Lina Lilja

Att åka iväg såhär är så fantastiskt på så många sätt för man får verkligen perspektiv på saker och ting och tid att tänka över livet och framtiden både tre och fjorton varv. Och tänker gör jag. Jag tänker och tänker och tänker. Massor. Hela tiden.

 

Hemlängtan har släppt nästan helt. Den här akuta jag-saknar-allt-därhemma-och-vill-åka-hem-nu-nu-nu känns som att jag har kommit över, vilket är ovanligt tidigt. Normalt brukar det ta mig tre veckor, nu har det bara gått två. Kanske är det för att jag trivs så fantastiskt bra här i LA. Jag träffar coolt folk, gillar verkligen staden SOM FAN, och bara trivs med allt (bortsett från att vi har fått kackelrackor i köket vilket är mindre kul, men förhoppningsvis blir vi av med dem fort som fan). Det finns så mycket att göra och så många möjligheter, och det är fantastiskt. Jag försöker verkligen ta till vara på tiden och göra det mesta av det.

 

Samtidigt längtar jag hem. Som i hem till Gävle. Inte sådär akut jag-vill-hem-nu-nu-nu, utan mer 'jag vill nog flytta hem ett tag'. Jag trodde ALDRIG att jag skulle längta hem till Gävle. Gävle har aldrig varit min stad, det är alldeles för litet för mig egentligen. Men kanske är det att jag behöver landa lite? Jag stack från stan första gången när jag var 15, sen var jag hemma ett par år och pluggade på gymnasiet, innan jag stack igen, och har varit därifrån i över tre år nu. Så himla mycket har hänt dessa tre år, och jag har varit med om så mycket trots mina unga år. Jag är jävligt nöjd med mitt liv so far och har gjort många roliga och energigivande saker, men samtidigt tar det mycket energi också att leva så som jag gör/gjort. Kanske behöver jag bara hem till tryggheten en sväng och andas lite? Vila och samla ny kraft?

 

Som sagt, jag älskar LA, men... Det är så långt bort. Och det är en jävla massa pengar som går åt, speciellt med tanke på att CSN:s nya regler är rätt kassa och de täcker inte alla kostnader längre (speciellt inte nu när dollarn är så dyr) vilket ger lite ångest. 

 

När jag åkte hit så frågade folk hur länge jag skulle stanna, och redan från början så var jag svävande i mitt svar. Jag vet inte. Tills jag åker hem. Så länge jag vill stanna. Jag har någon tanke om att jobba mot ett Bachelor i Sociologi, som skulle ta mig ca 3 år, men vi får se om det blir så. 

 

Allra mest åkte jag hit för att jag 1. Saknade Californien och 2. Saknade att plugga sociologi. Och sociologi är ingenting jag vill plugga i Sverige efter vad jag har hört om den motsvarande utbildningen hemma. Det är också tråkigt, för jag trivs verkligen att läsa det, men ska jag plugga det så blir det liksom i USA, och hade det funnits en bra sociologiutbildning i Sverige så vet jag inte om jag suttit här just nu. Eller det kanske jag hade gjort ändå. Who knows. 

 

Anyways, jag börjar skolan om två veckor. Jag ska njuta av tiden här så mycket jag bara kan (trots min tajta budget) och ha kul i mitt pluggande. Så får vi se. Vi får se hur länge jag stannar. Vi får se vad jag hittar på sen. Kanske jag flyttar hem till Gävle och läser upp mina gymnasiebetyg och jobbar lite och gör vad som faller mig in.

 

Jag är ännu ung och har mycket tid på mig att lista ut vad jag vill göra med mitt liv. Today isn't the day.

 

Puss o Kram

Lina Lilja