Lina Lilja

Som jag tror alla vet så har den här våren varit väldigt hektisk för mig. Nog för att jag är en människa som gillar att ha mycket att göra och ofta är upptagen - men den här våren har varit extrem. Två jobb, flera CUF-uppdrag och flera ideella uppdrag utöver det har gjort att jag jobbat mest hela tiden och har fått pussla med mitt schema och min kalender extremt mycket för att få allt att gå ihop. 

 

 

Själv tycker jag att jag har gjort ett ganska bra jobb i mina prioriteringar. Alla mina olika delar har prioriterats likvärdigt, och på så sätt har alla fått stryka på foten någon gång, men alla har också prioriterats över de andra vid något annat tillfälle. Jag har dock insett att det nog inte är så de olika pusselbitarna i mitt liv ser på saken. De ser bara tillfällena jag bortprioriterar dem för något annat - inte tillfällena jag prioriterar dem över andra saker. De ser bara tiden jag INTE spenderar med att prioritera dem, inte all den tid och alla beslut jag tar FÖR ATT prioritera dem. Det fick mig att börja fundera, hur har jag egentligen prioriterat denna vår? Har jag gjort fel?

 

 

Ja att det har varit extremt mycket i mitt liv, och på ett sätt kanske man kan påstå att det var fel att jag från början tog på mig så mycket - men samtidigt så kunde jag inte tacka nej till nya jobbet, det var en möjlighet som jag var tvungen att ta. Jag prioriterade ner några av mina ideella uppdrag - bland annat har jag inte varit aktiv i Ung Cancer denna vår utan prioriterade bort det eftersom att det tar för mycket tid. Det ideella uppdraget jag prioriterat mest och högst är mitt engagemang i CUF som om möjligt är starkare än någonsin och som jag trivs väldigt bra med. 

 

 

När jag tittar tillbaka så tycker jag ändå att jag har gjort rätt. Det sociala livet har fått lida rätt mycket, familj och vänner, men så är det väl ibland - jag har ändå hunnit med en del, och en stor del av mitt sociala liv är ju CUF så det kommer automatiskt. Ibland har jag prioriterat det ena jobbet framför det andra, ibland tvärtom. Ibland CUF framför jobbet, ibland jobbet framför CUF. Jag har bollat och pusslat och jag tycker att jag har prioriterat allt likvärdigt. 

 

Det finns bara en enda del som jag har riktigt dåligt samvete över att jag bortprioriterat, och det är den del i mitt liv som antagligen bryr sig allra minst om att bli bortprioriterad - och det är Mio. Varje gång jag har lämnat honom hos min syster för att jag ska iväg, jag ska jobba tidigt/sent eller ska på möte så har mitt dåliga samvete knytit sig i magen. Han är min bäbis, och jag mår dåligt varje gång jag lämnar bort honom - vilket är lite ironiskt med tanke på att han är en hund och är minst lika glad över att få hänga hos syrran eller morsan som han är över att få hänga med mig. 

 

Dock finns det en person som jag hela tiden prioriterat högst av allt, högre än alla jobb och ideella uppdrag. 

 

 

När jag insåg detta blev jag så galet stolt över mig själv. Nog för att jag har jobbat ihjäl mig och att vissa dagar och veckor varit riktigt riktigt hemska - men på något sätt så har jag hållt mig mer än flytande. Jag insåg att det är för att jag hela tiden satt mig själv i första rummet. Planerat in en ledig kväll i veckan. En timme med Mio i skogen. Ett bad. Sömn. 

 

Många kan nog störa sig på detta - att jag har haft en kväll ledig och ändå inte kommit på det eventet, mötet eller jobbgrejen som jag borde gjort - men jag är stolt som fan över det. Att jag har lärt mig sätta mig själv i första rummet har gjort att jag kan hantera en vår som denna utan att gå under. I slutändan är man huvudpersonen i sitt eget liv och det är det man måste fokusera på. Jag har gjort saker jag mått bra av och sagt nej när jag känner att jag behöver.