jag gick in i den här identitetskrisen, och det är ofta hennes ord som stärkt mig och mer än någonsin fått mig att tycka att fack och labels är idiotiskt. Känslan att man måste passa in har förstört många liv, det ska inte få förstöra mitt.

 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja