Lina Lilja

Låt oss prata om Transfeber, nej förlåt, jag menar Dansfeber. Jag tyckte inte alls om programmet till en början, men det har blivit bättre och bättre! Har tyvärr inte tid att titta på lördagarna, men jag spelar in det och tittar på det i efterhand, tyvärr är det två avsnitt jag ännu inte hunnit se. Idag satt jag och tittade på gårdagens och tja, skrattar gör man ju i alla fall!



Favoriterna hittills är i alla fall Tobbe och Marko som Dirty Dancing. Så jävla roligt! Fast tv-bönderna var inte helt fel heller, eller Carola, Lady GaGa, tja, alla är bra helt enkelt! Jag vet verkligen inte varför jag inte tyckte om programmet från början, för det är ett humorprogram, lekfullt, där kända svenskar bjuder på sig själv till den grad då det nästan blir pinsamt, allt för välgörande ändamål. Ett vinnande koncept!

Sen att alla tycker det är sjukt kul att uppträda i det motsatta könet, tja, det är ju bara extra kul ;) Marko som kvinna, Agneta som man, Peter som glittrig tjej, sjukt kul helt enkelt!

Puss o Kram
Lina Lilja

Tar återigen en paus i pluggandet och beger mig ut på en promenad i höstvädret. Har suttit inne hela dagen så känner att jag behöver komma ut en sväng. Hörs!

Puss o Kram
Lina Lilja

Hösten är en årstid då många går in i depression, och även jag själv brukar kunna känna att mörkret tynger än. Men i år har jag bestämt mig för att hösten ska bli perfekt, och då tar jag till mig tipsen som aftonbladet idag ger oss. Tänd ljus, bädda ner dig i soffan eller biomörkret till underbara filmer eller serier. Ta vara på ljuset och njut av långa höstpromenader.



Ska du göra som jag och göra den här hösten till den bästa någonsin och bara leva livet?

Vi har haft BIG-dag idag. Det var spännande, minst sagt. Min lärare, som jag förövrigt kommer hänga ut lite i det här inlägget (sorry!), är... jag vet inte riktigt hur jag ska säga det. Han är så rädd att säga fel, plus att han är en aning virrig trots att han inte ens fyllt 30 än (God knows hur han kommer vara när han närmar sig 80! Hoppas jag inte känner honom då....). Vi började med att se filmen Prinsessan. Vet inte om ni sett den förut, jag har själv inte gjort det och jag tyckte personligen den var ganska bra. Handlar om en ganska kraftig tjej som går på gymnasiet och har drömmar om att bli skådespelare. En dokumentärfilmare får tag i henne och börjar göra en film om Maja som huvudrollen heter.



Tyvärr funkar inte filmen som den ska riktigt, så efter halva lägger den av och vi får inte igång den igen. Detta gör att vi i grupper ska skapa egna slut, men några har sett filmen innan och ger oss små hintar, bland annat att en av rollerna som åker till Stockholm för att hälsa på sin "bror" i själva verket är bög och hälsar på sin pojkvän. Eftersom vi inte minns vad han heter så kallar vi honom för "bögen" när vi pratar, varpå våran lärare staplar sig fram på något konstigt sätt;



"Kan man kalla någon bög?" Svar ja!?
"Nä, det får man inte" fortsätter han "Det är ett skällsord. Fast det är ju inget fel med att vara bög, men man får inte springa runt och kalla folk bög." Jag tar till orda och frågar vad fasen han dillar om nu? Har många bögkompisar och de har inga problem med att man kallar dem bög, för det är ju vad de är! Snarare tvärt om så gillar de att överdriva med ett "Jag är bara en fjolla" eller något i den stilen, med en stor skopa skämt.
Men nej, han fortsatte ytterliggare ett tag i samma stil med;
"Ja, är det okej att man kallar någon bög så får man ju göra det. Men det kan ju vara kränkande, känner man inte personen får man inte kalla den bög, men det är ju inget fel på att vara bög."
Jag tar återigen till orda och frågar vad fasen man ska kalla dem då!? En kompis svarar "Homosexuell?" men sedan tar idrottsläraren vid och räddar situationen lite grann, tack gud för det, annars hade det kunnat bli riktigt jobbigt...



Asså, jag förstår ju vad han vill säga och vart han vill komma, men jag fattar inte varför vissa saker ska vara så svåra att prata om, på riktigt? Att prata om minoriteter är något som är sjukt svårt för många i dagens Sverige. Om det så handlar om invandrare, mörkhyade eller HBT-personer. Man får inte säga blatte eller bög, för det är skällsord, samma sak med neger. Ändå är de som använder dessa ord oftast just sådana personer. "En blatte som jag" osv., och skämtar om det! De tycker inte att det är farligt egentligen, bara det att många har använt orden som skällsord, så nu får man inte använda orden längre. Den onda sidan vann helt enkelt.

Alltid när det pratas om sådant i skolan så blir lärarna så vaksamma, så rädda för att säga fel. När jag gick i åttan kom det två tjejer till våran klass, en från RFSU och en från RFSL. Detta var i samband med kampanjen "Alla olika, Alla lika". De pratade på ett avslappnat sätt och allt var så mycket lättare att diskutera, detta var även innan jag hade så många kompisar som öppet var HBT-personer. Nu efter USA-resan, ett halvår på Vasaskolan i Gävle samt en tid i CUF så är den kompisgruppen aaaaaaningen större... (Hade en kompis som i skolan idag sa att hon alltid velat ha en bögkompis varpå jag svarade att jag kunde dela med mig lite av mina... ;))

Nä, tycker det är synd att det alltid ska sättas upp en barriär när sådana ämnen ska diskuteras, det är inte så farligt egentligen. Promise!

Med risk för att låta som en riktigt grinig bitch skriver jag nu detta inlägg. Jag säger detta en gång, aldrig igen, så jag hoppas att ni lyssnar riktigt noga!

Ursäkten "Jag mår dåligt/Jag har mått dåligt" funkar inte, och kommer aldrig att funka på mig! Det finns inte som ursäkt i min värld, för det är bara en patetisk replik där man försöker få medlidande. Det enda undantaget när man faktiskt får säga så är om man har varit så sjuk att man legat på sjukhus eller läkaren sagt till en att man har husarrest, det är ENDA gången som man får säga så, jag upprepar, ENDA gången!



I ALLA andra fall är det bara en patetisk ursäkt, alternativt om det är sant så har man låtit någonting trycka ner en och då är man en svag jävel. Det gäller att hålla huvudet högt i alla lägen och klarar man det inte själv får man ta hjälp av andra. LÅT ALDRIG NÅGOT TRYCKA NER DIG! Och framför allt, använd aldrig ursäkten "Jag har mått dåligt" för att få medlidande, det funkar aldrig!

Puss o Kram
Lina Lilja