Fandom - en hobbyanalys

Om jag någon gång pluggar sociologi igen ska jag göra en uppsats om fandoms. Alltså grupper av fans till olika band/artister/skådespelare/serier etc. Jag har tänkt mycket på det där på senaste tiden, inte minst på hur fel alla "vuxna" utomstående har som tycker att det är helt idiotiskt att lägga ner så mycket tid och energi på något som töntigt som exempelvis ett band. På alla som tittar på de skrikande småtjejerna och suckar och skakar på huvudet. Ni har FEL FEL FEL!
 
 
Livet är inte lätt alla gånger, framför allt inte i tonåren. Ibland känner man sig så galet ensam och missförstådd - jag tror vi alla känner igen den känslan. När man bara vill prata med någon, krama någon, få höra att man duger och är bra och att livet kommer bli bättre. Att det här inte är slutet. Men man finner sig själv stirrandes på telefonen och vet inte vem man ska ringa. För vem bryr sig egentligen? 
 
Det är här dessa människor kommer in, dessa människor som får fans. För när ingen annan tycks bry sig, när man känner sig ensammast i hela världen, kan man alltid vända sig till Spotify, Youtube, Netflix. De är alltid där. Och det känns som att de alltid bryr sig, på riktigt. Och vet ni vad det roliga är? Att i nästan alla fall är det också sant - de bryr sig faktiskt. Varför skapar man serier, böcker, musik? Jo, för att man vill väcka en känsla i folk. Man vill kanske skapa en fantasivärld ditt folk kan rymma, eller så vill man att folk ska förenas i musiken och höra att de inte är ensamma. Och man vill att ens fans ska må bra. 
 
 
Jag tycker inte det så kallade fangirlandet är något dåligt - inte alls! Och jag blir galet förbannad på alla som ser ner på det, på dessa "crazy fans", för att om ni hade gjort erat jobb och var de vänner/föräldrar som dessa människor hade behövt så hade de inte gått och blivit "crazy fans" för då hade inte musiken/artisten/serien/boken betytt så mycket för dem! Då hade de haft allt de behövde i så kallade "real life". I fandoms så förenas man - alla åldrar, kulturer, nationaliteter, religioner - från ställen över hela världen och så tar man hand om varandra. Man bryr sig om varandra. Man kan vara sig själv på ett sätt som man kanske inte alltid kan vara annars. 
 
Jag tror innerligt och på riktigt att dessa fandoms har räddat livet på hundratusentals människor runt om i världen. Människor som om de inte hade haft någon att se upp till, att rymma till när livet blir tufft, och en massa internet-vänner från hela världen, inte hade orkat leva vidare. Eller om de hade gjort det, så hade de inte orkat och våga leva sina liv på de sättet som de var menade att göra. 
 
Även om jag fann just One Direction i ett helt annat stadie av mitt liv, så var jag en gång (och är fortfarande, även om intensiteten inte varit lika stark på senaste tiden pga ingen ny musik) ett stort stort fan av Adam Lambert. Det är inte en slump att min enda tatuering hittills är en del av en av hans låtar. Och vad gör jag när jag har en riktigt dålig dag och inte orkar prata med någon men behöver muntras upp? Youtubar One Direction. Pratar med fans på tumblr. 
 
 
Så snälla bara lägg av med att hata på band/artister/serier och deras "galna fans". De har tagit över erat jobb som förälder/vän. De har glatt dessa fans så många många gånger. De kanske till och med har räddat livet på din dotter/son eller klasskompis. Fandoms are awesome. De är en andra familj som alltid, ALLTID, finns där. De finns där när du vaknar mitt i natten och inte kan somna om - för då är det mitt på dagen där något annat fan befinner sig. När du har brutit ihop totalt och din bästa kompis inte svarar i telefon - då finns youtube alltid där. När du känner dig ensammast i världen och orden har tagit slut - då finns den där låten där som förklarar dina känslor alldeles perfekt. Man behöver aldrig vara på ett visst sätt, nå ett visst betyg eller ha ett visst livsmål för att vara älskad av dem - för deras kärlek är precis så unconditional som en förälders kärlek borde vara men allt för ofta inte är.
 
 
 
 
 
Jag har många gånger undrat om artister som Adam Lambert och One Direction vet hur stor impact de har på folks liv. Om de förstår hur många liv de har räddat. Genom deras musik, och genom att vara precis den de är. Who knows. Och även om de skulle veta så är det nog något som är svårt att förstå. Hur mycket de faktiskt betyder för folk.
 
Fandoms är inget konstigt, ont och fel - fandoms är något alldeles underbart som räddar människor dagligen. Så sluta se ner på dem. Och sluta trycka ner kändisar med massa fans när de uppenbart är helt fantastiska människor. Låt fans få vara fans, låt de få vara precis så "galna" som de är, för det finns en anledning till varför de bryr sig så mycket. Varför är det så rätt att tacka och hylla någon som fysiskt räddat ditt liv - men så fel att tacka och hylla någon som räddat ditt liv genom att hindra dig från att avsluta det? Jag vet inte, men just stop. Var glad istället för att de var där när ingen annan var det, när DU inte var där för din vän/familjemedlem. 
 
 
 
Till sist: 
Det finns en intervju med Liam och Harry där de får frågan "Om du fick vara en annan bandmedlem för en dag, vem skulle du vara?" varpå Liam svarar att han skulle vilja vara Harry för att få känna hur det känns då det kommer en massa saker på köpet för att vara Mr. Harry Styles och att han få genomlida mycket. 
 
Innan jag blev ett fan var Harry den enda jag visste vem det var. Vem vet inte vem Harry Styles är liksom? Jag trodde han var en drogpåverkad, full, festgalen womanizer. Det var inga fina saker jag hört om honom. Sen blev jag ett fan och började läsa hans tweets, se intervjuer med honom och titta på deras uppträdanden. Och jag blir så ledsen rakt in i själen. För jag förstår varför han, och de andra i One Direction, har så många ("galna") fans. För de är helt fantastiska. Han, och hela bandet, är geniuna, varma, kärleksfulla, omtänksamma personer. Det gör mig galen att media förstör bilden av människor på det sättet som de gör. Media är en del i varför fandoms har fått en sådan negativ klang, som att de vore fasansfulla sekter. Så snälla, gå ifrån mediabilden av vad allting är och skapa dig en egen uppfattning om saker och ting - för ibland är verkligheten en helt annan.
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0