Good For You Bob Harper!

I förmiddags hade jag Biggest Loser-maraton. Säsong 15 av den amerikanska versionen drog igång i oktober, men jag har inte riktigt kommit igång och börjat titta på den, men jag har ju hängt med lite smått eftersom jag följer alla tre tränarna på sociala medier. I slutet på november läste jag på twitter om hur Bob pratat om sin sexuella läggning i programmet, och jag fick hålla mig för att inte direkt hoppa till avsnitt sju. Ni vet ju sedan innan hur mycket jag tycker om Bob, och att jag tycker att det var på tiden att han faktiskt kommer ut i media (http://linalilja.webblogg.se/2013/march/cant-be-quiet.html). Direkt ville jag ge mig in i Biggest Loser och börja titta på det, men inte förrän igår kväll satte jag på avsnitt ett. Det blev ett maraton utan dess like för att jag så snabbt som möjligt skulle nå avsnitt sju och scenen då Bob pratar om sin sexualitet. För er som inte orkar kika igenom hela säsongen hittar ni den lilla korta snutten här på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=VYxkEgfpA5A
 
Embedded image permalink
Bob på twitter efter att avsnittet sänts i USA
 
Det är en mycket fin liten scen i programmet då Bob och Bobby pratar om att vara gay och 48-åriga Bob peppar 28-åriga Bobby och berättar att han är bra the way he is. Bob berättar även att han "kom ut" när han var 17, det vill säga i början av 1980-talet, och vi vet ju alla hur svårt det måste varit att vara bög på den tiden (om inte, läs/se Torka aldrig tårar utan handskar). Det får mig att fundera varför han inte kommit ut i media tidigare? Att komma ut i amerikansk (internationell) tv 2013 måste vara långt ifrån lika svårt som att komma ut för familj och vänner 1982. Eftersom jag länge vetat att han kommer från en väldigt konservativ familj har jag alltid trott att det är därför han valt att inte prata om det, men så verkar det ju inte vara...
 
 
Jag har funderat mycket på det här med kändisars "ansvar" (responsibility) att komma ut. Åh ena sidan blir jag så himla arg på kändisar som inte kommer ut, åh andra sidan så kan jag inte tycka att de måste komma ut bara för att de är kända. Fast....
 
 
GAH vad jag tycker det här är svårt! Kan liksom inte ens formulera något vettigt i huvudet så vete fasen hur jag ska få ut något som makes any sense at all skriftligt. Vi kör på bara så får vi se om ni (eller jag) förstår något i slutändan. 
 
 
Först och främst blir generellt kändisarna bättre på vad de gör när de kommit ut, om de så är artister, skådespelare eller tv-personligheter. Inte för att de nödvändigtvis förändras i mina ögon, utan för att de faktiskt blir bättre på det de gör när de är 100% sig själva. När de slutar med att ständigt tänka på vad de kan säga och göra utan att avslöja för mycket, och istället bara börja följa sitt hjärta, blir allt så himla ärligt och innerligt. Dessutom verkar de lyckligare, och när man är lycklig presterar man bättre. Svårt att förklara, men det är möjligt att ni förstår ändå. Ricky Martin är ett utmärkt exempel på en människa som gick från att göra svängig dansmusik till att göra personliga låtar som går rakt in i hjärtat.
 
 
Så har kändisar något ansvar då? Har de ett ansvar att komma ut och vara förebilder? Alltså, det är mycket att lägga på en människa när man säger att hen borde komma ut för att det skulle hjälpa de "unga". Samtidigt är det så sant. En människa som syns i media och som inte är rädd för att vara sig själv kommer alltid att vara en förebild - för nånstans där ute sitter en liten själ, ensam och rädd, och känner igen sig. Så fruktansvärt unika som vi vill tro att vi är är vi faktiskt inte. En kändis som kommer ut och säger "I'm gay and I'm proud!" kommer genast att rädda ett par liv, just by doing that. Samtidigt, en kändis som "alla vet" är gay men som fortsätter sitta och trycka i garderoben kommer alltid att ha ögonen på sig från några förvirrade unga själar där ute som tänker att Se så svårt det är, inte ens min största idol klarar av det!
 
 
Men även fast det är så himla tydligt att kändisar som kommer ut räddar liv, och kändisar som inte gör det förstör liv, så vill jag inte lägga det ansvaret på dem. Ingen människa förtjänar att bära en sådan stor börda, och deras egen fight med sin egna sexualitet och sitt egna liv är säkert tillräckligt hårt - de ska inte behöva bära en massa förvirrade, ensamma ungdomar utöver det. Fast vi vet ju alla att vi alla är lyckligast i slutändan när vi bara är oss själva, hur hård vägen dit än kan vara. Så ja, kändisar borde komma ut, för deras skull, och alla andras också. Men bara när de är redo och de själv vill. Beslutet måste alltid vara deras. Typ. (Förvirrat much liksom?)
 
 
En sak som jag vill pointera ut är att det är oerhört viktigt att kändisar kommer ut för att visa att homosexualitet kommer in all shapes and sizes. Att en människa som Bob Harper - manlig, vältränad och långt ifrån fjollig och vek - kommer ut som bög öppnar så många dörrar. Även om antalet kända, homosexuella förebilder är betydligt fler idag än för 30 år sedan, no doubt about that, så är det fortfarande en oerhört stereotyp bild som ofta visas i media. Den fjolliga bögen och butchiga flatan. Not all gays are like that, och det är något av det viktigaste med kändisar som kommer ut. Att visa att homosexuella inte bara kan dansa på Broadway, utan också sälja Manhattans dyraste lägenheter. Att inte alla bögar gillar rosa och Sound of Music - och att även flator kan ha långt hår, klänning och högklackat. 
 
 
Nu ska jag avsluta detta långa, rabblande och förvirrande inlägg. Kanske fick ni ut något av det. Om inte annat så vill jag i alla fall avsluta med att säga Good for you Bob!
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0