Be who you are and say what you feel, because those who mind don’t matter and those who matter don’t mind
Plugg, Plugg, Plugg!
Är helt överröst av plugg - efter första veckan! Så denna långhelg, som det är här, spenderas på stadsbiblioteket tillsammans med en kompis, pluggandes. Har pluggat här sen strax före tolv, nu är klockan en bit över fyra och vi lär sitta här tills det stänger om en dryg timma. Och sen återkomma imorn. Vart vi ska vara på måndag är dock en annan fråga, för då är biblioteket stängt pga helgdag.... Men plugg lär det bli! Herregud. Hörs på andra sidan!
Känner själv hur fattigt innehållet i denna blogg börjar bli, men vet verkligen inte vad jag ska skriva! Livet rullar på, jag försöker ta en dag i taget. Hemlängtan är fortfarande väldigt närvarande, även om den väldigt mycket kommer och går. Dessutom är det nog mer än bara hemlängtan, det finns lite åldersnoja, lite flytta-hemifrån-rädsla, lite framtidsskräck och lite allt annat möjligt där i. Helt enkelt; Alla dagar är inte så lätta just nu, men det kommer och går. Har jättefina vänner som lyssnar när jag behöver dem och om jag bara tar en dag i taget så ska vi nog komma förbi det också :)
Igår var jag iväg och spelade lite tennis med en kompis. Var verkligen jätteroligt, samtidigt som jag saknade pappa så mycket att det gjorde ONT när jag stod där! Det har alltid varit våran grej, det har alltid varit han som stått där på andra sidan nätet och suckat och gormat om vartannat... Det kändes så konstigt när det var någon helt annan där.
Annars så har lektionerna dragit igång nu, och läxorna börjar hopa sig. Har träffat alla lärare utom en nu, min sociologilärare, och hittills känns det riktigt jävla bra! Kurserna verkar bra, lärarna verkar super, och allt känns verkligen väldigt bra! Nu gäller det bara att ta en dag i taget, komma in i rutinerna och få livet att kännas roligt igen. På fredag är det football-game med BBQ-restaurang och grejer. DET kommer bli roligt!!
Ja, imorgon (måndag, hos er i Sverige är det ju redan måndag... Så himla jobbigt med tidzonerna!) klockan 8.00 har jag min första lektion. Då drar det äntligen igång på riktigt! Fram till nu har det här ju mer eller mindre bara varit semester (som jag har spenderat aaaaaaalldelles för mycket pengar på! Shit alltså... Hur fan ska det gå ihop?!), men nu är det dags att köra gärnet. Imorgon, kära vänner, imorgon börjar jag college. Hur coolt?! Wish me luck! :D
Livet här borta i Santa Barbara rullar på. Just nu försöker vi mest bara få dagarna att gå, i väntan på att skolan ska börja nästa vecka. Det är ju trots allt därför vi är här - för att plugga! Är sjukt taggad, lite nervös, men mest taggad. Det är ju det här jag vill! Har även försökt lista ut vad jag vill göra när jag är klar här om två år, och har kommit fram till att jag vill stanna i USA för att åtminstone ta en Bachelors Degree. Frågan är bara på vilket universitet? Till att börja med finns det 50 stater - och varje stat har x-antal tusen Universitet. Hur ska man veta?!
Med dessa funderingar promenerade jag idag iväg tilll skolans Transfer Center och fick prata med en av deras counselors. Som studievägledare, fast de jobbar bara med vad man vill göra efter SBCC, inte på SBCC. Började med att prata om de universitet som jag tittat lite extra på, men frågade honom sen även om han hade några andra tips, var på han svarade med att fråga mig vad mina krav är;
Var vill jag plugga? Vad är mina mål? Vad vill jag jobba med i framtiden? Var - i Sverige eller USA?
Som svensk, och van att studievägledare alltid drar ner en på jorden (Ska du verkligen inte plugga i Sverige istället, du vet att USA är väldigt dyrt? Det är kul att du drömmer stort, men vad vill du plugga då? Uppsala har bra utbildning, och är inte så långt borta, ska du inte titta på det istället? Nej men Lina, stanna i Gävle för att gå gymnasiet tycker jag!), började jag lite trevande, som Fröken Lagom, prata om mina tankar inför framtiden, mina livsplaner, vad jag drömmer om. Jag berättade om hur jag gärna skulle ta mig till östkusten för fortsatta studier, även fast jag vet att det såklart blir krångligare, så det kanske inte är så bra idé...
Istället för att försöka dra ner mig på jorden, tycka att jag ska välja enkla vägen, så började han ivrigt berätta om olika webbsidor där jag kunde kolla upp olika universitet. Han uppmuntrade mig, frågade vad jag ville och hakade entusiastiskt på varenda idé jag kom med. Och då mindes jag.
Det här är ju USA - where dreams come true. Det var ju därför jag åkte hit!
Har kommit in i den här fasen nu då man bara längtar hem, räknar dagarna tills dess att man får se sin familj igen, och så vidare. Å ena sidan så trivs jag jättebra här, umgås med massa underbara människor och bara LÄNGTAR tills skolan börjar så man får komma in i rutinerna. Å andra sidan så saknar jag mammas mat, min säng och... Allt annat där hemma. För mig blir det på något sätt dubbelt upp - både flytta hemifrån OCH flytta i från vänner, familj och kultur. Allt på en och samma gång. För det mesta känns allt väldigt bra, men ibland måste man få tillåta sig själv att tycka det är jobbigt. Idag är en sådan dag. Och såna dagar är det väldigt bra att man har fina människor omkring sig och massor att göra. Ska snart möta upp en kompis och ikväll är vi ett gäng som ska ha BBQ på stranden. MYS! Nästa vecka ska jag iväg och kolla på animal shelters och se om jag kan få volontärjobba någonstans. MÅSTE få umgås lite med djur, annars går jag under!
125 dagar tills jag får träffa mamma och syrran igen
Idag har jag tagit ytterligare ett stort steg in i vuxenvärlden… Jag har tvättat! Alldeles själv! Lilla bortskämda jag är van att mamma och pappa gör allt sånt åt mig liksom. Jag började med att gå till affären för att köpa tvättmedel. OMG vilken djungel! Skiljer typ 10 dollar i pris, vissa märken kände jag igen, andra inte – och det allra mesta stod på spanska! Slutade med att jag (såklart) köpte det billigaste, vilket kanske inte alltid är så smart… Till mitt försvar så var det också typ den enda där bakgrundstexten fanns på engelska! Måste ha sett väldigt förvirrad ut där bland hyllorna – en väldigt trevlig man ur personalen kom till och med och frågade om jag behövde hjälp, hehe! Men tvättmedel fick jag med mig hem i alla fall, kläderna blev (hyfsat) rena och torra och inget blev överdrivet missfärgat eller förstört. Halleluja, I did it! Fortfarande några frågetecken dock… Kan man torktumla färgerna blandat till exempel? Jaja, löser sig väl med tiden!
Var även på farmers market i stan idag. Lite dyrare än i affärerna, absolut, men ack så fräscht! Superbra produkter, absolut! Kom därifrån med jordgubbar, olivbröd och mandlar med kanelsmak. Mums! Mandlarna fanns i alla möjliga smaker, supergoda! Ska köpa med mig hem så ni får smaka. Nu blir det lite film, sen sova. Imorgon ännu en skoldag! Än så länge är det bara kurser som planerar min framtid dock. Ack så förvirrande allt är! Men det löser sig nog, tillslut….
Livet här borta i vackra Santa Barbara rullar på! Är upptagen mest hela tiden, precis som jag vill ha det. Så länge jag umgås med roliga människor och har kul hinner jag inte tänka så mycket, eller längta hem. Några stunder av hemlängtan har det blivit, men de har inte varit allt för långa eller jobbiga. Mestadels känns allt väldigt bra faktiskt! Längtar tills skolan kommer igång dock, så man kan komma in i lite mer rutiner. Dessutom har jag ju trots allt precis flyttat hemifrån, så rutinerna gällande städning, tvättning och matlagning kommer nog också falla på plats inom kort!
Natten mellan lördag och söndag gick jag och tre kompisar upp på en kulle på skolgården, med utsikt över bergen, havet, staden och den vackra stjärnhimlen. Där satt vi och diskuterade livet, samtidigt som vi såg stjärnorna falla från himlen. Den känslan är helt omöjlig att beskriva, men det är definitivt en natt jag kommer att ta med mig i minnet. Så otroligt mysigt!
Nästa vecka ska jag till skolan lite mer, ska gå två kurser för att lära mig lägga upp mina studier och min tid i USA. Ska bli roligt att få lite vardagsrutin! Sen blir det ytterligare en veckas ledigt innan skolan drar igång på riktigt, men jag ska nog lyckas hitta på något att göra…
Hoppas ni har det bra hemma i lilla, kalla Sverige!
Satt igår och skrev ett LÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNGT inlägg om allt som hänt de senaste dagarna, klickar skicka och POFF - allt är borta! Finns inte i utkast, inte publicerat, ingenstans! Så nu ska jag försöka återberätta allt en andra gång så får vi hoppas att det fungerar bättre. För tro mig, SÅ mycket har hänt de senaste dagarna! Helt galet att jag bara varit här några dagar!
I torsdags anlände jag tidigt till Arlanda tillsammans med mamma och två kompisar. Gick till incheckningsmaskinen som sa åt mig att kontakta personalen. När jag så gjorde visade det sig att någon annan blivit incheckad i mitt namn. Weird huh? Fick vänta ett tag innan allt blivit löst så jag kunde checka in. Då stod det redan på skärmarna att man skulle gå till gaten! Så istället för ett långt hejdå över en kaffe blev det några snabba kramar innan jag sprang mot sequrity. Planet hann jag med i alla fall, och resan över till Newark gick bra bortsett från en del åksjuka. Sov en del i början (när jag vaknade hade mina grannar både hunnit få lunchen OCH äta upp den!!!), sen spenderade jag tiden med att titta på första Sex and the City-filmen om och om igen. Vi hade nämligen egna skärmar, men kunde bara välja kanal där samma filmer och serier visades igen, och igen, och igen....
På Newark hade jag endast två timmar till nästa plan, så det blev till att springa genom tull och alltihopa! I första kön, när vi väntade på att få ta oss in i landet, sprang en kvinna runt med en supersöt hund som luktade på alla väskor för att kontrollera att ingen mat fördes in i landet. Såååå sött!!! In kom jag i alla fall, och tillslut stod jag på ett svettigt, vingligt tåg mot min gate. Då såg jag det - New York! Det var lite disigt, men trots allt kunde jag klart och tydligt skymta staden med Empire State Building och allt! Så otroligt häftigt att se allt med egna ögon, hoppas verkligen att jag får chansen att uppleva staden själv inom kort!
På flyget mellan Newark och LAX träffade jag ett jättetrevligt par från Kalifornien som varit på semester i Skottland. Hann prata en del med dem, samt se två avsnitt av Friends på den betydligt bättre skärmen, innan jag somnade och sov i närmare sex timmar, HELA vägen till LA! I Los Angeles gick allt väldigt smidigt, fick vänta ett par timmar på bussen bara. När jag väl satt på bussen på väg mot Santa Barbara och jag kunde se ut över alla neonskyltar kände jag mig inte bortkommen, ensam och vilsen i ett stort främmande land, hundratals mil hemifrån. Nej jag kände mig hemma. Lycklig. Det kändes så himla bra i hjärtat, så som jag har saknat USA! Snart somnade jag dock, och sov hela vägen till Santa Barbara, en resa på två timmar.
När jag kom till Santa Barbara mötte ägaren till lägenheten upp mig, samt min rumskompis. Vi körde hem och gick och la oss, klockan var då strax före elva. Trots att jag just sovit typ åtta timmar lyckades jag sova ett antal till innan jag vaknade vid fyra-tiden. När min rumskamrat väl vaknat tog vi en promenad till skolan för att utforska allt. Så sjukt vackert! Time to be jealous people!
Efter det fortsatte vi promenaden via stranden in mot downtown och lyckades hamna mitt i fiesta-paraden. Sjukt häftigt! Timmar av så otroligt vackra hästar, klänningar och framför allt massor med tradition! Utan tvekan var the Navy de som fick absolut flest applåder, verkigen coolt hur mycket respekt de har för sina militärer! Själv blev jag helt tårögd när det kom en vagn med en plasthäst utan ryttare på, men med en klänning, dragen av ett stort gäng hästar. Det fanns nämligen en kvinna som varit med i varje parad sedan starten 1924 men som gick bort förra året, 100 år gammal. Detta var första paraden utan henne så i hennes minne lade man hennes klänning på en häst utan ryttare. Så fint!
Så småningom hamnade vi på Subway för att käka lunch. Där träffade vi på två av mina svenska kompisar, superkul! Vi sprang runt på stan ett tag och utforskade samt gjorde ärenden. På kvällen köpte vi lite mat och satte oss i en park där de hade fiesta-uppvisning med massa spansk dans och musik. Vi gick och handlade mat och virrade oss därefter genom mörkret hem. En lång och spännande första dag!
Dag två gick vi raka vägen tillbaka till T-Mobile som vi varit på dagen innan. Detta för att avsluta allt med telefon och internet. Efter det blev det lite shopping (Victoria's Secret!!) och lunch på Starbucks. Vi bestämde träff på stranden med svenskarna, och sprang hem för att byta om innan. När vi kom hem upptäckte vi dock att vår sovrumsdörr blivit låst från insidan. Panik! Efter att i sisådär 30 minuter försökt få upp den gav vi upp och pallrade oss över till grannarna som visade sig vara en mycket trevlig liten mexikansk familj. Inom 1 minut hade pappan lyckats få upp låset och vi kunde byta om och springa mot stranden! Där spelade vi beachvollyboll och bara hängde - massa svenskar samt en dansk och en holländsk!
Bild tagen av min vän Joveth.
På kvällen sprang vi hem och käkade, innan vi promenerade de ca 3 km till några av svenskarna. Där hängde vi hela kvällen och bara myste, innan vi mitt i natten promenerade samma 3 km hem igen. Helt GALET vad mycket vi har gått här alltså! Kom i säng vid midnatt den kvällen, ganska bra för att fortfarande vara jetlagd!
Igår morse vaknade jag först vid fyra, somnade om vid sju och sen sov vi till strax efter elva. Vi pallrade oss upp, käkade och gick sen till stranden är vi spenderade hela dagen. Läste, vilade, träffade folk och spelade vollyboll. Mys! På kvällen gick vi bara hem och tog det lugnt, åt nudlar till middag... Tänkte att jag skulle vara SÅ duktig och laga mat VARJE DAG när jag flyttade hemifrån! Jo tjena, dag tre och jag käkar redan nudlar....
Idag ska jag förbi skolan och skriva in mig, sen ska jag förbi banken och så har jag även bestämt träff med en amerikansk student. Kul att träffa något annat än svenskar liksom! Som sagt har väldigt mycket hänt på bara några få dagar, men vad jag hoppas ni förstår är i alla fall att jag har det jävligt bra här borta! Ni behöver inte vara oroliga och än saknar jag er inte ett dugg!
JAG ÄR HÄÄÄÄÄÄR!!!! Det är så fucking underbart så att det är galet! Jag skulle kunna berätta allt för er - om skolan, stranden, fiestan, Victorias Secret, Starbucks, och allt annat jag hunnit uppleva på två dagar (inte minst KÄNSLAN!) - men jag har inte riktigt tid. Ska träffa några kompisar snart så måste byta om och promenera iväg. Jag lovar, ni ska få veta ALLT - så fort jag får tid!!
Idag var sista dagen på sommarskolan. Å ena sidan skönt med lite semester, samtidigt kommer man sakna alla - elever som lärare. Man har ju kommit alla så nära! Och alla elever som gjort SÅ stora framsteg på bara 10 dagar!! Usch, jobbigt att prata om det. Så himla roligt jobb har det varit<3 Och nu blir det fler hejdå! Ska ut och käka med två kompisar ikväll, den ena åker till Bryssel i veckan och kommer inte hem förrän efter jag har åkt, så vi kommer inte ses förrän till nästa sommar! SNYFT! Men, för varje hejdå kommer ett hej. Kommer träffa massor med nya människor, förhoppningsvis en del som jag kommer tycka är helt underbara och som jag inte vill leva utan. Nedräkningen har börjat, bara 27 dagar kvar nu!!
Hej vad det går! Hinner inte blogga så mycket just nu, och låt mig förklara varför genom att berätta om mina senaste dagar. Vi börjar fredag morgon med jobb 8.30-14.30 på sommarskolan. Vid 15 la jag mig på soffan för att sova lite, innan träning vid sju, middag och sen jobb på natten. Hinner inte mer än lägga ner huvudet innan telefonen ringde - jobbet. Jobbade 16-19, sket i träningen och åkte hem, duschade, åt, gick och la mig vid 21, gick upp vid midnatt, stack till jobbet, jobbade 01.30-05.00, var hemma vid omkring halv sex, somnade, gick upp vid 10, åkte till Ockelbo marknad en stund på eftermiddagen (fick med mig ett nattlinne och en klänning hem - ni får se vid tillfälle!), sov i bilen hem, åt middag, stack till jobbet, jobbade 19-03.30, kom hem vid kvart i fyra, gick och la mig, vaknade vid 8, gick upp, var vaken typ 15-20 minuter, somnade om på soffan, vaknade vid elva. Har sen suttit och försökt lista ut detaljer kring CSN, flygbiljetter, boende och annat smått och gått. HJÄLP!
Börjar ni förstå läget lite nu? Tänkte dock försöka lugna ner livet och jobbandet lite den här månaden, funkar inte i längden! Även om det är desto roligare i slutet av varje månad ;) Fick dessutom studiebidrag för juni! Vilken chock - hade jag inte räknat med! Men väldigt trevligt!
Nu ska jag iväg på ett event till förmån för Barncancerfonden. Hörs när jag får tid nästa gång!
Mycket ledigt blir det inte i sommar eller, och de lediga timmar som ges är redan uppbokade. Ska iväg och jobba 3 timmar på donken nu, det känns inte allt för farligt. Ikväll lite middag, lite fotboll, massa sova, och sen är vi upp och på't igen imorgon! Sommarskolan, träning, och sen jobba några timmar natt på donken. Hit och dit, fram och tillbaka. I dessa tider är det viktigt att hålla drömmen levande, varje jobbig stund och tidig morgon tänka; Varför gör jag det här?
Blev inte så mycket till ledigt i torsdags... Väcktes halv elva av chefen, var på jobbet elva och jobbade i åtta timmar. Midsommarhelgen blev i alla fall lugn och härlig med massa sol, dans, värme, soleksem, kubb, krocket, fotboll, grillat, paddling, P3-dokumentärer och annat spännande. Igår var det dock dags att skärpa sig igen! Jobb 8-15 + lite extra på McDonalds hela den här veckan och nästa. Kämpa kämpa! Utöver det är det även mina sista två veckor av poledancing - snyft! Därför var det extra tråkigt att jag fick lämna träningen efter en timma igår. Bara skakade i hela kroppen, vet inte vad det var med mig! Höll på i flera timmar, var helt grinfärdig när jag kom hem över att inte få träna. Skippar därför träningen idag och satsar på morgondagen istället. Förhoppningsvis är jag lite fräschare då!
Mod är att kasta sig ut för stupet utan att veta var man landar
Som många, många andra människor i det här landet satt även jag bänkad vid P1 klockan 13.00 idag, för att höra årets första sommarpratare - Anja Pärson. Förhoppningarna var höga som skyskrapor, jag anade vad som komma skulle, men samtidigt vågade jag inte förvänta mig någonting. I efterhand kan jag säga att jag inte hade den blekaste om vad som skulle komma ur mina högtalare under de 90 minuter som programmet höll på, och Anja lämnade i alla fall mig, men säkert många andra också, både lycklig och tankfull.
Anja har alltid hållit sitt privata liv väldigt privat och den sidan som visats upp har alltid varit proffisionella, affärsmässiga, skidåkande Anja. Aldrig privat eller personlig, man har aldrig fått känslan av att man känner henne, som med en del andra kändisar. Idag släppte dock Anja in oss i den privata bubblan. I 90 minuter fick vi ta del av hennes liv, tankar och känslor på ett sätt som offentligheten aldrig fått göra tidigare. Anja visade sig vara en klok, varm och något blyg person, en sån där person som man gärna skulle träffa över en kopp kaffe och ha en lång konversation med om allt mellan himmel och jord.
Inte helt oväntat valde Anja att, efter alla år, prata om sin flickvän Filippa. Alla som hängt med någorlunda i skvallret de senaste åren visste antagligen redan om deras relation, men aldrig tidigare har vi fått höra orden komma från Anjas egen mun. Och vi har heller aldrig hört hela historien, så som den faktiskt är. Hur de träffades, hur det kändes, och vem som sa vad.
Vi träffades i hennes klädbutik. Hon hade alltid kläder som passade mig. Toppar och tröjor som egentligen var jag, men som jag inte förr hade vågat sätta på mig. Det är inte lätt att hitta jeans som passar en slalomrumpa. Men hon fick mig alltid att känna mig stolt över min kropp. Fast det har aldrig varit lätt för mig att be om hjälp. Jag är starkast, och kan själv. Åtminstone i backen, som då var hela mitt liv. Jag var nominerad på idrottsgalan och hade ingen aning om vad jag skulle ha på mig. Och jag hade varken tid eller idéer. Trots mitt intresse för kläder levde jag i kappsäck och hade aldrig mer än max 10 minuter för piffning och två frisyrval; Antingen platt av hjälmen eller blött från duschen.
Vi var inte vänner innan jag ringde upp och bad om hjälp. Jag tror inte hon hade tid, men hon tyckte nog lite synd om mig som var förvirrad. Det var inte lätt. Jag var dessutom lite rädd för tjejen i Umeås bästa modebutik. Hon ingav respekt och hon sa alltid vad hon tyckte på ett tydligt, men trevligt sätt. Hon verkar inte rädd för något. Jag tog mig mod och ringde den enda jag visste som kunde hjälpa mig få livet lite vackrare. Utanför skidåkningen visste jag ingenting, och hade inga tankar om mig själv. Då var jag Anja Pärson, bäst i världen. Den tuffa mästarinnan som levde tryggt på skidor i 140 km/h.
Banan var rak, jag behärskade svängarna. Farten ökade och snart började jag svänga lite lagom för att sen svänga tvärt, och jag föll pladask på marken. Jag minns hur knäna vek sig, och jag hade svårt och stå upp. Jag var förlorad och kunde inte hitta vägen. Jag var så rädd att kroppen skakade. Nej, nu syftar jag inte på kraschen för två år sen då jag flög 60 meter och landade på huvudet. Detta var värre. Detta blev bättre.
Välkommen till årets första Sommar i P1. Jag heter Anja Pärson och kastar mig nu ut för min livs brantaste backe. Den är isig och hård. Det finns inga käppar i rött och blått som visar vägen. Denna gång kör vi utan vare sig skidor eller hjälm. Jag var stolt som en tupp efter att ha ringt samtalet till Filippa. Då var det modigt, för att vara jag.
Detta är inledningen till Anjas sommarprogram, detta är ribban som lades de första minutrarna - och sen blev det bara bättre. För er som inte har hört programmet borde verkligen lyssna på det, ni finner det här. Artiklarna var redan skrivna innan programmet började, och bara några minuter in i programmet hade flera stora tidningar redan publicerat artiklar om Anja och Filippa. Artiklar som antagligen legat och väntat på att bli tryckta i flera år. Det fanns dock en liten detalj som inte ens journalisterna lyckats lista ut, en bomb som Anja släppte det absolut sista hon gjorde. Hon ska bli mamma.
Vill ni veta mer finns naturligtvis en miljard artiklar att läsa. Jag är glad för de är alla bra skrivna, utan fler spekulationer kring barnet, utan att stämpla, utan "vi har försökt att nå Anja för en kommentar". Visserligen blir Anja och hennes närmaste säkert nerringda av respektlösa journalister just nu, men utåt känns klimatet (än så länge) väldigt behagligt och bra. Här är ett urval av alla artiklar;
Avslutningsvis vill jag tacka Anja för ett riktigt, riktigt bra sommarprogram. Jag vill önska henne lycka till i framtiden, med kärleken, barn, flytt och allt annat som den kommer att innehålla. Mod är att vara rädd, och ändå ta steget. Det kan vara nyttigt att ibland kasta sig ut för stupet - ibland blir det platt fall, ibland finns en färgglad regnbåge där att ta emot en. Jag, och många med mig, är glad och stolt över att få kalla mig svensk när människor som du är nationens ansikte utåt. Tack Anja för att du är du, var aldrig någon annan än dig själv.
Har spenderat förmiddagen med tandläkare, fika med pappa och så har jag hämtat ut mitt visum. Det börjar närma sig nu!! Jag har också ringt CSN och Kilroy och hållt på, suck... Fick igår reda på att pengarna inte ramlar in förrän 6 augusti, och det går ju inte! Och CSN kan absolut inte ge mig pengarna innan, så nu måste jag typ bevisa att jag börjar 6 augusti istället och bla bla. Jävla krångligt var det och jag fattar ingenting egentligen! Men men, det löser sig väl, på ett sätt eller ett annat!
Nu ska jag käka lite lunch och sen bär det av till donken för några timmars jobb! Ikväll blir det Ruffie och sen slappa lite på soffan. Imorgon är jag ledig igen - såååå skönt! Blir till att förbereda inför midsommar som ska firas hos pappa på landet med den delen av släkten. MYS!
Blev en fika på stan, sedan strosade vi runt i affärerna lite. Lyckades få med mig en Egoboost hem, AJ sa plånboken men inspirationen och energin fick sig verkligen en kick efter att jag fått bläddra lite i den! Nu sitter jag och väntar på att mamma ska komma hem med bilen så jag kan åka iväg till poledancingen. Ikväll blir det nog en snabb träff med några CUF-are, sen ska jag slappa på soffan framför fotbollen!