Zayn's leave - en djupare analys
Mitt livs bästa lärdom fick jag våren 2012 av Julia Mjörnstedt och Ung Cancer. Det är okej att känna. Jag är medveten om att deras budskap är riktat till cancerdrabbade, men jag tycker det är ett budskap som gäller alla i alla livets skeden.
”Gråt inte!” Varför säger man så till barn för? Det spelar ingen roll om hen ramlat och slagit sig eller om någon just dött, budskapet är hela tiden detsamma. ”Gråt inte” Om jag någonsin får barn så ska jag ALLTID säga ”Gråt!” Naturligtvis ska man trösta och hålla om och så vidare, men grejen med att man ska hålla tillbaka gråten, eller vilken annan känsla som helst, är idiotisk. Känslorna finns där av en anledning, och låter man sig känna dem så känner man det i lagom mängd för att sedan lämna känslan bakom sig. Låter man sig inte känna så bygger man en bomb inom sig.
Jag gick från att ha spenderat hela mitt liv att kväva känslor – och kom ihåg, det går inte att bara kväva de ”onda” känslorna utan kväver du en känsla så kommer du kväva alla – till att tillåta mig själv känna allt. Och inte bara det faktum att jag tillåter mig att känna allt, jag skäms inte heller för mina känslor vilket gör att jag är väldigt transparant och bär mina känslor på utsidan. Det märks hur jag mår.
På grund av alla ovanstående anledningar så tillät jag mig gråta över ett boyband. Nog för att jag alltid varit en extremt nostalgisk människa och haft svårt för förändringar och uppbrott så insåg jag när jag såg mig i spegeln på torsdagskvällen efter att ha gråtit i 30 timmar i sträck att det här är inte bara över ett pojkband. Det är något annat. Jag tänkte att jag listar ut det när jag listar ut det och fortsatte gråta.
Igår, när jag sansat mig lite, så kom jag fram till vad jag tror att det beror på. Visst, en del av sorgen var på grund av Zayn och One Direction, på grund av att jag inte kommer få se 5/5 live och på grund av den stormiga och känsliga situation som rådde. Men också att i mina ögon så förändrades den kvarvarande gruppen i mina ögon. Plötsligt blev de så vuxna. Jag såg bilder på de andra fyra killarna från tillfällen då Zayn varit sjuk, bilder från i vintras, bilder som jag sett en miljon gånger förut – men plötsligt var det fyra vuxna män som stod där istället för de fyra pojkarna jag sett innan.
Och problemet med det är att de är lika gamla som mig.
Så länge Zayn var med i gruppen så fanns där en underliggande dröm om att de en gång skulle gå tillbaka till att vara de där fem killarna i trappan. De där skojande killarna som gjorde random videodiaries och livestreamer. När Zayn försvann var det ett officiellt avslut på det kapitlet. De unga, busiga pojkarna är för alltid a thing of the past.
Och så även mina tonår och min barndom.
Allt har gått så fort de senaste åren. USA, Stockholm… De senaste tre åren har bara sprungit iväg, och någonstans på vägen så växte jag upp. Jag lämnade ynglingen Lina bakom mig utan att själv riktigt förstå hur eller när det hände, och jag bearbetade aldrig de känslorna.
Så visst, jag är ledsen över att Zayn lämnade One Direction, att allting är så stormigt eftersom att One Directions management suger och att hans avhopp har hanterats åt helvete. Visst, jag är superduper ledsen över att det bara är fyra pojkar (män) som kommer stå på Ullevis scen i juni.
Men mitt i allt det här så fick jag också uppleva alla mina känslor kring det faktum att jag de facto nu har vuxit upp. Alla känslor kring att det allt jag saknar från min barndom nu är a thing from the past. De stunderna kommer inte komma tillbaka.
One Direction, the new version, the grown up version, har garanterat en fantastisk framtid och de kommer att skapa en massa nya minnen och episka stunder. Så kommer även jag. Lina, the new grown up version, kommer att uppleva många fantastiska stunder och skapa sig nya minnen. Ja, det är jobbigt och sorgligt att lämna saker bakom sig, men också nödvändigt med jämna mellanrum.
Så. Det här är min djupa analys av varför ett band som I didn’t give a fuck about för ett halvår sedan har fått mig att känna så mycket de senaste dagarna. Hoppas det gav er någonting.
Puss o Kram
Lina Lilja
