Lina Lilja

Har denna helg läst två böcker, som i sträckläst från pärm till pärm. Först var det Gabriel Forss Äntligen som jag under knappa tre timmar läste igår kväll. Och sen låg jag i sängen fram till tre idag och läste Andreas Lundstedts Mitt Positiva Liv på lite drygt tre och en halv timma. Det väckte oerhört många tankar, eller snarare känslor, och igår efter att ha läst Äntligen låg jag och kunde inte sova. Istället tänkte jag, och tänkte, och tänkte. På dåtid, nutid, och framtid. På livet. Konstiga minnen kom fram, saker jag inte tänkt på på evigheter. Allt liksom for genom skallen samtidigt - lite som att livet passerade i revy. 

 

 

 

Båda böckerna, tillsammans med ett gäng andra (Paolo Coehlo, Isabella Löwengrip, 50 Shades of Grey...), fick jag i julklapp av familjen. En bokslukare som jag blev naturligtvis överlycklig, och i och med detta kan jag nu komma att stryka några av alla dessa böcker som finns på min att-läsa-lista. Men dessa två böcker blev alltså de jag läste först, och båda var oerhört, oerhört bra. Många tårar föll, men också en del skratt kom. Under året som gått har jag läst galet många böcker, på svenska, engelska, och tyska, noveller, diktsamlingar, dokumentärböcker, biografier och självbiografier. Bland alla dessa böcker finns det fyra som sticker ut lite extra; Portia De Rossi's Unbearable Lightness, Rickard Engfors Allt Eller Inget, och så dessa två böckerna. Alla dessa är självbiografier, men också väldigt olika. Samtidigt har de något gemensamt. Att alla är homosexuella? Stämmer i och för sig, men tänkte främst på hur de alla väckt så starka känslor i mig, inte minst en känsla av igenkänning. De har fått mig att se världen - och mig själv - ur ett annat perspektiv. Jag har gråtit, och skrattat, och gråtit. Så många tårar, så många känslor, så många tankar - och inte minst: så många lärdomar. 

 

 

Jag minns hur jag, efter att jag läst ut Allt Eller Inget, sökte internet runt efter en blogg, mejladress, twitter, fanmail, ja vad som helst!, där jag kunde få tag på Rickard. Vad jag hade skrivit? Vet inte. Antagligen mest bara tack. Liksom jag vill tacka Portia. Liksom jag har, genom twitter, tackat både Gabriel och Andreas. Även om många av de känslor som kommit upp genom att läsa deras berättelser har varit obehagliga, så har det varit nödvändigt. Nödvändigt att ta itu med känslor som är jobbiga. 

 

 

Så vad tänker jag nu när jag läst dessa böcker? Allt. Jag tänker på Gud. På min Gud och på andras Gud. Jag tänker på inlägget jag skrev i somras om min gudstro (här). Jag tänker på den där killen jag känner till, han som är bisexuell och som sagt att "Jag vet att det jag gör är fel". Jag hoppas han läser Gabriel Forss bok. Jag tänker på 2012. På Cimon och Julia. Allt de lärde mig. Jag tänker på 23 maj - 2012s bästa dag. När de tog sig till Gävle och föreläste för en överfull Vasasal. När vi stod på tågperrongen och väntade på deras tåg och bara pratade. Om livet. Om allt. Så bra jag trivdes i deras sällskap. Så lycklig jag var. Så trygg jag kände mig. Sen minns jag 24 maj - 2012s absolut sämsta dag. Hur jag, i timmar, satt på exakt samma perrong och såg tågen dundra förbi. Hur jag, med tårarna rinnandes, eller snarare strömmande, funderade på hur det skulle kännas att kliva ut framför ett av de där tågen som susade förbi. Är det inte ironiskt, hur årets bästa och sämsta dag kan komma precis efter varandra?

 

 

Jag tänker på min fina, fina vän som berättade hur hon brukar spy upp maten efter hon ätit. Jag tänker på CUF. På sommaren. På gymnasiet. På allt. Allt liksom kommer på en och samma gång. Jag tänker på alla jag lämnat, och på de som lämnat mig. På de fina vänner som jag inte träffat på en evighet, på de vänner som jag hoppas få träffa snart igen. Jag tänker på kärlek. Jag tänker på när jag såg Whitney Houstons begravning - hur närvarande Gud var den där eftermiddagen. Jag tänker på framtiden. På drömmar - de som gått i kras, de som känns avlägsna, de jag uppnått, och de jag fortfarande drömmer. Jag tänker på när jag, min syster, och våra två låtsaskusiner dansade till "Not a sinner, Nor a saint". Hur lite vi visste. Så bekymmersfritt våra liv var.

 

 

Inte minst tänker jag på hur lika vi egentligen är - allihopa. Jag minns de stunder då jag, liksom de flesta tonåringar, känt mig ensammast och konstigast i världen. Hur dum jag var. 

 

Hela det här långa, flummiga, konstiga, inlägget är egentligen ett endaste stort tack. Ett tack till Portia, Rickard, Gabriel och Andreas. Till Julia och Cimon. Till Gud. Till livet. Till alla vänner. Till världen. Tack för att ni är ni, tack för det ni gör - för mig och andra. Tack för allt. 

 

Nu är det dags för mig att ta med mig dessa lärdomar och gå ut i världen. Försöka leva mitt liv på mitt sätt, och tillsammans med dessa lärdomar hitta tillbaka till den harmoni jag levde i under början av 2012. Men denna gången med all fakta på samma ställe. 

 

Har ni inget att läsa denna vecka, så har ni nu fyra böcker att välja och vraka mellan. Alla är underbara, och alla har hjälpt förändra mitt liv. 

 

Puss o Kram

Lina Lilja