Lina Lilja

Har denna helg läst två böcker, som i sträckläst från pärm till pärm. Först var det Gabriel Forss Äntligen som jag under knappa tre timmar läste igår kväll. Och sen låg jag i sängen fram till tre idag och läste Andreas Lundstedts Mitt Positiva Liv på lite drygt tre och en halv timma. Det väckte oerhört många tankar, eller snarare känslor, och igår efter att ha läst Äntligen låg jag och kunde inte sova. Istället tänkte jag, och tänkte, och tänkte. På dåtid, nutid, och framtid. På livet. Konstiga minnen kom fram, saker jag inte tänkt på på evigheter. Allt liksom for genom skallen samtidigt - lite som att livet passerade i revy. 

 

 

 

Båda böckerna, tillsammans med ett gäng andra (Paolo Coehlo, Isabella Löwengrip, 50 Shades of Grey...), fick jag i julklapp av familjen. En bokslukare som jag blev naturligtvis överlycklig, och i och med detta kan jag nu komma att stryka några av alla dessa böcker som finns på min att-läsa-lista. Men dessa två böcker blev alltså de jag läste först, och båda var oerhört, oerhört bra. Många tårar föll, men också en del skratt kom. Under året som gått har jag läst galet många böcker, på svenska, engelska, och tyska, noveller, diktsamlingar, dokumentärböcker, biografier och självbiografier. Bland alla dessa böcker finns det fyra som sticker ut lite extra; Portia De Rossi's Unbearable Lightness, Rickard Engfors Allt Eller Inget, och så dessa två böckerna. Alla dessa är självbiografier, men också väldigt olika. Samtidigt har de något gemensamt. Att alla är homosexuella? Stämmer i och för sig, men tänkte främst på hur de alla väckt så starka känslor i mig, inte minst en känsla av igenkänning. De har fått mig att se världen - och mig själv - ur ett annat perspektiv. Jag har gråtit, och skrattat, och gråtit. Så många tårar, så många känslor, så många tankar - och inte minst: så många lärdomar. 

 

 

Jag minns hur jag, efter att jag läst ut Allt Eller Inget, sökte internet runt efter en blogg, mejladress, twitter, fanmail, ja vad som helst!, där jag kunde få tag på Rickard. Vad jag hade skrivit? Vet inte. Antagligen mest bara tack. Liksom jag vill tacka Portia. Liksom jag har, genom twitter, tackat både Gabriel och Andreas. Även om många av de känslor som kommit upp genom att läsa deras berättelser har varit obehagliga, så har det varit nödvändigt. Nödvändigt att ta itu med känslor som är jobbiga. 

 

 

Så vad tänker jag nu när jag läst dessa böcker? Allt. Jag tänker på Gud. På min Gud och på andras Gud. Jag tänker på inlägget jag skrev i somras om min gudstro (här). Jag tänker på den där killen jag känner till, han som är bisexuell och som sagt att "Jag vet att det jag gör är fel". Jag hoppas han läser Gabriel Forss bok. Jag tänker på 2012. På Cimon och Julia. Allt de lärde mig. Jag tänker på 23 maj - 2012s bästa dag. När de tog sig till Gävle och föreläste för en överfull Vasasal. När vi stod på tågperrongen och väntade på deras tåg och bara pratade. Om livet. Om allt. Så bra jag trivdes i deras sällskap. Så lycklig jag var. Så trygg jag kände mig. Sen minns jag 24 maj - 2012s absolut sämsta dag. Hur jag, i timmar, satt på exakt samma perrong och såg tågen dundra förbi. Hur jag, med tårarna rinnandes, eller snarare strömmande, funderade på hur det skulle kännas att kliva ut framför ett av de där tågen som susade förbi. Är det inte ironiskt, hur årets bästa och sämsta dag kan komma precis efter varandra?

 

 

Jag tänker på min fina, fina vän som berättade hur hon brukar spy upp maten efter hon ätit. Jag tänker på CUF. På sommaren. På gymnasiet. På allt. Allt liksom kommer på en och samma gång. Jag tänker på alla jag lämnat, och på de som lämnat mig. På de fina vänner som jag inte träffat på en evighet, på de vänner som jag hoppas få träffa snart igen. Jag tänker på kärlek. Jag tänker på när jag såg Whitney Houstons begravning - hur närvarande Gud var den där eftermiddagen. Jag tänker på framtiden. På drömmar - de som gått i kras, de som känns avlägsna, de jag uppnått, och de jag fortfarande drömmer. Jag tänker på när jag, min syster, och våra två låtsaskusiner dansade till "Not a sinner, Nor a saint". Hur lite vi visste. Så bekymmersfritt våra liv var.

 

 

Inte minst tänker jag på hur lika vi egentligen är - allihopa. Jag minns de stunder då jag, liksom de flesta tonåringar, känt mig ensammast och konstigast i världen. Hur dum jag var. 

 

Hela det här långa, flummiga, konstiga, inlägget är egentligen ett endaste stort tack. Ett tack till Portia, Rickard, Gabriel och Andreas. Till Julia och Cimon. Till Gud. Till livet. Till alla vänner. Till världen. Tack för att ni är ni, tack för det ni gör - för mig och andra. Tack för allt. 

 

Nu är det dags för mig att ta med mig dessa lärdomar och gå ut i världen. Försöka leva mitt liv på mitt sätt, och tillsammans med dessa lärdomar hitta tillbaka till den harmoni jag levde i under början av 2012. Men denna gången med all fakta på samma ställe. 

 

Har ni inget att läsa denna vecka, så har ni nu fyra böcker att välja och vraka mellan. Alla är underbara, och alla har hjälpt förändra mitt liv. 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Det har verkligen varit fullt upp de senaste två veckorna, så därav avsaknaden av blogginlägg. Mamma och syrran ramlade in kring midnatt nere i San Diego, och sen blev det fullt upp med Sea World, turistande, shopping, Zoo, julfirande, Disneyland, ännu mera shopping, Universal Studios, lite mer turistande, ännu mer shopping, och sen lite sightseeing här i Santa Barbara. Det har varit två übermysiga veckor, men igår flög de hem igen och nu är jag tillbaka på Starbucks. Väldigt tomt här i Santa Barbara just nu måste jag säga, men samtidigt vet jag att jag verkligen behöver det. Lite lugn och ro och tid för mig själv. Försöka lista ut livet och lite sånt. Samtidigt är det just nu mest bara väldigt mycket saknad, längtan och tomhet. Kall, tom säng. Tomt schema. Tom start på 2013. Och just det, min cykel blev stulen under tiden jag var borta också. Väldigt bra start på 2013 måste jag säga.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Två veckor går fort, men kul har vi haft och mycket har vi gjort! Igår efter att de stuckit tog jag min dator och slog mig ner på mitt kära Starbucks. Sen stack jag till gymmet och körde ett Zumba-pass, ack vad det behövdes! Himla roligt, och skönt att få röra på kroppen igen. Imorgon blir det ännu ett pass! Idag klev jag upp efter en orolig natt i en kall, tom säng och lägenhet, käkade lite frukost och sen stack jag till banken. Därefter slog jag mig ner på Starbucks (såklart) och har suttit här precis hela dagen. Varit effektiv och försökt planera livet, terminen och ekonomin. Skypeat med pappa, och sen blivit trött och givit upp och roat mig med att se På Spåret och Året Med Kungafamiljen. Jaja, gör ingenting att jag skjuter upp saker och ting lite, ska ju försöka sysselsätta mig själv i tre veckor framöver så... Nu ska jag iväg på ett biobesök innan jag ska hem till min kalla, tomma säng igen. Kanske har min roomie kommit tillbaka nu, men jag är inte säker. Imorgon blir det Zumba, handla mat, och sen ännu mera Starbucks. Hörs!

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Det har varit en jobbig, jobbig vecka. Alldeles många hejdån har fått sägas, och tårarna har runnit längs med mina kinder hela veckan. I lördags var det dags för första farvälet, och sen har det fortsatt. I tisdags gick vi från att vara tre till att bli två, och då brast det fullständigt för oss alla. USCH vilken jobbig vecka! Nu sitter jag i alla fall, efter mycket om och men, på ett hotellrum i San Diego och väntar på att mamma och syrran ska kliva in genom dörren. Det ska verkligen bli superroligt att se dem igen, men samtidigt känns det mest bara tomt just nu. Intressant hur nära man kan komma människor på bara några månader, och hur mycket man kan komma att sakna dem efter bara ett par dagar ifrån varandra. 

 

 

Jag pratar ofta om en intervju jag en gång såg på Skavlan, med en mycket intressant kvinna, men varje gång jag pratar om henne tillägger jag också att jag inte kan minnas vad hon heter. När jag återigen tog upp intervjun med några kompisar idag kände jag att det var dags att leta upp den där Youtube videon med henne. Efter lite googlande hittade jag namnet: Irshad Manji. Och nu har jag suttit och tittat på intervjun med henne om och om igen. Jag gillar minutrarna 2:30-6:30 extra mycket, och jag vill verkligen att ni tittar och tar med er hennes ord. Jävla coola kvinna alltså - hennes självkänsla, fearlessness och passion är vad jag dagligen arbetar för att en dag uppnå!

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

I natt strax före fyra vaknade jag upp i världens ångest attack. Jag hade drömt att jag stog vid automaten och skulle ta ut pengar, men bankkortet var tomt så jag blev nekad gång på gång. Igår tackade jag definitivt ja till ett nytt boende från första februari, där jag vet jag kommer trivas superbra, men det är också svindyrt. Väldigt mycket dyrare än vad jag egentligen har råd med, och nu hade jag alltså vaknat upp mitt i natten och visste inte vart jag skulle ta vägen. Var fan har mitt förnuft tagit vägen egentligen?!

 

 

Mitt hjärta hade valt, och nu sa hjärnan och förnuftet ifrån. "Du är dum, korkad, EN IDIOT! Hur fan ska du klara det här?!" Siffror började rulla i huvudet, jag räknade på vad jag kommer få från CSN, hur mycket skolan kostar, och så vidare. Pulsen låg på max och jag var 100% redo att checka ut från livet. Helt plötsligt var det som om det kom en uppenbarelse från ingenstans, och helt plötsligt hade jag liksom svaret på allt. Hjärtat hade valt, och nu är det dags för hjärnan att lösa situationen. Jag insåg helt enkelt hur hela relationen mellan hjärtat och hjärnan var menat att se ut. Hjärtat ska leda vägen, som en ansvarslös liten unge som springer omkring utan att tänka på alla konsekvenser, och hjärnan är till för att städa upp allt runt omkring, som en förälder som barnsäkrar, plockar upp skärvor, och blåser på skrapsåren. Jag kunde känna hur hjärtat och hjärnan liksom kom överrens, skakade hand, och sa att "Vi löser det här, tillsammans. Det här äventyret som kallas livet."

 

 

 

Så precis när jag fått pulsen att gå ner kommer nästa ångest attack. Till helgen åker en av mina vänner här borta hem för gott, och nästa vecka åker de andra ur vårat järngäng hem över jul, varav en av dem vet inte om hon kommer tillbaka nästa termin. Om inte annat så åker alla de andra hem till sommaren och endast jag (eventuellt) och en tjej till ur vårat gäng kommer tillbaka för ytterligare ett år. Helt plötsligt kände jag mig fruktansvärt olycklig och ensam. Det här var ju vårat äventyr - tillsammans! Det har varit vi sedan augusti, och vi har vuxit starkare för var dag som gått. Hur fan ska jag klara mig utan dem?

 

 

 

Pulsen gick i rasande fart, och jag är helt säker på att jag hade klarat ett maraton med arenalinet som pumpade där och då, mitt i den mörka natten. Så kände jag de knottriga bokstäverna på ryggen. Just remember you are not alone, in the Aftermath. Människor kommer och går i livet, och jag kom hit utan att känna en enda av dessa underbara personer. Jag vet att vi kommer vara vänner för livet, även om vi befinner oss utspridda över jordklotet. Jag känner massor av andra fina människor här i Santa Barbara, varav flera är amerikanare som inte kommer försvinna i första taget. Även om jag älskar dessa människor med hela min själ så kommer jag att lära känna ännu fler underbara människor allt eftersom tiden går. Jag kommer aldrig att lämnas ensam. 

 

 

Andningen lugnade ner sig, pulsen slog långsammare. Då slog framtidsångesten till. Återigen kände jag hur hjärtat rusade och adrenalinet pumpade. Vad vill jag? Vart ska jag? Gör jag rätt som slänger ut hunratusentals kronor, som inte ens är mina, på en utbildning jag inte vet om jag vill ha? Hjärnan sa att det här är frågor hjärtat ska svara på. Och hjärtat sa: "Lina, just nu i livet är du precis där du borde vara. Det är allt du behöver veta." För sista gången kände jag hur jag började ta långsamma, djupa andetag. Jag log för mig själv och tänkte att jag borde passa på att fixa världsfred medan jag ändå höll på. Sedan somnade jag och sov djupt resten av natten.

 

 

När jag vaknade några timmar senare kändes det som om någon slagit ut mig totalt. Helt ärligt kändes det som att jag just hade sprungit det där maratonloppet - inte sovit närmare 12 timmar. Samtidigt kunde jag andas lugnt och normalt, för på cirkus två timmar den där natten hade jag mer eller mindre löst mitt livs alla problem. Så idag har jag spenderat massa timmar på att söka stipendier och on-campus jobb. Jag har också känt mig lite ensam och ledsen emellanåt, och kanske lite stressad. Dessa stunder har jag velat stänga dörren till alla mina känslor, men den dörren är och förblir öppen. Livet kanske inte är så lätt, men jag känner ett stort förtroende för att det kommer lösa sig en dag och att allt kommer vara värt det. Tills dess ska jag låta hjärtat leda vägen. 

 

 

Puss o Kram
Lina Lilja

Jag är så glad över min Ung Cancer-väska, så att jag när som helst kan titta ner och läsa att det är okej att känna. Jag behöver liksom bli påmind om det lite då och då, att jag borde låta känslorna vara där istället för att försöka besegra dem. För vi vet redan alla vem det är som vinner i slutändan oavsett vad. 

 

 

Så här om dagen lät jag liksom muren falla lite, och jag släppte in känslorna lite på livet. Helt plötsligt kände jag mer än jag någonsin trott jag kunde känna, och jag kände känslor som var totalt främmande för mig. Och släpper man sedan in en vän på livet, yttrar orden högt, då blir det lite mera verkligt och plötsligt så anfaller känslorna en ännu mer. Man kan inte låta bli att känna sig lite patetisk, eller ganska så mycket patetisk, men det gör inte smärtan mildare eller känslorna mindre närvarande.

 

 

Nog för att det kanske gått jättemånga år, och nog för att det aldrig hade funkat, och nog för att this is ment to be. Det ändrar inte faktumet att hon nu sitter med en ring på fingret medan jag själv kramar kudden varje kväll. Sen lyssnar man på den låten och verkligheten slår till en med en käftsmäll. Man ångrar inte det man gjorde, man ångrar bara det man aldrig gjorde - läxan jag nu har lärt mig den hårda vägen. Och jag kommer för evigt få dras med what if? 

 

 

Det är intressant hur man alltid inser vad man verkligen vill när det redan är försent. Intressant, och sorgligt. Oh well, that's life. Ibland får man helt enkelt andas och inse att det inte går att förklara allt i livet. Känslor, händelser och tankar som bara finns, och som måste tillåtas att finnas. Ibland får man helt enkelt tillåta det att göra lite ont, och känna förtroende för att det kommer en morgondag, att solen återigen går upp, och att smärtan ersätts med lycka. Ibland får man helt enkelt släppa taget och gå vidare, hur omöjligt det än känns.

 

 

Jag har insett att mitt bloggande på senaste tiden skrämmer min omgivning. Så illa är det inte, egentligen, jag lovar. Helt ärligt har jag det ganska bra, eller väldigt bra. Men liksom att efter regn så kommer solsken, så kommer det även regn efter solsken. Ibland är livet lite jobbigare än andra stunder, så är det bara och så måste det tillåtas vara. Förändring och utveckling är jobbigt, men det är också från de tuffa stunderna som man utvecklas som mest. 

 

 

Många pratar om året 2012 som förändringarnas år, och jag kan inte annat än hålla med. Många saker har nått sitt slut, men minst lika många har tagit sin början. Man måste avsluta ett kapitel innan ett nytt kan påbörjas. För min egen del vet jag inte hur jag skulle sammanfatta året som (snart) gått, helt enkelt för att det har hänt så jävla mycket, samtidigt som jag inte har speciellt mycket roligt att rapportera. Förändring, utveckling och förbättring är kanske 2012s ledord.

 

 

Dessutom, när livet blir lite jobbigt så gillar jag att träna. Gå till gymmet och bara köra skiten ur allt och alla. Men eftersom jag är nytatuerad får jag inte träna, och jag har nu liksom förlorat mitt utlopp för känslor, vilket resulterar i att jag blir extra påfrestande på mina vänner.

 

 

Som jag sagt tidigare: förändring och utveckling är jobbigt och påfrestande. Steg ett till att lösa ett problem är att identifiera problemet, men när man har gjort det innebär inte det att man vet hur problemet ska lösas. Någonstans där är jag just nu, och med tanke på att jag har ett icke-existerande tålamod sitter jag nu och hoppar upp och ner och vill att någon ska tala om för mig i vilken riktning jag ska gå och vad jag ska göra för att ta mig härifrån.

 

 

En kompis till mig sa en gång att fixa ett problem i livet är lite som att städa en garderob. Först river man ut alla kläderna och lägger dem i en stor hög på golvet. Därefter sorterar man dem, viker dem fint, och lägger tillbaka dem i garderoben. Man måste liksom stöka till lite mer innan man kan få det rent och fint. Jag vet att hon har rätt, men när man sitter där med kläder i en enda röra över hela golvet är det svårt att föreställa sig den där rena, välsorterade garderoben. 

 

 

På något sätt har jag ändå kommit så pass långt att jag identifierat att jag sitter i en klädhög på golvet, och jag har också insett att jag inte kan gå igenom livet blundandes utan det är dags att börja sortera de där kläderna och städa garderoben. Det är en läskig och skrämmande tanke, men om jag tidigare tittade ner på min Ung Cancer-väska är det nu dags att se mig själv i spegeln.

 

 

Hur ensam man än känner sig när man står där och viker kläderna så kommer det alltid en morgondag. Och man är aldrig så ensam som man känner sig. Aldrig. Till och med när man känner sig som allra ensammast, och när man tycker att man känner något som någon annan aldrig känt förut, så finns det liksom alltid en låt, eller ett tumblr-citat, som passar in på livet. Det finns alltid någon annan som har gått igenom, eller går igenom, det man själv går igenom just nu. Man är inte så jävla orginell som man ibland tror sig vara. Och oavsett vad som händer så finns det alltid någon att göra en sällskap på andra sidan. 

 

 

Det är dags för mig att öppna ögonen och ta tag i den där jävla klädhögen. Det känns jobbigt, ensamt och tufft, men resultatet efteråt kommer att vara så värt det. Jag har ett helt gäng vänner runt omkring mig som med deras ändlösa kärlek kommer stötta mig every step of the way, det vet jag. Förändring och utveckling är jobbigt och tufft, men den lättaste vägen är inte alltid den bästa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

 

Puss o Kram

Lina Lilja

När Julia och Cimon var och föreläste för oss i maj pratade Julia om den mentala "sparar-knappen" man har. Man trycker på den när man vill minnas någonting, en stund i livet, för alltid. Igår var ett sånt där moment när jag använde mig av sparar-knappen.

 

Gårdagen var egentligen ganska mycket skit. Fruktansvärt mycket skit. Men sen blev det bowling och massor av skratt med ett gäng underbara människor. Och lite senare tårar och rödvin. Och tillslut somnade jag i famnen på två fina, fina människor, omringad av så mycket kärlek, med Skinny Love på repeat. Och när jag låg där insåg jag att det här, det här är det jag vill minnas om 70 år när jag sitter där på ålderdomshemmet. Så jag klickade på sparar-knappen, och jag vet att jag för alltid kommer att minnas den där natten. 

 

 

För egentligen, vad är det jag kommer att minnas om 70 år, och berätta för mina barnbarn? Är det alla timmar jag spenderade med att plugga, är det timmarna av oro inför framtiden, eller är det stunderna av så oerhört mycket kärlek tillsammans med människorna man älskar? Jag har inte varit hemma sen igår morse, har inte borstat tänderna sen dess heller, eller håret för den delen, och jag har bott i samma kläder i 32 timmar i sträck och... Ja, jag känner mig allmänt superäcklig helt enkelt - men vem fan bryr sig?!

 

 

All den rädsla och oro man lever med dagligen, herregud... När man är omringad av så fina människor och så mycket kärlek har man absolut ingenting att oroa sig för egentligen, men ibland kan det vara bra med en påminnelse om hur mycket man faktiskt är älskad. Från och med idag har jag det som en påminnelse som jag bär med mig dagligen, och jag behöver bara titta mig själv i spegeln varje gång jag tvivlar. 

 

Ja, vad skulle man göra?

 

 

Tack Cimon för tipset!

 

Puss o Kram

Lina Lilja

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Första december innebär World Aids Day. Idag känns det extra uppmärksammat i Sverige tack vare Jonas Gardell, vilket jag verkligen tycker är på tiden. Idag minns vi den generationen som gick förlorad innan bromsmedicinerna, och alla de miljoner som fortfarande dör årligen i sjukdomen. Idag tittar vi framåt mot en mer utbildad ungdom, och bättre mediciner. Gör vad ni kan idag, vänner. Skänk pengar, sprid information, lär er mer. Och inte minst: Använd kondom. 

Puss o Kram

Lina Lilja

Ni anar inte hur många gånger jag loggar in på blogg.se och sätter mig för att skriva ett inlägg, men pappret bara fortsätter vara vitt. Jag är ledsen över att jag inte uppdaterar oftare, jag försöker verkligen men jag vet helt enkelt inte vad jag ska skriva. Det händer så sjukt mycket här borta just nu, samtidigt som slutproven hopar sig, och jag vet helt enkelt inte vad jag tycker, känner, eller ska ta vägen! Helst av allt hade jag velat krypa ihop i en boll på marken och börjat störtgrina - av lycka, sorg eller ren och skär ilska. Vilket av dem vet jag inte riktigt än. 

 

Jag har haft en ganska bra dag. Fieldtrip till Museum of Tolerance i LA. Även om jag var ganska besviken på muséet så hade jag en bra dag. Bilen dit och hem var fylld av härliga människor och vi hade verkligen superkul. Jag kom hem helt utmattad, men av olika anledningar tog jag trots allt cykeln down town och planerade mig i sällskap med wifi, samt en massa socker- och kaloribomber, på Starbucks. Jag är alldeles för trött för att plugga, men har läst lite nyheter, sett senaste avnsnittet av Glee, och bara allmänt klickat mig omkring på nätet. Men nu är jag verkligen redo att åka hem till sängen - så det kommer att bli min nästa anhalt. 

 

Så, som sagt, det händer mycket just nu, framför allt rent känslomässigt. Om två veckor är skolan slut i alla fall, och jag kommer få chansen att catcha upp med livet lite - och ha lite semester tillsammans med mamma och syrran. Oerhört välbehövligt. Jag trivs bra här i Santa Barbara, och utvecklas varje dag. Till skillnad från många av mina kompisar känner jag mig inte alls redo att åka hem - men ibland vill jag inget hellre. Utveckling är både jobbigt och utmattande, och ibland pallar man helt enkelt inte mer. Dessa stunder får man sätta sig ner, tänka på varför man åkte hit från första början, sätta sig och skratta lite med sina vänner - och sen gå vidare. Vakna upp nästa morgon och tänka att den här dagen kommer bli lite bättre än den förra.

 

Som ni hör, det är en hel känslostorm här borta, och jag skulle kunna skriva en hel bok om det. Men jag tror det räcker nu - ni har fått er uppdatering, och jag har fått skriva av mig. Nu ska jag lyssna på lite mera Bieber, välkomna december 2012, och se till att få en god natts sömn. Vi hörs vänner<3

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Även om klockan passerat midnatt hemma i Sverige, så är det fortfarande 22:a november här borta, vilket innebär inte bara min födelsedag, utan även Thanksgiving. Jag har haft en underbar dag med hundpromenader, massa skype med hela familjen, och härliga tider med mina fina vänner. Det känns så oerhört underligt att vara 19 år, senaste året har gått så fort!!

 

Vaknar man av att landlorden ringer, ja då vet man att den här dagen bara kommer att gå utför. Och mycket riktigt, innan första lektionen ens börjat satt jag redan och grinade i ett hörn av klassrummet (bokstavligen). Så där och då slängde jag in handduken och gav upp på dagen, sket i lektion 2 och stack till stan för att käka lunch med några kompisar istället. Få skratta lite. Gick förbi tatueringsstudion (wehoo, snart ligger jag där under nålen guys!), och sen hamnade jag på Starbucks i väntan på att hundägaren skulle sluta jobbet. Åker hem till henne, kramas med hundarna, kollar runt och lär mig hur allt fungerar (ska ha hand om lägenhet + hundar hela helgen). Sen kommer hennes roomie, aka min klasskompis hem, och berättar att våran gulligaste gulliga lärare hade köpt med sig tårta till lektionen för att fira mig och min klasskompis som båda fyller år på torsdag. HEJ DÅLIGT SAMVETE! Så nu sitter jag återigen här på Starbucks, och har vänt mig till Ellen DeGeneres för att få skratta lite de sista timmarna denna dag. Så ramlar jag över denna youtube video, vilket naturligtvis gör att jag nu sitter här med tårarna strömmandes...

 

 

Kan inte alla bara kramas istället? Oh well, 20 november 2012 skrivs in i Linas historiebok som en otroligt dålig dag helt enkelt. Imorgon blir det bättre. Nu ska jag åter vända mig till Ellen. Hörs!

 

Puss o Kram

Lina Lilja

 

Ps. Om exakt en månad kommer jag sitta på ett hotellrum i San Diego och vänta på att morsan och syrran ska kliva in genom dörren. Längtar! Ds.

Idag är en sån där dag då man hellre vill gräva ner huvudet under kudden än pallra sig iväg till skolan. En sån där dag då man till slut tvingar sig upp, tittar i sig i spegeln, suckar och behåller både mjukisbyxor och sport-BH'n man sovit i på sig, slänger på sig en fleece och sätter upp det oborstade håret i en knut. En sån där dag då man har sin skoltids viktigaste prov klockan åtta på morgonen.

 

Idag är en sån där dag då man springer in i en kompis i skolcafeterian, och bara vill slänga sig gråtande runt halsen på henne. En sån där dag då man slår sig ner i solen med en kopp kaffe, istället för att gå till praktikplatsen eftersom man inte orkar träffa några människor. En sån där dag när man tillslut hamnar på praktikplatsen, nästan 40 minuter försenad. En sån där dag då man tvingar sig att klistra på leendet i några timmar, trots att man allra helst fortfarande legat i sängen.

 

Idag är en sån där dag då man frivilligt käkar lunch ensam i ett hörn av cafeterian, med hörlurarna i öronen, eftersom att man fortfarande inte orkar träffa några människor. En sån där dag då man kastar sig till gymmet så fort man kan, och sen spenderar timmar i deras maskiner eftersom att det får en att tänka på något annat - eller inte alls. En sån där dag då man står i duschen på gymmet och låter varmvattnet omsluta ens kropp så länge att fingrarna blir till russin. 

 

Idag är en sån där dag då man finner sig gråtandes i gymmets omklädningsrum, eftersom tv'n visar Ellen där fantastiska historier från stormen Sandy berättas.

 

Idag är en sån där dag då man blir varm i hela kroppen av att Starbucks personal hälsar igenkännande och glatt på en. En sån där dag då Starbucks personal inte bara minns ens namn - utan också kan stava det rätt utan att fråga. En sån där dag när man egentligen borde plugga om Nord Koreas kultur, men istället finner sig själv spendera timmar tittandes på roliga youtube-klipp från Ellen DeGeneres show. 

 

Idag är en sån där dag man inte riktigt vill minnas, men ändå inte riktigt vill glömma. 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Kära Gud, 

 

Ibland blir det lite för mycket. Ibland känner jag att du tror för mycket om mig, att jag klarar mer än jag kan. Just nu så känner jag bara att du måste lugna ner dig lite, var lite snäll. Kära Gud, jag litar på dig och på att du vet vad du gör, men ibland.... Ibland funderar jag bara på varför. Snälla, kära, goda Gud, ta väl hand om mina vänner. Snälla.

 

Puss o Kram

Lina Lilja

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Sekunden jag fick reda på att Obama vunnit kunde jag andas ut, men fortsatte samtidigt att sitta på nålar. Nu kan jag äntligen slappna av - och le! Valet igår var historiskt på många sätt, och även om vi ännu har en lång väg att gå härifrån, så är det ett stort steg framåt, ett steg värt att fira. Igår blev, för första gången någonsin, en HBTQ-vänlig amerikansk president omvald, Wisconsin bidrar med den första öppet homosexuella senatorn, och samtliga de fyra staterna som röstade om samkönat äktenskap röstade för det, även om det var jämnt (Washingtons resultat kom precis ut). 

 

 

Har precis suttit och tittat på talen från igår (de tog sådan tid på sig att räkna rösterna igår att jag fick ge upp, åka hem och krypa i säng), och när jag såg Obamas tal rös jag av välbehag. Igår på dagen var jag oerhört förbannad, och ledsen, på världen. På engelskan diskuterar vi just nu en artikel som handlar om att brottslingar i USA, och i en del stater även de som suttit i fängelse tidigare men nu är fria, inte får rösta. Jag visste inte om det förrän för några veckor sedan, och det gör mig så fruktansvärt förbannad (kommer nog ett inlägg på det ämnet så småningom också). Dessutom så la min sociologilärare upp en artikel på sin tumblr (ja, min sociologilärare har en tumblr, genom vilken han lägger upp aktuella artiklar, klipp, eller bilder som relaterar till det vi läser om på lektionerna) en artikel från UCSB's (University of California Santa Barbara = Universitetet i grannbyn) tidning, om... Ja, läs själva;

 

  

  

 

Men allra gladast blev jag när jag såg det här talet:

 

 

Ärligt så vet jag inte mycket om Baldwin. Med handen på hjärtat så ska det erkännas att jag inte ens visste att hon excisterade förrän igår. Jag kan inte ett smack om hennes åsikter och ståndpunkter, men rent symboliskt... Rent symboliskt betyder det världen för mig att hon blev invald i senaten. Det är ett oerhört stort steg för mänskligheten. 

 

Tänkte att jag kanske skulle få in ett litet blogginlägg om valet som just nu pågår. Sitter as we speak på skolans bibliotek, med SVTPlay i bakgrunden. Hade egentligen föredragit CNN, men de tar betalt för att man ska få se dem online, och TV4 vill inte streama utanför Sverige, så SVT är vad det blir. Tröttnar jag ur får jag palla mig till andra sidan campus där skolans tv visar CNN. 

 

 

Det är väl ingen nyhet att jag håller mina tummar hårt för Obama. Det vore en mardröm om en man som Romney vann. Vinner Romney är chansen stor att jag packar min väska och tar mig över gränsen till Kanada eller något. MARDRÖM är vad det vore!! Usch, vill inte ens tänka på det. Miljön, internationella politiken, kärleken, jämställdheten.... Gone with the wind! Let's go Obama! Nu håller vi tummarna och följer det noga :)

 

 

(Minns för fyra år sedan hur klockan ringde 4:30 och jag satte på tvn, just som McCain klev ut på scenen och höll sitt tal då han erkände sig besegrad. Minnen!)

 

Puss o Kram

Lina Lilja