Sårade fans
Det är allmänt känt att våra idoler, aka kändisar, kan ha stor påverkan på våra liv. De kan ha positiv påverkan - göra oss glada och ge oss en tillflyktsort dåliga dagar - eller en negativ påverkan. Med negativ påverkan menar jag INTE att man skulle bli gay av att lyssna på Sam Smith, en hora av att lyssna på Madonna eller våldsam av att lyssna på Eminem. Med negativ påverkan menar jag tillfällen då någon man ser upp väldigt mycket till säger något som gör en ledsen, kränkt och sårad.
Jag har tänkt ett tag på detta, och nu när Wikileaks publicerat en massa mejl mellan Sony och Syco så blir allting extra tydligt. Så låt oss prata om detta.
Ja, denna text/analys kommer att handla ganska mycket om One Direction - av flera olika anledningar. Dels är One Direction-killarna väldigt, väldigt bra exempel på detta - och dels kan jag väldigt mycket om dem ur den här synvinkeln. Mitt ursprungliga intresse för killarna väcktes trots allt på grund av att jag tyckte de var intressanta ur ett sociologiskt perspektiv och jag började studera dem - sedan råkade jag själv falla ner i hålet och bli ett hardcore fan på vägen bara.
Först vill jag prata lite om Take That och ett par intervjuer hos Graham Norton. Först låt oss prata om när de besökte Grahams show i november förra året. Take That har funnits sedan 90-talet och har många år bakom sig i musikindustrin (och har på vägen tappat två medlemmar). I intervjun med Graham pratar de bland annat om hur Howard har en tendens att klä ut sig i alla möjliga olika outfits (bland annat i klänningar) och lägga upp bilder på twitter. Han berättar hur han har fått skäll från både management och de andra medlemmarna för att han lägger ut dessa bilder. Nyckelorden här är skäll från management. Han, 46 år gammal, får skäll från sitt management för att han klär sig i klänning och lägger ut roliga bilder på twitter. Jag har så extremt mycket att säga om detta, men vi tar det lite senare. Let's move on first.
För några år sedan (2012 tror jag det är) var Take That-medlemmen Gary Barlow själv och intervjuades i samma talk show. Nyckelfrasen han pratar om i denna intervjun är när han pratar om dockorna som gjordes av dem in the early days. In the days when they had no control.
Varför jag lyfter det här innan jag riktigt går in på ämnet är för att jag vill att ni ska förstå hur lite makt artister kan ha! Bilden av en stjärna, av en artist, är allt som oftast en skapad persona. Extra mycket så när artisten är ung och blir känd väldigt fort. Som med One Direction.
Killarna var 16-18 år när de slog igenom, stort, i X-factor. De var unga, naiva med noll erfarenhet av branschen - och på så sätt blev det väldigt lätt för management och skivbolag att få mycket makt över dem.
Innan jag plötsligt blev ett hardcore fan för några månader sedan visste jag extremt lite om One Direction. Enda låten jag hört var What Makes You Beautiful (och jag gillar den inte), samt att jag sett musikvideon till Best Song Ever ett par gånger för att den var så himla rolig (men jag hängde inte riktigt med eftersom jag inte visste vem som var vem). Den enda jag visste någonting om, ens vad han hette, var Harry. Jag var så stensäker på att det fanns en Luke i bandet att det tog mig flera veckor att komma över! Bilden jag hade av Harry var att han var en douchbag, womanizer som legat runt massor, festade, och som gillade äldre kvinnor. Jag visste att han dejtat Taylor Swift. That was about it.
När "Not that important" hände i november nådde det tidningar över hela världen, och naturligtvis var det något som nådde även mig. Jag gick tillbaka i mitt facebookflöde för att se om jag skrev något om det då, och det gjorde jag. Låt mig citera mig själv (från 4/11-14):
"And all the gay men of the world suddenly got their hopes up.... Like it tho, especially the way he says it - whatever it means. Sexuality, like gender, ain't black and white - it's a whole scale of grey :) Seriously getting sick of this black and white labeling society..."
Jag såg också artiklarna några dagar senare när Louis hade på sig en tröja med Apple-loggan på i färg, alltså ursprungsloggan som är regnbågsfärgad, som pratade om hur han hade tröjan på sig för att visa sitt stöd för Harry alternativt Tim Cook (olika artiklar skrev olika saker). Rätt säker också på att jag läste något om hur han lashat ut på twitter kring det hela och skrivit "I'm in fact straight", men minns inte säkert om jag läste något om det då eller om jag gjorde det först senare.
Det här var alltså allt jag hade på One Direction när jag sedan såg dem på min tv under idolfinalen. That's all I knew i princip. Jag kommer därför anta att det är ungefär det här som allmänheten - de som inte är fans eller egentligen riktigt bryr sig om One Direction - vet om pojkarna och bandet.
Efter några månader som fan är det en hel del frågetecken i mitt huvud (på riktigt the worlds shadiest band) - men det är en sak som jag är 100% säker på och det är att Harry Styles inte är straight. Om han identifierar sig som gay, bi, pan, eller whatever har jag ingen aning om, men straight är han banne mig inte. Trots det är han den medlemmen som, fram till november 2014 och "Not that important", utåt sett har setts som den straightaste womanizern som bandet har.
Harry var 16 när X-factor hände. Han var 16! Som sextonåring blev han objektifierad och det spreds en bild av honom som en womanizer som fick alla kvinnor han ville ha. HAN VAR ETT BARN! Jag är helt övertygad om att denna bilden av honom spreds medvetet av management/PR-team/skivbolag för att dölja hans sexuella läggning. Enligt Wikipedia har Harry dejtat: Caroline Flack, Taylor Swift och Kendall Jenner (samt att vi hade ju storyn kring Nadine Leopold här i vintras, men hon finns inte med på wiki). Vet ni hur många Harry har bekräftat att han dejtat? Noll. Zero. Nada. Inte ens Taylor.
(Oh wait, yeah, it was this one time....
Enda, ENDA, gången Harry har erkänt att han dejtat någon.)
Anyway. Vi kan sitta och prata om hur länge som helst om hur fruktansvärt allt som gjorts för att få Harry att verka straight, och hur mycket det skadat Harry - lika mycket som vi skulle kunna prata hur länge som helst om alla andra mer eller mindre kända personer som lever i, eller har levt i, en ofrivillig garderob. Det är FRUKTANSVÄRT, och jag gissar på att de också är ganska hjärntvättade av människorna som "styr dem" (fansen kommer inte tycka om er längre, de kommer sluta lyssna på er musik, din karriär kommer gå i botten, hela bandets karriär kommer gå i botten, etc etc), och det har utan att tveka stulit MÅNGA år från MÅNGA olika människor i branschen.
Men. Det kan vi gråta om en annan dag (ja, I have those days...). Idag tänkte jag att vi istället skulle prata om hur sånt här påverkar andra människor - som i fans eller andra okända människor som är HBTQ-personer. Som kanske lever i garderoben, som kanske är unga och osäkra.
Den här filmen dök upp i min facebook feed här om dagen, och den är verkligen fantastisk på så många sätt, men en sak träffade mig extra mycket. Representation.
"How does it feel to be accurately represented in... everything?"
Det har liksom aldrig slagit mig förut... Hur enkelt det måste vara att vara straight, vit, cis-person och ha folk att se upp till och känna igen sig i ÖVERALLT! På riktigt. I Hollywood, i Disney, i romcoms, i kriminalserier, på teaterscenen, i musikbranschen, i musiken, jämt, hela tiden, alltid, ÖVERALLT!
Jag minns 2008 när Stockholm Pride också var EuroPride. Av någon anledning (kanske för att det var EuroPride) blev det större än någonsin detta år och min lokaltidnings öppet homosexuella journalist rapporterade från pridefestivalen varje dag i tidningen, och om det var TV3 eller Kanal 5 som hade pride-tema och sände massa HBTQ-relaterade filmer och dokumentärer hela veckan. Jag sög så klart i mig allt jag kunde (jag var 14 år) och jag minns hur jag under den här veckan såg filmen An Unexpected Love som sändes på tv. Och ÄLSKADE. Och tittade på fem gånger i streck. På mindre än ett dygn.
Såhär i efterhand så är det långt ifrån en fantastisk film - men det var första gången jag såg någonting på tv som jag till åtminstone viss del kunde känna igen mig i, eller åtminstone se mig själv i. Trots att filmen handlade om två kvinnor 30+ (40+?) varav den ena var tvåbarnsmamma. Inte långt efteråt fann jag serien The L-Word (God bless!) och det kändes som jag kommit till himlen.
För HBTQ-personer har det utan att tveka blivit radikalt bättre bara sedan 2008 - men LÅNGT IFRÅN bra. Även om vi ser mer, och bättre, representation i filmer och tv-serier (mer och bättre är nyckelorden här - inte mycket och bra - men det tar vi en annan gång) - så är det fortfarande väldigt tunnt med representation på röda mattorna.
Out-magazine listar varje år the 50 most powerful queer people in American culture. På listan hittar vi exempelvis Ellen DeGeneres, Laverne Cox och Neil Patrick Harris. Och visst, det finns några öppna HBTQ-personer i Hollywood, på röda mattan, och på de stora scenerna. Men de är få. JÄVLIGT FÅ. Sam Smith är den första riktigt stora världsartisten som är öppet gay (well, vi har/hade Adam Lambert också (PS - han släpper ny musik i dagarna!!!), men jag tror man måste säga att Sam Smith är mycket större sett till hur mycket hans musik spelas etc). Och vi har ju en gay medlem i varje stort pojkband (Backstreet Boys, Westlife, etc). Men jämfört med hur många straighta (i alla fall där straight är den officiella bilden) människor det kryllar omkring på Hollywoods röda mattor etc så är HBTQ-personerna där en extrem minoritet.
Det här är ett uppenbart problem - framför allt då det blir tydligare och tydligare att någonting saknas. Någonstans finns en siffra på att 20% av världens befolkning skulle vara icke-straight, och jag tror det är en extremt missvisande siffra och att den faktiska siffran är betydligt högre, but let's roll with that number just for a sec. Det är en femtedel av världens befolkning. Det skulle innebära att varje gång någon tvingade en artist/skådespelare eller liknande att stanna i garderoben and "act straight" for the sake of their carreer så skiter man fullständigt i en femtedel av världens befolkning. En femtedel av världens befolkning som dessutom är extremt underrepresenterade och törstar som fan efter någon att få se upp till - dvs en publik som rimligtvis borde vara mer lättfångad och lättattraherad än någon annan publik.
Men, vi har mer problem. Värre problem än underrepresentation.
Många HBTQ-personer, framför allt när de är yngre, brottas med skamkänslor. Som att det skulle vara någonting fel med dem. This is something we all know about, och vi vet också att HBTQ-personer ligger betydligt högre i självmordsstatistiken än hetero cis-personer.
HUR tror ni man känner som ung, skamsen HBTQ-person i garderoben när kändisar, som Harry Styles, i ÅRATAL tvingas stanna i garderoben for the sake of their carreer. I mean seriously? Alltså det är inget fel på dig eller så... Men alltså vill du lyckas och ha en bra karriär så... Alltså... Jag menar inte... Men.
Låt oss också nämna Louis Tomlinson. Hurvida han är straight eller inte är sjukt oklart (men något som är väldigt intressant är att i Syco/Sony-leaksen finns hans flickvän med som en del i PR-strategin vilket är ovanligt för en pojkbandsmedlem och finns varken i Liams eller Zayns marketingstrategy i samma presentation, då även båda dem hade flickvänner - värt att notera), men han är definitivt INTE homofob. Back in the day var han väldigt flamboyant, och beskrev även sig själv som flamboyant i en intervju när killarna skulle beskriva sig själv i ett ord, men det har försvunnit BETYDLIGT det senaste åren (även om det börjat komma tillbaka de senaste 1-2 månaderna, vilket också är intressant).
Anyway, Louis sexuella läggning är in the purpose of this text egentligen inte viktig, det viktiga är vad som hände i november förra året.
Harry sa "Not that important" och hintade om att han skulle vara bisexuell/pansexuell/icke-straight. Någon dag senare dyker Louis upp i en tröja med orginal-Apple-loggan på, den som är regnbågsfärgad. En massa artiklar gjordes då om att han bar den för att visa sitt stöd till Harry Styles alternativt Tim Cook (olika artiklar sa olika saker). Artiklarna pratade INTE om Louis sexualitet, utan pratade om hur han bar den för att visa sitt stöd. Sen kommer detta på twitter (mentioned är en journalist som skrev den här artikeln):
Om det är Louis själv som skrivit dessa tweets eller inte är mycket oklart, men oavsett vad så är det skrivet som om att det vore han som skrev det. Det här är oerhört problematiska tweets, som också är mycket homofobiska. De uttrycker det som att det skulle vara stötande att ses som HBTQ-supporter, och att man som straight inte kan vara supporter av HBTQ-personer.
Förstår ni vad detta gör för One Direction fans som är HBTQ-personer och kanske struggle a lot med deras sexualitet?! Det är FÖRRÖDANDE! På riktigt! Det här är något som bokstavligen skulle kunna få en struggling HBTQ-person att jump off a cliff (I pray to God nothing like that happened because of this).
Jag VET att Louis inte är en homofobisk, transfobisk idiot. And how do I know this? Well, let's look at two very recent incidents proving this.
Background: Pga allt som hänt i One Direction de senaste åren som gjort att de, framför allt Louis, har verkat väldigt homofobisk at times så skapades det en extremt homofobisk och exkluderande stämning bland fansen vilket gjorde att HBTQ-fans kände sig hotade och utanför. Så för lite drygt ett år sedan skapades något som kallas Rainbow Direction som är av fans och för fans (har alltså INGENTING med pojkarnas sexuella läggning att göra - viktigt att notera) för att skapa en mer inkluderande HBTQ-välkomnande stämning bland fansen. Vem som helst kan bli en del av Rainbow Direction och det man gör är att man signar upp sig och sen tar man med sig någonting regnbågsfärgat - stort eller litet - till sin konsert. HUNDRATALS fans har gjort detta, och VARJE konsert numera har minst en Rainbow Direction-deltagare. (Let's just take a second and think about HOW AMAZING this is!)
Anyway. Det innebär alltså att det ofta är regnbågsflaggor och skyltar på konserterna. Nedan film är från 22 mars i år, deras show i Manila. Ser ni hur Louis vid sekund 33 pekar mot något vid kameran, ler och nickar? Det han pekar på är en regnbågsflagga som en tjej håller upp.
Ett annat exempel är så färskt som från idag, då Louis hade en välgörenhetsmatch i UK i fotboll och då man kunde köpa så man fick en Meet&Greet med honom innan. Well, det här är en story därifrån:
"OK so I got to meet Louis today before his match in my VIP box!! And it was super amazing and he came over to sign my program and he told me I was handsome asdfjgk he obviously didn’t do it bc he’s gay he did it bc I’m clearly going through a trans boy transformation and it made me wanna cry bc whilst I was going through my identity gender crisis 1d was always there and louis was always my fave and I can’t believe he accepted me and he talked to me for a minute and didn’t make things awkward and when talking to someone else he used the right pronouns for me and it just all feels so surreal and I can’t stop smiling"
Det finns också en story som är några år gammal som ofta går runt från en book-signing då även då Louis var inkluderande med ett fan som var trans och noga med att använda rätt pronomen etc.
Det man gör när man som management/PR-company/record label eller liknande säger till någon att hen måste vara straight för att lyckas i karriären, att hen måste lära sig "act straight" och när de gör saker för att dölja någons sexuella läggning som kan anses vara homofobiskt så förstör de inte bara människan i frågas liv - utan så många andra också. När Take That's management säger till Howard om att han inte kan lägga upp bilder på twitter där han klätt sig i klänning så lägger de så mycket skam på de fans som crossdressar. När ett management lär en manlig artist att bli mer maskulin så lägger de så mycket skam på alla de fans som är flamboyant.
Varje gång ett management/PR-company/record label säger till någon att ändra på sig för att lyckas så säger de automatiskt att vad de är är fel och skambelägger alla fans som identifierar sig i den sidan av kändisen.
Varje gång journalister låter straight vara default-läge och tvingar kändisar att komma ut så bokstavligen och tydligt att det är skrämmande så kommer de trycka heteronormen på inte bara varenda kändis, utan också varenda fan. Som med ovan nämnda Olly, jag citerar från denna artikeln:
DT (Journalist): In “Memo”, you sing and write from a gay perspective about romance and heartbreak between two men.
OA (Olly): I’m definitely writing from that perspective. There’s a choice when you write a song with how you talk about someone else. I watched Joni Mitchell do this interview where she said songwriting became easier when she started writing about “you and me.”
DT: I would think that writing and singing about some other experience that isn’t your own would be hard.
OA: Yeah, that would suck. I wouldn’t know how to do it.
DT: So are you going to pull a Sam Smith and have a big interview to come out, or will you just let people listen to your songs to figure it out?
OA: This has only been a thing recently. I’ve done a few interviews and been like “I’m gay and I’m singing about my boyfriends.” I guess for a lot of people you need to say something before they’re really accepting of it.
DT: Do you think you being gay might disappoint the female fans fawning over you?
OA: There are a lot of gay artists with a lot of young female fans who love them just as much after they’ve come out.
I mean, seriously?!
Och som jag läste på tumblr idag som jag fann riktigt intressant:
"When will people acknowledge the phenomenon of Lesbians Who Like Boybands"
Här har vi ett ämne vi skulle kunna dyka ner i och studera mycket och länge. Och här har vi också en boyband-fanbase som går utanför ALLA marketing-strategier som finns kring dessa boybands.
Anyway. Låt mig summera vad jag vill säga med detta väldigt spretiga inlägg of mine.
Managements/PR-companies/record labels är alldeles för ofta väldigt måna om att deras klienter ska verka straighta då det är en uppfattning om att man måste vara straight för att lyckas - för gay people får ingen publik. För det första är det här en EXTREMT felaktig bild, och går man in på exempelvis tumblr så är det skrattretande hur idiotiskt detta är och vilken galet felaktig marketing strategy detta är. Folk BÖNAR OCH BER om mer HBTQ-representation i media - verkliga som fictional characters - så mycket att de GÖR DEM GAY i deras fantasier om de inte råkar vara det officiellt (have you ever read fanfiction...?).
Bortsett från att det här är helt idiotiskt så är det också så skadande för osäkra HBTQ-personer då deras idoler blir marknadsförda som homofober, eller så blir det marknadsfört så som att du måste verka straight för att lyckas. Förstår ni hur många fans detta skadar - ALLVARLIGT?! Alltså på-liv-och-död allvarligt?!
Om dessa idioter till bolag som styr hur artister/skådespelare ska vara eller verka för att lyckas for once bara kunde lyfta huvudet och titta bortanför sitt egna arsle och bortanför alla sedlar de vill ha i sin ficka och se hur mycket REAL DAMAGE de orsakar med sin heteronorma, du-måste-vara-straight-för-att-lyckas agenda! SNÄLLA!
Vad vi vill ha i media, i musiken, på tv och på bioduken är folk som representerar OSS. Just nu är vita, heterosexuella, straighta cis-personer överrepresenterade. De HBTQ-personer som slängs in när de vill göra sin serie/film lite mer diverse är en vit, flamboyant, stereotypisk ung bög. Inget fel med det - men HBTQ-communityt är så mycket större än så.
Så ja. That's all. Lika messy som vanligt när jag ska försöka sätta ord på mina tankar, men nu är de i alla fall out there och förhoppningsvis så har någon hängt med tillräckligt för att förstå min poäng.
Puss o Kram
Lina Lilja
Kommentarer
Trackback
