Ledig måndag
Har spenderat helgen hos mamma i Gävle - hängt på biblioteket, somnat på soffan och käkat god mat. Tog ledigt idag också så jag kunde stanna en natt extra, men snart ska jag och Mio bege oss av hemåt. Ikväll blir det ett jättespännande event med Fryshuset och en massa entreprenörer, och sen imorgon är det dags att börja jobba och tjäna pengar igen. Ett längre inlägg kommer när jag orkar...
Puss o Kram
Lina Lilja
Annars vore jag inte jag
I grund och botten är jag nog en ganska ångestfylld person. Det är pengaångest, framtidsångest och söndagsångest. Samtidigt har jag blivit väldigt bra på att hantera min ångest, kanalisera ut den emellanåt, acceptera den, och acceptera livet. Arbeta med den, och runt den. Låta den bli en drivkraft. I perioder är ångesten mer påtaglig - då ser jag helt enkelt till att försöka hålla mig upptagen. Inte tänka. Senaste månaden eller två har nog varit väldigt mycket så, och vissa dagar har varit värre än andra. Det finns oerhört ljusa stunder - men så finns det även väldigt dystra dagar. Jag försöker sysselsätta mig med att fylla mina dagar med de där sakerna som gör mitt liv lite ljusare, och tänka att resten löser sig.
I våras mådde jag så jävla bra. Jag levde och var nöjd. Tränade, älskade, skrattade och grät. Mådde i grund och botten bra - både på utsidan och insidan, fysiskt och psykist. När jag tänker tillbaka på den tiden i mitt liv känns den overklig, och det är galet att det var så nyligen. Samtidigt känns det så sorgligt att jag lämnade den. Varför inte bara stanna där? I situationen? Tyvärr går ju inte det. Livet rullar på, människor går vidare - så även jag. Och här är jag nu. I en lägenhet i Hässelby, har inte varit på ett gym sedan i somras, inte haft ett par löparkläder på mig sedan Midnattsloppet i august, åt precis en "middag" bestående av några riskakor, lite frukt och en kopp Oboy (notera lunchen som bestod av en kopp te och en chokladboll). Och i sängen ligger min stora kärlek och sover. Han som sedan slutet på augusti styr mitt liv med järnhand. Han som jag älskar över allt annat och inte fattar hur jag skulle kunna leva utan. Han som hindrar mig från att packa min väska och ge mig ut i världen.
Jag ångrar verkligen inte att jag köpte Mio, inte det minsta. Jag älskar honom över allt annat, och det är nog bara bra att han håller mig hemma så jag inte längre kan fly när jag tycker saker är jobbiga utan måste stanna och ta tag i allt. Och jag ångrar inte att jag flyttade till Stockholm. Jag älskar staden och det är fantastiskt att det jag drömt om i så många år äntligen gått i uppfyllelse - nu bor jag ju här! Visserligen inte i innerstaden, men någonstans måste man ju börja - right?
Igår hade jag en riktigt bra dag. Syrran och morsan var och hälsade på, vi spenderade förmiddagen på stan, shoppade lite för mammas pengar, kändis-spotade Alexander Skarsgård och sen gick vi och mötte upp min kära faster på favorit hundcafét. På kvällen var det sen dags för mig och mamma att bege oss till Globen, min födelsedagspresent till henne var nämligen att vi skulle gå och se Peter Jöbacks I Love Musicals tillsammans! Vi har både velat se honom live i flera år, men det har liksom aldrig blivit av, så nu äntligen var det dags!
Musikaler handlar ofta om drömmar. Att våga drömma. Att våga följa sitt hjärta. Att gå sin egen väg. Vara sig själv. Revansch. Så när jag satt där och hörde alla dessa låtar från en massa olika musikaler kom alla dessa tankar fram, de jag skrivit om ovan. Alla tänk om som man inte borde tänka. Jag satt och funderade på hur annorlunda mitt liv hade kunnat sett ut om jag valt annorlunda. Bättre eller sämre? Who knows. Även fast jag haft en väldigt bra dag så kom liksom ångesten krypande där i mörkret, blev mer och mer påtaglig. Men det jag gillar med event sådär är att jag alltid lämnar lokalen på topp. Det är som min drog det där med shower, musikaler, teatrar och föreställningar - och när jag lämnar ser jag världen så klar som jag aldrig sett den förut. Denna gången blev det en ännu högre topp än så.
För det första höll Peter fantastiska monologer mellan låtarna. Han pratade om hopp. Om drömmar. Om att vara annorlunda. Han var så oerhört inspirerande och fantastisk - ännu mer så än jag någonsin föreställt mig honom. Förstå att få sitta ner med honom över en kopp te, få höra hans berättelser om livet, få höra hur han har arbetat med ångesten och vad som tagit honom till sina livs drömmar.
Dessutom var stämningen inne på arenan helt magisk. Så fylld av kärlek. Och låtarna han sjöng, framför allt hans två solonummer han körde som extranummer, var helt jävla amazing. Först Guldet blev till sand som jag alltid haft en oerhört speciell relation till. Jag har aldrig sett musikalen, och jag vet inte om jag någonsin riktigt förstått låten heller, men den har alltid funnits i mitt hjärta liksom. Från första gången jag hörde den, och då kan jag inte alls ha varit speciellt gammal. När han sjöng den kom tårarna. Sedan toppade han det hela med en nyskriven låt till musikalen Livet är en schlager skriven av Jonas Gardell som sätts upp hösten 2014. Ni får lyssna själva så tror jag ni förstår.
(Finns även på spotify, sök bara på Peter Jöback. Detta är förresten från Göteborg, men det är den enda versionen jag hittade på youtube)
Gissa vem som ska gå och se den musikalen, med bland andra Peter Jöback och Helen Sjöholm, nästa höst? Gardell har skrivit många fantastiska texter, men det här är helt klart det bästa han någonsin gjort. Har faktiskt inte sett filmen, men hittade den på youtube och tänkte att det ska bli veckans projekt.
Så när jag lämnade Globen gjorde jag det med en ny insikt. En insikt om att bara för att jag fyller 20 så tar inte livet slut - det går att uppfylla sina drömmar även efter 40 som Peter sa. Och dit är det ju långt än! Jag lämnade också Globen med en insikt om att jag måste fortsätta gå min egen väg och följa mitt hjärta, även fast det är så mycket lättare att "göra som alla andra" (aka skaffa sig en "riktig" utbildning - en sån som gör släkten och studievägledaren nöjd). Liksom med insikten att jag måste börja våga drömma igen. För endast om jag har drömmar så vet jag åt vilket håll jag ska gå, och vart jag ska sträva.
Så nu drömmer jag om en bostadsrätt i Stockholms innerstad, ett jobb i mediabranschen samt att få driva ett eget företag. Jag drömmer om att en dag få gifta mig med någon jag älskar - i en kyrka bärandes en underbart vacker klänning designad av Lars Wallin. Jag vill resa jorden runt och upptäcka världens kända och okända platser. Möta människor från världens alla hörn och höra deras historia. Få visa alla som någonsin tvivlat att jag inte bara kunde, utan att jag också gjorde. Jag vill så himla mycket, och har alltid gjort. Jag måste bara få hitta min kanal, mitt sätt att arbeta, mitt sätt att sprida mitt budskap - ett sätt för mig att lägga allt mitt engagemang och min vilja på ett sätt som gör att jag både kan leva på det, vara lycklig och förändra världen - samtidigt!
I Love Musicals och Peter Jöback tände min låga igen, så nu brinner den åter stark i höstmörkret. Dags att kavla upp armarna och fortsätta kämpa. En dag vänder det, en dag kommer allt make sense, en dag kommer allt att vara värt det. Det går inte att fundera på "what if", för valen är redan gjorda. Frågan är bara åt vilket håll jag fortsätter härifrån. Jag tror stenhårt på att jag en dag kommer att lyckas, men jag vet också att vägen dit är lång och svår. Jag vet inte vart jag är på väg, men jag vet att jag kommer att veta när jag är framme. Jag får lita på det, min magkänsla och mitt hjärta - och fortsätta vandra.
Tack Peter för en helt fantastisk kväll i Globen, för dina fina ord och din vackra sång. Jag tog till mig varenda ord, varenda bokstav, och ska nu bege mig ut i världen för att uppfylla mina drömmar med ett helt nytt driv tack vare dig. I <3 Musicals och I <3 You.
Puss o Kram
Lina Lilja
Gråtvarning!
Medan jag sitter och filar på ett långt och djupt inlägg tycker jag att ni sätter er och kikar på denna film. Så vackert<3
Puss o Kram
Lina Lilja
Det tickar och går...
...och livet rullar på. Jobbar som en galning, drömmer som semester, bättre tider och mer pengar. Ska snart iväg på hundträning med min ögonsten. Trots att det är sent, mörkt och kallt så är det typ höjdpunkterna med veckan<3 Annars händer inte så mycket just nu. Hoppas jag kan skriva någon roligare uppdatering inom kort!
Puss o Kram
Lina Lilja
En helg i Gävle
I fredags efter jobbet tog jag och Mio tåget till Gävle och möttes av nybakta bullar, taccos och Idol. MYS på hög nivå! Annars har vi allmänt mest bara haft det lugnt och skönt där hemma, kikat på tv, tittat på hästhoppning i stallet, och bara vilat. Nu är vi åter hemma i Stockholm och det är dags att kavla upp armarna och förbereda sig inför en ny, lång vecka. Denna är i alla fall inte riktigt lika fullbokad som förra - hundträning på onsdag, möte på torsdag och sen kommer mamma till helgen så ska vi se Peter Jöback i Globen. Mys! Men nu: Partiledardebatt!
Puss o Kram
Lina Lilja
En #annorlundabra föreställning fick mig att minnas...
Så kom det sig att jag hamnade på Oscarsteatern en helt vanlig tisdagskväll, tillsammans med stora idoler och viktiga mediamänniskor. Camilla Näslund är en människa som funnits i utkanten av mitt medvetande en längre tid - många av mina vänner och bekanta (aka människor i min twitter-feed) känner Camilla, så hennes namn har dykt upp mer än en gång. Jag hade ett hum om vem hon var, och jag hade läst mycket om hashtaggen #annorlundabra på twitter. But that was kind of it.
I måndags såg jag att några av mina centervänner började prata om en föreställning de skulle på på tisdagen med namnet En #annorlundabra föreställning. Intresset väcktes snabbt och jag läste på, men insåg ganska snabbt att hur mycket jag än skulle vända och vrida på pengarna så har jag inte 215:- över just nu för att spontangå på en föreställning på Oscars. Jag bestämde mig dock för att i alla fall sprida budskapet om att denna föreställning, så skrev på twitter att jag var ledsen över att jag inte har råd att gå men att mina vänner borde kolla upp det och gå dit. Fina Camilla svarade inom en minut (bokstavligen inom en minut) att hon och Höga Kusten skulle ge mig en gratisbiljett med orden "Klart du ska gå!!". Så plötsligt hade jag en biljett till föreställningen och skulle alltså gå på Oscars, en helt vanlig vardag!
En stund efter fem i tisdags trippade jag så i höga klackar och kort klänning från min lägenhet och mot Oscars. Jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig, och på vägen dit insåg jag verkligen hur lite jag egentligen visste om Camilla och hennes historia - inklusive den egentliga tanken bakom hashtaggen #annorlundabra som jag sett så många gånger. Jag öppnade dörren till Oscars och möttes av mediafolk, kameror och massa snygga människor. Jag kände mig vilsen. Vad fan gjorde jag där egentligen? Lilla jag? Samtidigt var jag väldigt spänd och förväntansfull.
I kön till garderoben träffade jag a long lost friend - Elias Giertz. Han var aktiv i CUF när jag gick med, men sen tog hans karriär fart och han gick ur för att kunna fokusera på att vara företagare, föreläsare och entreprenör. Mycket begåvad ung kille och det var grymt kul att få växla några ord med honom igen! Härlig bonus.
Föreställningen drog igång, och från första ord så kändes det bara rätt. Igenkänningsfaktorn var stor, och det låg så oändligt mycket kärlek i luften - känslan går inte att beskriva. Under showens gång stod totalt fyra melodifestivalartister på scenen, så ni förstår ju hur rätt jag hamnat! Camilla pratade också om hur hon sett Anna Anka söker assistent när det gick på tv för några år sedan, och redan från början sagt att "Simon kommer vinna - och honom ska jag träffa". Idag är det oerhört nära vänner. Det roliga är att jag tänkte precis samma sak - och i tisdags fick jag chansen att träffa honom. Vi har pratat en del på twitter, och jag såg honom även på ett mingel under Pride men vågade inte gå fram och hälsa, så nu när jag skulle på denna föreställning så fick jag lova honom att jag skulle gå fram och hälsa.
Så när jag såg honom i folkvimlet under föreställningens paus hade jag helt enkelt inget annat val än att gå fram och säga hej. Nervös som jag var hade jag tänkt ut allt i förväg: Jag skulle gå fram, säga "Jag lovade ju att komma fram och hälsa så det är väl bäst jag gör det", sträcka fram handen och presentera mig och när jag skulle säga mitt namn skulle han minnas vår konversation dagen innan och säga "Jahaaa, ja men just det! Trevligt!". That's not what happened.
Istället gick jag fram, började "Jag lovade ju att hälsa...." men hann inte längre innan han sken upp och sa "Jaa men åh vad roligt!!!" och kastade sig om mig i en varm kram. Finare människa får man leta efter<3 Det, tillsammans med flera andra händelser och bara den allmänna känslan under kvällen, fick mig att känna mig hemma. Det fick mig att minnas varför jag tog mitt pick och pack och stack till Stockholm. Det fick mig att minnas varför jag drömt om att flytta hit i så ofantligt många år. För den känslan. Jag hade liksom glömt allt det där så tacksamheten över tisdagskvällen på Oscars med alla de människor som liksom jag är #annorlundabra som fick mig att känna mig hemma är enorm. Hade det inte varit för att Mio var ensam hemma och jag var tvungen att kasta mig hem så fort föreställningen var slut hade jag stannat hela natten.
Detta långa inlägg är helt enkelt ett endaste stort tack. Till Camilla, till Höga Kusten och till alla som befann sig på Oscars i tisdags kväll. Tack för att ni är ni. Tack för all kärlek. Tack för en fantastisk kväll. Tack för att ni fick mig att minnas. Tack för att ni gav mig den gemenskap jag glömt att jag sökt. Tack för att ni är #annorlundabra<3
Bilder från Finest
Puss o Kram
Lina Lilja
Hur mycket kan man bojkotta?
Jag tror ingen har missat stormen som blåser kring Barilla just nu, efter att ägaren utalat sig homofobiskt i en intervju. Person efter person i min twitter-feed slänger paketvis av Barilla-pasta, eller berättar att de nu valt att börja köpa ett annat pasta-märke istället. Såklart även jag. Tack och lov är det Coops pasta som nu står på spisen och snart ska käkas till lunch, och det finns många andra pasta-märken att välja mellan - så ingen mer Barilla kommer in i mitt hus (eller min mage) framöver. Frågan är dock hur mycket man kan hålla på och bojkotta? Något som vissa har missat till exempel är att Barilla har en koncern där bland annat Wasa ingår. Det innebär att vi måste börja bojkotta Wasa också. Eller? Finns det ens något annat märke på knäckebröd?
För några år sedan sändes ett program, jag tror det var Kalla Fakta, där det visades hur Frälsningsarmén motverkade homosexuella. I programmet åkte de runt med dolda kameror till avdelningar, både i Sverige och internationellt, där de gång på gång fick samma svar - du kan få hjälp att bota din homosexualitet, vill du inte det så kan du tyvärr inte vara med i Frälsningsarmén. Sen den dagen har jag bojkottat Frälsningsarmén. Jag har inte lagt ett öre i de där insamlingsbössorna "Håll grytan kokande" som de brukar ha på stan, framför allt kring jultider. Jag har heller inte satt min fot på Myrorna sen det programmet sändes (okej, inte helt sant, ett par gånger har det hänt att jag motvilligt följt med en kompis in dit) och jag har inte handlat en pryl där sedan dess. Jag har sedan tidigare två plagg inköpta på Myrorna, och de valde jag att behålla - dock har jag knappt använt dem sedan dess, tvärtom mår jag snarare illa varje gång jag ser dem hänga där i garderoben. Kanske eldar jag upp dem en dag.
Än har jag inte bestämt mig hurvida jag ska göra med Wasa. Jag har ett paket rågrut i skåpet som får vara där tills vidare - köpt är köpt, right? Och sanningen är att jag älskar Wasas knäckebröd. Rågrut och Frukost är mina favoriter. Ska jag ändå tvingas bojkotta dem? Hur långt ska jag behöva gå för att kunna leva ett liv utan att gynna de som hindrar mig att leva mitt liv? Vart går gränsen? Ju mer man bojkottar, desto mer inkräktar det på ens liv. Ska jag behöva gå runt och undvika märken och butiker för att kunna må bra? Samtidigt, låt oss titta på alternativet: att jag fortsätter äta Wasa knäckebröd och gå och handla hos Myrorna. Då kommer de ändå att inkräkta på mitt liv eftersom att jag ger dem ekonomiskt bidrag som gör att de kan fortsätta arbeta mot homosexualitet. Snacka om att välja mellan pest eller kolera! Oavsett vad jag väljer så kommer jag att förlora.
Ja hörrni, det är ett sorgligt samhälle vi lever i med alldeles för mycket hat. Nu ska jag stolt sätta på mig mina Björn Borg-trosor och gå och hämta Mio på dagis. Är hemma och sjuk idag - snorig, halsont och huvudvärk/ont i bihålorna. Gick dock iväg med Mio till dagis imorse ändå så han fick leka av sig lite, och så att jag kunde fokusera på att bli frisk istället för att behöva tänka på att gå ut och gå med honom, ge honom mat, etc. Nu saknar jag honom dock för mycket - nu får han komma hem och pussa på matte igen!
Puss o Kram
Lina Lilja
Kära högstadieelev...
Här om dagen var jag i en högstadieklass, en generellt mycket trevlig och mysig klass - lätt att arbeta med, när jag hörde några killar använda ordet "bög" på ett för mig oacceptabelt sätt. Jag hörde inte hur allt drog igång eller exakt vad som sas - tvärt om försökte de viska och dölja det för mig som lärare - men jag hörde att tonen var mer skämtsam än hotfull och elak. Dock - fortfarande inte okej i min värld. Jag gick emellan och bad dem lägga av, och det krävdes inte mycket för att de skulle sluta. Däremot kändes det inte helt okej för mig, något gnagde i magen och sa att jag inte gjort tillräckligt, att jag kunde gjort mer. Visserligen slutade de, men det kändes inte som att de förstod. Jag ville inte peka ut någon, och dessutom var situationen över, så för tillfället lät jag det trots allt vara.
I samband med detta började även ett par andra elever i klassen bli stökiga. Inte alls elaka eller så, utan bara allmänt respektlösa som de kan vara i den åldern. Jag kände att jag var tvungen att sätta ner foten - för hade jag varit i deras sits hade jag velat det. Så jag slutade lektionen med ett ordentligt och allvarligt samtal med dem. Och jag var arg - på riktigt (och då har det gått ganska långt kan jag säga). Efteråt kändes det konstigt bra i magen. Det kändes som att jag gjort allt jag kunde. Jag satte ner foten. Sa ifrån. Gjorde så som jag alltid önskade att någon skulle göra när jag var i deras ålder. En del av mig vill tro att jag faktiskt gjorde skillnad - i alla fall hos någon av dem.
Sådana stunder älskar jag mitt jobb. De stunderna älskar jag mitt jobb så mycket att jag överväger om jag inte borde bli högstadielärare trots allt. Eller ännu hellre skulle jag vilja åka runt och föreläsa för högstadieelever - om livet. Säga saker som jag önskat att jag fått höra när jag var i den åldern, då hormoner sprutar och allting bara är konstigt, förvirrat och ensamt. Jag vill det så gärna att jag ska börja läsa på om det finns någon möjlig samarbetspartner, om det går att genomföra. Men fram tills dess vill jag redan nu skicka med alla högstadieelever som lyckats klicka sig fram till min blogg några saker...
Kära högstadieelev,
Livet suger - I know. Det känns som att ingen förstår dig och du är ensammast och konstigast i hela världen. Varje gång du går på den där bron som korsar den hårt traffikerade bilvägen funderar du på om det inte vore bäst för världen att du kastade dig ut över staketet, det vore så skönt att bara slippa allt! Tyvärr måste jag meddela att det här är en tid du måste gå igenom. För vissa är det rena rama helvetet, för andra går det helt okej om man bara tar en dag i taget. Oavsett vart på skalan du befinner dig så kommer det att gå över - jag lovar. Det kommer en dag då du tagit dig igenom det hela, då du kan andas ut och tänka "jag klarade det!". Men tills dess...
Respekt är nyckeln till allt. I förvirringen är det lätt att du tar ut din ilska över andra - gör inte det. Du kommer också med största sannolikhet hata dig själv vissa stunder - gör inte det. Respektera både andra och dig själv. Var den du är - that's more than good enough. Du behöver inte älska alla andra som delar denna planet med dig, eller ens klassrummet du befinner dig i, men du måste respektera dem. Det innebär att du ska låta dem vara den de är - oavsett om de är svensk, spanior eller kines, svart eller vit, gay eller straight, kille eller tjej - något mitt emellan eller varken eller. På samma sätt som du är bra nog som du är - är också de bra nog som de är. Alla är vi unika, och det är det som gör världen så vacker.
Till sist - i dagens värld är internet nyckeln till allt. Du är inte den enda, jag lovar. Det finns någon annan som känner som dig, och tack vare internet är denna person inte alls lika svår att hitta som tidigare. Ge dig ut i den stora, vida internet-världen, men var smart och var försiktig! Följ magkänslan.
Håll ut, det blir bättre.
Som alltid finns jag att nå på [email protected] om det är någon som tänker på något och inte vill skriva det publikt. Ni får gärna mejla mig om ni har någon idé om hur jag ska kunna genomföra min idé kring föreläsningar för högstadieelever, om ni vet någon som, eller själva, vill samarbeta och skapa ett projekt kring det hela.
Puss o Kram
Lina Lilja
En helt ny värld
Även om det är jobbigt att fara runt och ha olika kollegor och arbetsplatser var dag, finns det något jag verkligen älskar med mitt jobb. Som jag pratat om många gånger tidigare älskar jag att studera människor. Att stå utanför och se människor mötas och agera. Studera blickar, kroppsspråk och röstlägen. Efter att ha pysslat med sådant här i ett antal år nu (jag var aldrig riktigt ett fan av att springa runt och leka på rasterna i skolan...) har jag blivit rätt bra på det. Jag har blivit bra på att uppfatta små detaljer, och ni anar inte hur mycket ni avslöjar på sättet ni pratar, går och agerar. När man är i ett klassrum, eller på en skolgård, är det oerhört många människor som rör sig på en liten yta, som integrerar med varandra. Inte minst så finns det få platser i världen där så många olika typer av människor möts som i en skola.
En skola är helt enkelt en perfekt plats att studera människor på. Personligen föredrar jag att studera högstadieelever - just för att då är många i den där fasen när de experminenterar och försöker hitta sig själva. Det är en lätt grupp att studera, för om man "kan koderna" så är allting väldigt uppenbart. Yngre barn är lite krångligare, för de är lite mer av en homogen grupp. Men om man anstränger sig, och verkligen får en chans att tänka efter och studera, då kan man lära sig rätt mycket även om yngre barn - saker som de oftast ännu inte vet själva. Som sexualitet till exempel.
På ett sätt är det sorgligt att de flesta elever jag jobbar med får jag bara träffa en dag eller två - och inte följa under uppväxten och tonåren. Det innebär också att jag aldrig kommer få reda på om jag har rätt eller ej, men å andra sidan så kan jag bara lita på min känsla och mina "studier". Jag har träffat elever både på lågstadienivå och mellanstadienivå som jag kan säga kommer att dras till samma kön när de kommer upp i den åldern. Om de vet om det själva ännu eller ej är svårt att säga, men de flesta antar jag inte har upptäckt det än. Samtidigt måste jag säga att det ändå är stor skillnad idag, jämfört med för bara 5-10 år sedan när jag var i deras ålder och gick i grundskolan. Alternativt så är det ännu större skillnad mellan Gävle och Stockholm än jag tidigare trott. (Helt ärligt så tror jag nästan lite mer på alternativ två än alternativ ett...) I vilket fall som helst så har jag träffat flera elever som är väldigt utblommade och öppna med sina könsuttryck och sin sexualitet redan i högstadiet (här skiljer det sig dock mycket mellan skolor, och även förorter) - på ett helt annat sätt än "på min tid". Hurvida de är lyckliga eller ej är dock en helt annan grej som vi inte behöver fundera närmare på idag. Öppenhet innebär inte nödvändigtvis mindre förvirring eller osäkerhet.
Apropå sexualitet, barn och att vara öppen vid tidig ålder har QX idag en omröstning på sin hemsida med frågan "Hur gammal var du när du kom ut?". Innan vi tittar närmare på svaren så måste jag ändå kommentera termen när kom du ut?. Jag vet att det här ofta nämns av HBTQ-personer, men inte tillräckligt ofta, det bör sägas igen. Det finns inget ett tillfälle då man kom ut. Man kommer ut hela livet, varje gång man möter nya människor - på grund av heteronormen. Men när man talar om när man kom ut pratar man ofta om när "alla" fick veta. "Alla" är i 90% av fallen (jag känner till i alla fall) familjen, som nästan alltid är "de sista att få veta". När man talar om när man kom ut pratar man helt enkelt oftast om då det blev "offentligt" och man inte längre gömmer det (typ, naturligtvis är det individuellt och alla skulle inte svara samma sak).
Så till resultatet på denna omröstning som dryga 800 personer har svarat på i skrivande stund. Omröstningen visar att de allra flesta kom ut mellan åldern 15-30. Ja, det är ett stort spann, men om jag får tro så misstänker jag att det var mer mellan 25-30 förut, och mer kring 15-20 idag. Det är ett mycket mer öppet samhälle idag än för bara några år sedan (eller så har jag bara skaffat mig en ny umgängeskrets, återigen, det är inte helt osannolikt att stora delar av detta blogginlägg fallerar på grund av att jag nu har mina referenser i Stockholm - och tidigare i Gävle).
Avslutningsvis måste jag få dra in detta inlägg på min nya idol - Erik Rapp. Idag publicerades en intervju på QX.se med honom (http://www.qx.se/noje/24788/17-ar-och-oppet-gay--erik-rapp-ar-favoriten-i-idol) och min respekt för honom bara växer. Efter att han själv twittrat ut länken fylldes min feed av mediabögar i åldern 30+ som berättade hur mycket de respekterade att han vågade vara så öppen vid sådan ung ålder, och att de själv inte alls var så säkra på sig själva när de var 17 bast. Jag kan inte annat än att hålla med. Att bli "hela Sveriges idol-bög" vid 17-års ålder, och vara så pass säker på sig själv att man klarar det, är en bedrift som jag inte kan beskriva med ord. Det faktum att han kan vara det idag visar att det är en helt ny värld idag, till skillnad från för bara några år sedan när idoler höll sin sexualitet hemlig trots att de var betydligt äldre än 17, levde i relationer och var helt öppen inför familj och vänner. Erik är bara tre år yngre än mig, men han tillhör ändå en helt annan generation på det planet. En generation som har det lite lättare än föregående. Utvecklingen går fort, och det gör mig oerhört glad<3 Samtidigt får vi inte glömma att det fortfarande är en lång väg att gå! Förresten kan jag meddela att Eriks intervju givit resultat direkt, på twitter läste jag att en person tog mod till sig och berättat för sin mamma att hen var homosexuell - tack vare intervjun med Erik! STORT!
Till sist vill jag slänga in två avslutande, korta kommentarer.
Nummer 1: Under hösten bloggar en lärare, som också råkar vara flata, om hur det är att vara homosexuell och lärare. Detta är ett projekt av Lärarnas Riksförbund och bloggen hittar ni här: http://lrbloggar.se/detoppnaklassrummet/ (För övrigt hittade jag dit tack vare att min arbetsgivare tipsade om det på Facebook, något som också gjorde mig förbannat glad i hjärtat<3)
Nummer 2: You are never alone. Vi må alla vara unika, men ingen av oss är egentligen så unik som vi tror att vi är. Idag hittade jag denna länk i min twitterfeed, och insåg återigen att it's not just me. Hur konstiga, annorlunda och ensamma ni än känner er, så LOVAR jag att det finns någon där ute som är precis lika konstig och ensam som du är. Och tack vara internet så är det betydligt lättare att finna dessa likasinnade idag än vad det var förr. http://www.buzzfeed.com/lilyhiottmillis/what-its-like-dating-as-a-femme-lesbian
Puss o Kram
Lina Lilja
One Day At the Time
På något sätt måste man ändå säga att jag nu klivit in i vuxenvärlden. Hund, lägenhet, jobb (aka: räkningar att betala). Jag har alltid drömt om att bli äldre. Vuxen. Nu vill jag inget hellre än att bli barn igen. Ung. Utan ekonomiska kriser, ångestar och jobbiga insikter. Utan känslan av is this it?! För truth is: vuxenvärlden är inte alls sådär gosig och mysig som man kan tro när man sitter i skolbänken med en hög av läxor som ska vara klara på fredag, och en lista med tyskaglosor som man borde kunna till imorgon. Nej vuxenvärlden är en värld där alla går omkring med ett åskmoln ständigt hängandes över en.
Nu låter det som att jag avskyr att vara vuxen, och avskyr livet. Ja, lite så är det nog. Jag har jobbat som lärarvikarie en knapp månad, på ett antal olika skolor och årskurser, and I have yet to meet a teacher who love their life. Läraryrket må vara extra ångestfyllt, och jag påstår inte på något sätt att jag kan allt om kollegor jag bara jobbat med en dag eller två, men jag tror inte att detta är något unikt för lärare. Alldeles för många vuxna verkar gå runt i en bubbla av "Jahapp, det var hit livet tog mig, det är här jag ska stanna". De står ut med halvtaskiga jobb, relationer de inte riktigt trivs med och ett hem som aldrig blev som deras dröm - och det som får dem att gå upp på morgonen är tanken av att snaaaaart är pensionen här! Redan efter ett par veckor i mitt nya, vuxna liv kände jag hur jag började falla ner i lunken där alla drömmar försvinner, man börjar tryckas ner i den där ramen man kämpat för att ta sig ur, och tanken av is this it? infinner sig. Är livet inte mer än det här? Ska det vara så här lagom trist fram till pensionen nu?
Ni som känner mig, och som läser min blogg, vet att jag inte är en person som bara låter dessa tankar och känslor vara. Att leva ett halvtrist liv är inget för mig - då kan det lika gärna vara. Nej nu är det dags att jag rycker upp mig och börjar söka mina drömmar igen, därför har jag spenderat kvällen med att skriva några oerhört viktiga och spännande mejl. Jag har redan kommit så långt - till ett liv med hund och lägenhet i Stockholm - men nu är det dags att ta det längre. Det enda jag vill ha är ett liv där jag känner mig lycklig varje dag - inte hela dagen varje dag - men varje dag ska jag känna en känsla av att grunden är rätt, annars är det dags att riva upp och göra om. Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen!
Puss o Kram
Lina Lilja
I'm back!
Den senaste månaden har varit lång, händelserik - och samtidigt gått jädrigt fort. Minst sagt kan man säga att den har varit fullspäckad. Jobb, födelsedagsfirande med släkten, otaliga hundpromenader, möten, och massa annat. Det känns som att jag inte har haft en ledig dag på hela månaden, även om det såklart inte är riktigt sant. Däremot har hjärnan varit på högvarv nästan varenda vaken timme hela tiden, och inte minst har det ständigt varit en massa måsten hängandes över mig.
Så ikväll kändes det plötsligt som att jag bara kunde ta ett djupt andetag. Livet kändes plötsligt lite lättare. Det var till och med så att det blev ett glädjeskutt i duggregnet, kylan och mörkret på kvällspromenaden med Mio. För även om det är så att jag fortfarande ligger i djup ekonomisk kris, inte riktigt trivs i min jobbsituation och är superstressad för att jag inte riktigt vet vart jag ska ta mitt liv - så har jag mycket att vara glad för. Saker som jag liksom har glömt i stressen och ångesten den senaste månaden.
Till exempel har jag världens bästa vänner, som är noga med att påminna mig om det goda i livet när jag själv inte ser det. Ni vet vilka ni är, och jag älskar er<3
Jag har ett underbart och fantastiskt år bakom mig, som har lämnat efter sig fina minnen och erfarenheter som jag alltid kommer att bära med mig. Ju mer jag får distans till det hela, och ju mer jag tänker på det, desto gladare är jag att jag åkte och fick uppleva alla de där sakerna.
Inte minst har jag mig själv - med alla de fantastiska egenskaper som det för med sig. Jag har många saker att vara glad över. Jag kan innerligt säga att jag älskar mig själv. Every bit of me.
Och så har jag ju Mio. Min fina, fina Mio<3 Vad skulle jag gjort utan dig? Idag firar vi en månad tillsammans! Kan ni tänka er att för ganska exakt en månad sedan när jag skriver det här, öppnade sig dörrarna på Arlanda och ut klev min nya livskamrat. Åh vilken spännande stund det var!
Nu ska jag och Mio gå och lägga oss, och samla oss in för en ny, lång och spännande vecka. Imorgon ska jag jobba på ett dagis hela dagen. Mysigt! Men innan jag lämnar er vill jag bara dela med mig av den Youtube-film som jag just nu spelar om, och om, och om igen. Det finns väl inte så mycket att säga om den? Han är bara bäst helt enkelt! HEJA RAPP!!! (By the way så har jag nu gjort det till mitt mission att para ihop Erik Rapp med min kompis Eric. Bortsett från att de är typ made for eachother så skulle de dessutom bli nya Eva och Evfa. Erik och Eric. Mys!)
Puss o Kram
Lina Lilja
Excited - and scared!
Oj oj oj, nu händer det saker! I förra veckan hämtade jag Mio på Arlanda och sen dess har det varit mer fullt upp än någonsin. Att försöka hantera livet samtidigt som man är småbarnsförälder är verkligen en cirkus och jag fattar inte att jag fortfarande lever. Samtidigt känns det lättare för var dag som går, vi kommer varandra närmare och lär oss hur vi fungerar. Jag tror det kommer bli bra bara vi får lite tid! På torsdag flyttar vi ner till Stockholm och på måndag är planen att jag ska börja jobba. Spännande spännande! Livet är verkligen sjukt spännande nu, och också lite läskigt. Men än så länge går det bra! Om ett par veckor kommer vi ha kommit in i lite rutiner och allt kommer att kännas lättare igen. Skönt. This is all the update ni får just nu, bloggar mer när jag orkar och hinner. Slänger in lite bilder på Mio också. Ha det gött!
Puss o Kram
Lina Lilja
Spännande möten!
Det bästa med att vara ute på festivaler, framför allt med att stå i en monter, är att man möter så många spännande människor. På pride mötte jag allt från gamla CUFare från tiden innan jag var aktiv, kompisgäng från Schweiz som hade besökt pridefestivaler i hela världen och berättade att Stockholm Pride var en av de absolut största och bästa - till ett underbart gulligt par som jag nu springer runt och berättar om för allt och alla som visar något som helst intresse av att lyssna.
Den ena är från Brasilien. Den andre från Sverige. En dag för ca 7 år hände det sig att båda befann sig på en strand i Brasilien - dit ingen av dem hade tänkt gå den där dagen. Det var kärlek vid första ögonkastet och sedan dess har de hållt ihop - trots att de fortfarande idag bor på varsin sida jordklotet. Båda har ett jobb som gör att det blir många långa resor, och nu senast hade en av dem spenderat flera månader i Korea. När jag fascinerat frågade hur de får allt att gå ihop så sa de att det var viktigt att stötta varandra och låta varandra få ha sin karriär och sitt liv, kärleken var så stark att den skulle överleva ändå.
När jag tänker tillbaka på vårat möte blir jag alldeles varm i hela kroppen och själen. Om jag någon gång tvekat på kärleken så var det här verkligen beviset på att kärleken verkligen övervinner allt!
Puss o Kram
Lina Lilja
Trött, tröttare, lyckligast!
OJ vilken vecka! Fullt upp kan man ju lätt säga! Och så FORT den har gått! Måndag kom jag ner, hade lite genomgång inför Pride med centerpartiet, sen åkte jag hem och sov hos en kompis i Bredäng. Tisdag åkte vi till Östermalms IP och ställde iordning montern, snygg den blev va? :)
Därefter stack jag ner på stan en sväng, hängde lite på Pride House och tog en fika med en kompis jag inte sett på alldeles för länge. MYS! Sen blev det möte med Centerpartiet, och lite häng på en pub innan jag begav mig "hem" till min kompis i Bredäng igen. Onsdagen var rätt lugn, hängde lite på stan och i Pride House, klockan 17 öppnade parken och cool som man är fick man ju VIP-band och kom in på minglet där alla coooooola hängde! (Eller snarare, en kompis fick VIP +1 och tog med mig...) Det var roligt, även om man önskar att man hade haft lite stake och vågat hälsa på alla coola människor som var där. Och när jag säger "alla coola människor" så ska ni veta att typ hela mediasverige var på plats. Jag har i veckan spanat allt från Mark Levengood, Tobias Karlsson från Let's Dance, programledare, artister (Alcazar var på plats till exempel! Såg bara Tezz dock), och så vidare. Men man stod ju ändå och hängde med ett gäng CUFare, det är ju så det blir liksom. Tyvärr. Invigningsshowen var cool, men jag stannade bara till strax efter nio, sen stack jag mot Årsta. Mötte upp ett gäng från företaget jag kör artister för, satt en stund på en restaurang och snackade med dem, åkte till en lägenhet i Årsta och sov på ett golv.... And that was my Wednesday!
Torsdagen hade jag tagit ledigt - JAG SKULLE SE SCHLAGER! Men. Så blev det ju inte. Började dagen med lite häng i stan, Pride House och sånt. Hängde lite i parken när den öppnade vid 14, sen åkte jag ut till Skeppsholmen vid 16 för intro-möte. 17 klev Hallå Hela Pressen upp på scen i pridepark. 18 började schlagerkvällen. Jag hann inte se ett skvatt. Efter intromötet hamnade jag nämligen (väldigt frivilligt skall sägas) på en körning till Arlanda, sen när jag väl var på plats i Pride Park fastnade jag i ComHems tält och när jag väl stod framför scenen var schlagern slut. Suck.
Kring midnatt begav jag mig "hemåt" - denna gång till en madrass hos en chaufför som bodde någonstans i närheten av Telefonplan. Fredag var jag uppe tidigt då jag hade en körning, men just som jag klev ut genom dörren fick jag reda på att den blev inställd. Hela fredagen spenderade jag på transportkontoret och var deras lilla hjälpreda - eftersom det där med inställda körningar blev en trend. Strax före fem anlände jag till Pride Park, jobbade en del, sprang och kikade lite på Tommy Nilsson (kunde inte låta bli att skolka när han drog igång Amelia!). Vid två var jag tillbaka på Skeppsholmen. Jag gav liksom upp det här med att sova hos någon och slängde istället fram en madrass på kontoret och sov där. Uppe tidigt lördag - iväg till stan för att ha inför-paraden-frukost, det blev parad som var så SJUKT rolig! Hade verkligen grymt kul där vi skuttade omkring!
Efter paraden träffade jag min kompis en sväng igen i Pride Park - och eftersom han var med i Mr. Gay fick jag träffa alla de deltagarna också, inklusive vinnaren. Kul kul! Sen jobbade jag 17-18, därefter fick jag faktiskt LEDIGT resten av kvällen. Wohoo! Passade därför på att se avslutningsshowen som var helt fantastisk. När Jonas Gardell avslutade med allsång först med Aldrig Ska Jag Sluta Älska Dig, och sen Mitt Enda Liv, ja då kom tårarna. Sen lyckades jag i och för sig sumpa hela veckans humör med att jag stod bara meter från min stora idol Rickard Engfors som jag har DRÖMT om att få prata med i närmare två år - utan att jag vågade gå fram och hälsa. Fan i helvete. Den här lilla kommentaren på instagram igår kväll gjorde i alla fall livet lite lättare, även om jag fortfarande är sjukt arg på mig själv, och sumpade en sådan fantastisk chans.
När parken stängde på lördagen begav jag mig återigen till Skeppsholmen och slängde fram en madrass. Söndag morgon åkte vi sedan till pridepark och packade ihop allting och dumpade på Centerpartiets kontor - därefter var jag LEDIG hela eftermiddagen! Skittrött och på jävla dåligt humör var jag också - framför allt med tanke på min lilla "incident" med Mr. Engfors. Köpte lite godis att tröstäta samt lite lunch och begav mig sedan till Kungsträdgården. Slog mig ner och vände på huvudet - och inser att Adam Pålsson (Rasmus i Torka Aldrig Tårar) sitter bara meter ifrån mig. Vad gör man då liksom?! Det löste sig lite av sig självt då lilla jag fick hjälpa honom att slå bort en geting som trakasserade honom. Han var snäll och gullig, lite vilsen. Han såg väldigt mycket ut som att han ville att jag skulle fråga om han ville sätta sig med mig, vilket i och för sig hade varit roligt - men det var helt fel dag för ett sådant äventyr. Istället så promenerade han iväg och jag låg och slumrade några timmar där innan jag begav mig till Skeppsholmen igen. "Jobbade" hela kvällen/natten (aka stod på standby och väntade på att ett gäng ville ha skjuts = typ 10 timmars väntan och 20 min körning). Men när allt var färdigt sen vid strax före fem och jag och två till satte oss och såg solen gå upp över Djurgården - ja då kunde jag inte låta bli att bara släppa allt. Släppa Rickard Engfors-incidenten, släppa allt annat som hänt och inte hänt under veckan, och bara vara lycklig. Fy faaan vad Stockholm är vackert alltså! TÄNK att jag ska bli Stockholmare på heltid om bara några få veckor!
Vid halv åtta mötte jag pappa och åkte hemåt - sen är hela dan mest bara luddig. Sov i bilen, väcktes när vi var i Gävle och pallrade mig upp i lägenheten, sov till lunch, käkade, skickade ett mejl, sov till strax före sex. Liiiite trött kanske. Men men, nu är det bara att ladda om - på torsdag drar Getaway igång som blir sista festivalen denna sommar! Hoppas verkligen på att jag får fortsätta jobba med dem även nästa sommar, har haft så SJUKT roligt! Men nu, nu ska jag sätta mig och käka lite middag. Höres!
Puss o Kram
Lina Lilja
Min fina livskamrat<3
Halloj kära bloggläsare! GUD vad skönt jag har haft det sen jag kom hem! Semester som har innehållit galet mycket jobb, alldeles för lite sol och bad och löpturer, underbart fina vänner, en tur med ett litet plan över Gävle, lite fotboll och... Mest bara allt och ingenting! Har varit så skönt att bo på ett och samma ställe så här många dagar i rad och inte flytta runt en massa :) På måndag drar jag igång igen! Nästa vecka ska jag nämligen vara i Stockholm hela veckan och jobba BÅDE med Pride och Stockholm Music and Arts. Jag är ju känd för att vara en människa som gillar att ha fullt upp så... Why not liksom? Tror jag kommer ha galet roligt och längtar som tusan!!
Sen har jag även gjort något annat spännande! Går allt som det ska kommer nämligen min nya livskamrat till Sverige 22a augusti :) För nuvarande är namnet Toribio, men jag funderar på att döpa om honom eller åtminstone hitta ett smeknamn som jag kan använda. Hembesök ska ordnas, och så ska han till veterinären och få lite nödvändiga avmaskningar, vaccinationer och liknande - men förhoppningsvis går allt som planerat och då möts vi på Arlanda om knappt fyra veckor! Längtar som TUSAN!
Är han inte söt?! Har redan hunnit köpt en hundbok, ett koppel, två halsband och två matskålar. Plus att jag var på biblioteket igår och lånade hem elva(!!) hundböcker... Åh vad jag längtar!!
Nu ska jag snart laga lite middag och sen blir det en lugn kväll. Har fortfarande lite att pyssla med, just nu sitter jag och söker artistchaufförer till Getaway Rock (hör av er om ni vet någon med B-körkort som kan tänkas vara intresserad! :)), pysslar lite med Pride då jag måste byta ett av mina pass (trots att det är jag som gjort schemat...) samt söker tak över huvudet i Stockholm nästa vecka. En fullspäckad semester med andra ord! Just the way I like :)
Puss o Kram
Lina Lilja
Honey - I'm Home!
Det var oerhört spännande, trevligt, jobbigt, mysigt, tråkigt. Jag är jätteglad att jag åkte, men det här med meditation... Nja, inte min grej. 5 dagar räckte gott för mig, jag fick varva ner och ta det lugn, känner mig fräschare än någonsin. Igår eftermiddag tog jag mig hemåt igen, och nu är det back to real life. Ska dock försöka ta det lugnt i en vecka, och inte ha så mycket måsten (arbetsnarkoman som jag är har jag redan misslyckats...). Därför kommer nog bloggen ligga rätt nere nån vecka till! Ville bara meddela att jag kommit hem, lever och mår bra. Lovar att berätta allt mer i detalj en annan gång!
Puss o Kram
Lina Lilja
Mot Ödeshög!
På grund av en halvt spontan resa till Stockholm igår har jag inte riktigt hunnit med allt jag tänkt att jag skulle hinna med innan jag åker iväg, och framför allt inte bloggen. Väskan står packad i hallen, de sista mejlen är skickade, autosvar är inlagda på alla mejl, och om en timme bär det av. Läskigt och nervöst, men galet spännande! Ni har fram till ca 15 idag om ni vill kontakta mig - sen stänger jag av telefonen. Kommer åter 21 juli och ska då naturligtvis berätta ALLT om hur jag har haft det! Tills dess: Ha en bra sommar! :D
Puss o Kram
Lina Lilja
Hemkommen
Så tidigt igår bar det av hemåt. Sov nästan hela båtresan över, sen blev det tåg upp till Gävle. Satte mig så fort jag kom hem och jobbade lite, sen stack jag och syrran och badade och tog en båttur med syrrans kille och en kompis. Mys! Tacos till middag, och sen slocknade jag på soffan. Gud så skönt! Nu har jag varit uppe i en dryg timma, jobbat lite och käkat frukost, och nu ska jag packa ihop lite grejer för om en timme kommer pappa och hämtar mig. Planen var en båttur, sol och grilla, men som vädret ser ut just nu känns det inte speciellt lovande...
Sista eftermiddagen i Almedalen var superrolig! Var lite nervös att prata i radio, det var första gången för mig som del i en "expertpanel", med hörlurar och hela köret. Jag kände mig SÅ proffsig! Men det var grymt roligt, och jag fick beröm efteråt, så jag tror det gick bra. Visst ser jag galet cool ut?
Är för övrigt supernöjd med Annies tal. Hon var grymt duktig, det var ett klart och tydligt tal med klara besked. Nästa år kommer vi att gå till val på jobb, landsbygd, och miljö!
På eftermiddagen/kvällen hängde jag med lite CUFare, men orkade tyvärr inte vara med så länge utan var hemma tidigt och slocknade vid nio. Är minst sagt sliten efter 1,5 vecka on the road! Och på onsdag åker jag på meditiationskurs. Läskigt men spännande! Nu ska jag i alla fall sätta fart med dagen, packa tills pappa kommer, och fortsätta skriva på mina inlägg jag lovat er. Hörs!
Puss o Kram
Lina Lilja
Lyssna på mig i SR!
Jag skissar fortfarande på mina två utlovade inlägg, och ja, de kommer! Men ni måste förstå hur galet fullt upp det är här borta - men inkorg svämmar över av mejl jag borde ha svarat på för länge sen, och själv vill jag helst bara hem och käka hemlagat och sova. Det blir min sista dag i Almedagen för i år idag, och jag har verkligen haft några sjukt roliga och lärorika dagar, både här och på Bråvalla, men min säng lockar något oerhört just nu. Tänker satsa stenhårt och köra rakt in i kaklet idag här på Centerpartiets dag - och sen imorgon ska jag bara sova heeeela hemresan!
Men som sagt, vi har denna dag kvar först, våran dag. Hade tänkt träna med Säpo imorse, men kände att jag behövde sovmorgon, så åkte istället in först vid nio för att lyssna på Annie Lööf på TV4. Hann höra Hanna Wagenius lite i Aftonbladet TV också, och sen satt jag och lyssnade en stund på ett seminarium om företagarutbildningar. Så hamnade jag här på bloggplatsen igen. Ska snart iväg på fler seminarium, ska försöka lyssna in lite vad folk, och Annie, säger idag, för att 14.30 kan ni höra mig i SR prata om vad vi i ungdomsförbundet förväntar oss av talet, och sen efter talet återkommer jag med en analys. Spännande!
Gårkvällen var verkligen sjukt rolig! Var på ett seminarium om Eurovision, och sen uppträdde Robin Stjernberg för oss. Han var så galet bra!! Efter den obligatoriska "jag mötte en kändis"-bilden var vi förbi och köpte den obligatoriska, svindyra Visby-glassen innan vi tog en taxi hem och dök i säng. Hade verkligen en übertrevlig kväll, precis min arena! Är fortfarande lite bitter över att jag missade hela kalaset i Malmö, men men... Det får bli nästa år i Danmark istället!
Vi hörs lite senare! Och som sagt - 14.30 på Sveriges Radio om ni är intresserade!
Puss o Kram
Lina Lilja
Uppdatering från Almedalen
Tänkte att jag börjar med att köra en snabb uppdatering härifrån, och sen sätter jag mig och börjar fila på de två utlovade inläggen. Nu när jag ändå kommer ihåg det, pratade precis med ett gäng från Ung Cancer så har det färskt i minnet, jag pratade ju tidigare om att jag skulle köra en "1 krona metern" kampanj under midnattsloppet - och skänka pengarna till Ung Cancer. Jag kontaktade dem om detta i maj, och de berättade att de inom kort skulle få upp en insamlingsfunktion på deras hemsida, så det är den jag har väntat på. När jag pratade med dem igen härom dagen så berättade de att denna funktion skulle ha kommit upp för någon vecka sedan, men när de skulle lägga upp den insåg de att de inte var riktigt nöjda, så nu jobbar de på den igen och funktionen kommer att komma upp först i september. Med andra ord: Ingen insamling till midnattsloppet (lite tajt med tid för att försöka dra igång något nytt nu), MEN detta innebär ju att jag måste göra något annat spännande till vintern och samla in pengar då istället. Halvmara? Triathlon? Vasalopp? Who knows! Så fort jag tagit mig igenom detta lopp som ligger framför mig så lovar jag att återkomma med mitt nya mål :)
Efter senaste inlägget stack jag på en föreläsning om barnfattigdom med Fryshuset. Jävla bra alltså! Väckte också lite tankar i huvudet på mig, så nu har jag nog ett nytt projekt på gång... Mer om det senare, när det inte bara är en vision!
På samma ställe hade även Skandia, tillsammans med Twitch, en hälsoundersökning man kunde göra. Spännande! Blodtrycket låg på normalt, min kondition låg på normal mot hög (lite missvisande resultat, då träningen imorse lurar systemet lite...) - och så sen, den roligaste biten, fettprocenten!! Här fanns ju verkligen chansen att se om träningen givit resultat. Att konditionen blivit bättre är ju uppenbart, och det visar ju även konditionstestet jag gjorde, men hur ser kroppsuppbyggnaden ut?
Well, resultatet är som följer. Jag, 19 år gammal, är 168 cm lång och väger 69 kilo. Min fettprocent ligger på 29%, vilket är normalt. Han var väldigt noga med att pointera att jag inte ska försöka få ner procenten i dagsläget, då jag fortfarande är väldigt ung och min kropp ännu förändras, därför behöver kroppen fettet. Allra roligast var dock att få reda på att jag har en muskelmassaprocent på 32.9 - vilket är hög. Wohoo! Dessutom ligger min bukfett (det farliga fettet) på 4, man ska ha 1-9 för att det ska vara bra. Fick väldigt mycket beröm för hur min hälsa såg ut, och att jag skulle fortsätta arbeta som jag gör idag. SJUKT roligt!! Det känns som att det är en viktig del i att försöka få tillbaka den där träningsmotivationen som jag tappat lite!
Om en liten stund ska jag möta upp mamma, och sen ska vi båda iväg på två olika väldigt intressanta seminarium som tyvärr krockar. Hon ska på ett seminarium med en massa höjdare, där de diskuterar hur man ska skapa innanförskap, och jag ska på ett seminarium om vad som händer med pojkar som blir slagna i hemmet. Spännande!
Puss o Kram
Lina Lilja
