Heroes Coming To Town
Precis hemkommen från skolan som bestod av lite film och sen muntliga nationella provet i Svenska B. Provet gick bra, fick mycket beröm för min presentation om "Förebilder - Varför behövs de?" (talade om Anton Hysén och Cimon Lundberg), tyvärr drog jag över tiden 45 sekunder så det kommer dra ner mitt betyg. Jag VET att jag har problem att hålla tiden - drar ALLTID över! Därför gjorde jag presentationen till 4.30 när jag tränade (skulle vara 5 min, har en +/- marginal på 30 sekunder). Men trots det lyckades jag babbla i 5.45! Så jävla sur, jag gjorde verkligen ALLT för att inte dra över då jag visste att det skulle vara mitt problem! Där rök MVG:t.... Fick i alla fall bra respons från klassen, att det var ett viktigt ämne och att jag fick fram mitt budskap tydligt - så det var kul i alla fall!
Jag går ju egentligen inte i klassen som jag hade provet med (Estet Teater 3:a), så läraren sa att jag inte behövde stanna och lyssna om jag inte ville, men jag valde att göra det ändå och det är jag så glad över! Satt med tårar i ögonen hela lektionen, de var så himla bra, så personliga, så... Helt plötsligt bleknade min lilla presentation till en obetydlig prick på kartan. Den här klassen läste jag Naturkunskap A med för två år sedan, och redan då ÄLSKADE jag klassen. Hade gjort vad som helst för att få stanna! Klassen har förändrats, människorna lika så - men allt åt det positiva. Det är så fina människor, i en sådan fin klass, och jag vet att de kommer gå långt. På den timmen jag hade med dem idag lärde jag mig mer än jag någonsin gjort på en lektion - under de 13 år som jag befunnit mig i skolans värld. Jag önskar dem all lycka i hela världen! Så fina människor förtjänar underbara liv!
Nu sitter jag här hemma och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Ett typiskt "här kommer alla känslorna på en och samma gång" - moment. Jag brukar hata de stunderna, avsky dem med hela mitt hjärta och själ. Men inte nu. Varför lägga ork och tid på något man inte kan påverka? Det är okej att ha känslostormar, det har jag lärt mig av fina, fina Cimon Lundberg. Han skrev det på sin blogg för några dagar sedan, och den texten valde jag att prata om, och läsa upp, i mitt muntliga nationella idag. Det han skriver är så sant. Det är okej att ha känslostormar, så nu ska jag låta den komma och gå. För stormar kommer och går. Läs inlägget Storm på Cimons blogg här.
Minns ni förresten inlägget jag skrev för ett tag sedan, om mina hjältar? Ni hittar det här. Jag skrev bland annat om Cimon Lundberg och Julia Mjörnstedt. Senare skrev jag att jag fixat så att Julia kommer hit och föreläser, minns ni? Well, stryk det. BÅDE CIMON OCH JULIA KOMMER HIT OCH FÖRELÄSER!!!!!! Förstå?! 23 maj is da shit - längtar som fan! Måste ta och göra om de där affischerna som vi gjorde i helgen, men det är ett angenämnt problem som jag gärna tar hand om! FÖRSTÅR NI?! MY HEROES ARE COMING TO TOWN!!!! Är sjukt nervös, samtidigt som jag ser fram emot det så in i bomben. Ska bli skitroligt och jag ska göra allt jag kan för att förutsättningarna ska bli så bra som möjligt!
Jag går ju egentligen inte i klassen som jag hade provet med (Estet Teater 3:a), så läraren sa att jag inte behövde stanna och lyssna om jag inte ville, men jag valde att göra det ändå och det är jag så glad över! Satt med tårar i ögonen hela lektionen, de var så himla bra, så personliga, så... Helt plötsligt bleknade min lilla presentation till en obetydlig prick på kartan. Den här klassen läste jag Naturkunskap A med för två år sedan, och redan då ÄLSKADE jag klassen. Hade gjort vad som helst för att få stanna! Klassen har förändrats, människorna lika så - men allt åt det positiva. Det är så fina människor, i en sådan fin klass, och jag vet att de kommer gå långt. På den timmen jag hade med dem idag lärde jag mig mer än jag någonsin gjort på en lektion - under de 13 år som jag befunnit mig i skolans värld. Jag önskar dem all lycka i hela världen! Så fina människor förtjänar underbara liv!
Nu sitter jag här hemma och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Ett typiskt "här kommer alla känslorna på en och samma gång" - moment. Jag brukar hata de stunderna, avsky dem med hela mitt hjärta och själ. Men inte nu. Varför lägga ork och tid på något man inte kan påverka? Det är okej att ha känslostormar, det har jag lärt mig av fina, fina Cimon Lundberg. Han skrev det på sin blogg för några dagar sedan, och den texten valde jag att prata om, och läsa upp, i mitt muntliga nationella idag. Det han skriver är så sant. Det är okej att ha känslostormar, så nu ska jag låta den komma och gå. För stormar kommer och går. Läs inlägget Storm på Cimons blogg här.
Minns ni förresten inlägget jag skrev för ett tag sedan, om mina hjältar? Ni hittar det här. Jag skrev bland annat om Cimon Lundberg och Julia Mjörnstedt. Senare skrev jag att jag fixat så att Julia kommer hit och föreläser, minns ni? Well, stryk det. BÅDE CIMON OCH JULIA KOMMER HIT OCH FÖRELÄSER!!!!!! Förstå?! 23 maj is da shit - längtar som fan! Måste ta och göra om de där affischerna som vi gjorde i helgen, men det är ett angenämnt problem som jag gärna tar hand om! FÖRSTÅR NI?! MY HEROES ARE COMING TO TOWN!!!! Är sjukt nervös, samtidigt som jag ser fram emot det så in i bomben. Ska bli skitroligt och jag ska göra allt jag kan för att förutsättningarna ska bli så bra som möjligt!
Ungefär så här räknar jag med att det ser ut på skolan i maj! Från en av Julias tidigare föreläsningar.
Nu ska jag krypa upp i soffan med lite mat och en varm filt, gråta lite till en gullig låt eller skratta lite till en bra film. Vänta ut känslostormen. Den här eftermiddagen handlar bara om en enda sak; Egentid. Ta hand om mig själv. Ingenting annat.
Puss o Kram
Lina Lilja
Kommentarer
Postat av: Anna
Skillnaden är väl att vi ska fylla hela jäkla aulan!!! Såg på twitter att ryktet börjat sprida sig om Cimon ;)
Trackback
