Late night thoughts
I can't believe I'm not asleep yet... Anyways. Jag måste få reagera av mig lite innan jag somnar.
Jag vet inte om ni har hört talas om Leelah Alcorn. Hon var en amerikansk tonåring som tog livet av sig strax före nyår, på grund av att hennes föräldrar inte accepterade henne som tjej (hon var transperson och föddes alltså med penis). Som alltid i dessa sammanhang kändes det som att förlora en syster, trots att jag aldrig över huvud taget kommunicerat med Leelah, någonsin. Jag har funderat mycket på hennes död, tänkt fram och tillbaka på vad jag ska säga, tycka och tänka (mer än att det är totalt fucked up, hela situationen).
Jag vet inte vad det var med den här dagen, den här eftermiddagen, den här kvällen, men det kom som en käftsmäll. På riktigt. Jag antar att jag var extra mottaglig just idag, och efter flera olika livsöden som kom tillsammans i hjärnan så var det som att dammen brast. På riktigt har jag känt som att hjärtat gått itu ikväll. Ni vet när något slår en på ett sådant där sorgligt, jobbigt sätt så att man fysiskt känner hjärtat gå itu? Att det på riktigt gör ont i hjärtat liksom, fysiskt känner man smärtan.
Jag hatar att folk lägger sig i andras liv. Försöker styra något så basalt som vem man är och vem man blir kär i. Jag hatar heteronormen, CIS normen, ALLA normer. Jag hatar att det över huvud taget FINNS en term som kallas beard (if you don't know what it is: Urban Dictionary). Jag hatar att folk ska behöva hålla saker och ting hemliga för att de är rädda att om folk visste vem de var skulle deras karriär gå åt skogen, trots att Sam Smith, Robbie Rogers m.fl. är tydliga exempel på att så inte alls är fallet.
Jag hatar att hela liv förstörs på grund av att man inte får/vågar/kan vara den man är!
Det gör mig fysiskt illamående när jag tänker på vad folk utsätter andra för. Managers, tränare, föräldrar. Det gör mig illamående när jag tänker på hur många liv som förstörts. Det gör mig illamående att typ 50%(!!!!) av alla transpersoner försöker ta livet av sig. All homofobi, transfobi, diskriminering och HAT som finns i världen gör mig illamående.
Jag har sett så många människor, både i min närhet och på distans, på riktigt brytas ner på grund av alla förväntningar som finns på dem och vem de är och bör vara. Brytas ner. På grund av oskrivna regler. På grund av normer. På grund av ord som en gång yttrats av någon de ser upp till, någon som de vill ska gilla dem. All skam som sätts på alla fina stackars människor som är så vackra. Skam är verkligen något som kan bryta ner en. Skam skapas av att hålla något hemligt. Skam skapas av manipulation.
Jag säger inte att jag är ett genious, jag säger inte att jag inte har dåliga dagar då jag hatar mig själv och önskar att livet var lättare, jag säger inte att jag inte har dagar då jag önskar att jag kunde bli någon alla älskade, men jag vet svaret på denna.
Den dan jag slutade bry mig om vad fan folk tycker om mig är den lyckligaste dagen i mitt liv. Den dagen började jag leva mitt liv fullt ut som mig själv, och sen den dagen har fler och fler människor som faktiskt älskar mig för den jag är börjat visa sig. Och vet ni? Det är så fasansfullt mycket bättre att bli älskad för den man är, än älskad för något man inte är. Det är till och med fasansfullt mycket bättre att bli hatad för den man är än älskad för den man inte är. Jag lovar.
För med 7 biljoner människor på den här jorden så är du helt unik, men du är aldrig ensam. Det kommer alltid finnas någon där ute som känner som dig och vet hur det är att vara som dig. Det är därför internet är så galet fantastiskt! För dessa personer kanske inte sitter i samma skola eller samma stad som dig, men med internet kan man nå dem alla, oavsett var i världen de befinner sig!
Bortsett från att börja vara mig själv, oavsett vad alla andra tycker och tänker om det hela, så är det bästa jag någonsin gjort att tillåta mig själv känna och tänka wtf it is. Att ta allt som det kommer. Ena dagen älskar jag choklad, nästa dag vill jag kräkas på choklad - OCH DET ÄR FUCKING OKEJ! Det är fucking okej att skita i den fyrkantiga jävla världen vi lever i och ta varje känsla som den kommer. Blir jag kär så blir jag kär, och det spelar ingen fucking roll vad den personen har för ålder, kön, religion, etc. Är det så så är det så! Fine att det är enkelt att katogorisera världen och stoppa alla i olika små fack för att hålla koll på dem, och lika enkelt och skönt är det att placera in sig själv någonstans, att känna att man vet vem man är och var man hör hemma. Men försök någon gång låta den dagen komma då du inte skräms av att du inte passar in i något fack, utan omfamna det. Njut av det faktum att du attraheras av någon, även om det är en person som är "fel" för dig på grund av att det inte är en sådan person du "borde" falla för eftersom att du är x/y/z.
"Just remember you are not alone in the aftermath" som det för alltid står på min rygg. Det kommer alltid att finnas folk här för att rädda dig, ta hand om dig, omfamna dig. Tillåt dig själv att vara dig själv, våga tillåta världen att se den vackra människa som Gud (or whoever you believe in) har skapat, och du kommer finna allt du söker. Vi finns här för dig. Vi finns här för att hålla din hand när du inte är redo, vi finns här för att fånga dig när du faller, vi finns här för att hoppa med dig, vi finns här för dig att torka dina tårar. Vi finns här, alltid. Jag lovar.
Jag lovar att vi finns här för dig, om du bara lovar att vägra låta världen förstöra dig. I've seen it too many times, and it breaks my heart every fucking time.
Godnatt.
Puss o Kram
Lina Lilja
Kommentarer
Trackback
