Snaaaaart!!!!
Tre arbetsdagar till - sen får jag äntligen fara hem till Gävle och slänga mig på soffan och njuta av lite julledighet! Gud vad jag längtar! Denna ledighet är verkligen välbehövlig efter en tuff höst. Fortfarande förkyld för övrigt, inne på min fjärde förkylda vecka nu! Så mycket mer har jag nog inte att säga just nu, jag bara kör ner huvudet och kör stenhårt de här sista dagarna. Hörs någon annan gång!
Puss o Kram
Lina Lilja
Lina Lilja
Good For You Bob Harper!
I förmiddags hade jag Biggest Loser-maraton. Säsong 15 av den amerikanska versionen drog igång i oktober, men jag har inte riktigt kommit igång och börjat titta på den, men jag har ju hängt med lite smått eftersom jag följer alla tre tränarna på sociala medier. I slutet på november läste jag på twitter om hur Bob pratat om sin sexuella läggning i programmet, och jag fick hålla mig för att inte direkt hoppa till avsnitt sju. Ni vet ju sedan innan hur mycket jag tycker om Bob, och att jag tycker att det var på tiden att han faktiskt kommer ut i media (http://linalilja.webblogg.se/2013/march/cant-be-quiet.html). Direkt ville jag ge mig in i Biggest Loser och börja titta på det, men inte förrän igår kväll satte jag på avsnitt ett. Det blev ett maraton utan dess like för att jag så snabbt som möjligt skulle nå avsnitt sju och scenen då Bob pratar om sin sexualitet. För er som inte orkar kika igenom hela säsongen hittar ni den lilla korta snutten här på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=VYxkEgfpA5A
Bob på twitter efter att avsnittet sänts i USA
Det är en mycket fin liten scen i programmet då Bob och Bobby pratar om att vara gay och 48-åriga Bob peppar 28-åriga Bobby och berättar att han är bra the way he is. Bob berättar även att han "kom ut" när han var 17, det vill säga i början av 1980-talet, och vi vet ju alla hur svårt det måste varit att vara bög på den tiden (om inte, läs/se Torka aldrig tårar utan handskar). Det får mig att fundera varför han inte kommit ut i media tidigare? Att komma ut i amerikansk (internationell) tv 2013 måste vara långt ifrån lika svårt som att komma ut för familj och vänner 1982. Eftersom jag länge vetat att han kommer från en väldigt konservativ familj har jag alltid trott att det är därför han valt att inte prata om det, men så verkar det ju inte vara...
Jag har funderat mycket på det här med kändisars "ansvar" (responsibility) att komma ut. Åh ena sidan blir jag så himla arg på kändisar som inte kommer ut, åh andra sidan så kan jag inte tycka att de måste komma ut bara för att de är kända. Fast....
GAH vad jag tycker det här är svårt! Kan liksom inte ens formulera något vettigt i huvudet så vete fasen hur jag ska få ut något som makes any sense at all skriftligt. Vi kör på bara så får vi se om ni (eller jag) förstår något i slutändan.
Först och främst blir generellt kändisarna bättre på vad de gör när de kommit ut, om de så är artister, skådespelare eller tv-personligheter. Inte för att de nödvändigtvis förändras i mina ögon, utan för att de faktiskt blir bättre på det de gör när de är 100% sig själva. När de slutar med att ständigt tänka på vad de kan säga och göra utan att avslöja för mycket, och istället bara börja följa sitt hjärta, blir allt så himla ärligt och innerligt. Dessutom verkar de lyckligare, och när man är lycklig presterar man bättre. Svårt att förklara, men det är möjligt att ni förstår ändå. Ricky Martin är ett utmärkt exempel på en människa som gick från att göra svängig dansmusik till att göra personliga låtar som går rakt in i hjärtat.
Så har kändisar något ansvar då? Har de ett ansvar att komma ut och vara förebilder? Alltså, det är mycket att lägga på en människa när man säger att hen borde komma ut för att det skulle hjälpa de "unga". Samtidigt är det så sant. En människa som syns i media och som inte är rädd för att vara sig själv kommer alltid att vara en förebild - för nånstans där ute sitter en liten själ, ensam och rädd, och känner igen sig. Så fruktansvärt unika som vi vill tro att vi är är vi faktiskt inte. En kändis som kommer ut och säger "I'm gay and I'm proud!" kommer genast att rädda ett par liv, just by doing that. Samtidigt, en kändis som "alla vet" är gay men som fortsätter sitta och trycka i garderoben kommer alltid att ha ögonen på sig från några förvirrade unga själar där ute som tänker att Se så svårt det är, inte ens min största idol klarar av det!.
Men även fast det är så himla tydligt att kändisar som kommer ut räddar liv, och kändisar som inte gör det förstör liv, så vill jag inte lägga det ansvaret på dem. Ingen människa förtjänar att bära en sådan stor börda, och deras egen fight med sin egna sexualitet och sitt egna liv är säkert tillräckligt hårt - de ska inte behöva bära en massa förvirrade, ensamma ungdomar utöver det. Fast vi vet ju alla att vi alla är lyckligast i slutändan när vi bara är oss själva, hur hård vägen dit än kan vara. Så ja, kändisar borde komma ut, för deras skull, och alla andras också. Men bara när de är redo och de själv vill. Beslutet måste alltid vara deras. Typ. (Förvirrat much liksom?)
En sak som jag vill pointera ut är att det är oerhört viktigt att kändisar kommer ut för att visa att homosexualitet kommer in all shapes and sizes. Att en människa som Bob Harper - manlig, vältränad och långt ifrån fjollig och vek - kommer ut som bög öppnar så många dörrar. Även om antalet kända, homosexuella förebilder är betydligt fler idag än för 30 år sedan, no doubt about that, så är det fortfarande en oerhört stereotyp bild som ofta visas i media. Den fjolliga bögen och butchiga flatan. Not all gays are like that, och det är något av det viktigaste med kändisar som kommer ut. Att visa att homosexuella inte bara kan dansa på Broadway, utan också sälja Manhattans dyraste lägenheter. Att inte alla bögar gillar rosa och Sound of Music - och att även flator kan ha långt hår, klänning och högklackat.
Nu ska jag avsluta detta långa, rabblande och förvirrande inlägg. Kanske fick ni ut något av det. Om inte annat så vill jag i alla fall avsluta med att säga Good for you Bob!
Puss o Kram
Lina Lilja
Happy Saturday!
God förmiddag! Tänk att vi redan kommit en vecka in i december - galet! Idag blir det rätt lugnt, pappa kom på besök igår och sov över, men han skulle iväg så har redan stuckit. Om en stund ska jag och Mio iväg och träffa lite hundkompisar och gå på promenad, sen kanske vi fortsätter in till stan för att kika på lite julklappar samt en ny vinterjacka till mig. Julklapp från pappa! En välbehövd sådan. Min nuvarande köpte jag på en outlet i Kansas 2009 för typ 300 spänn, så man kan väl säga att den har gjort sitt... Imorgon blir det kanske en till sväng till stan - älskar Stockholm nu så här i jultider! - och eventuellt en sväng för att kika på ridande lucia. Nästa vecka blir stenhård med jobb, och så på fredag kväll kommer mamma och kör hem mig till Gävle för lite julledigt! Såååå välbehövligt! Längtar!
Puss o Kram
Lina Lilja
Förkyld. Trött.
Finns så mycket jag vill blogga om, men orkar inte just nu. Jobbar som en galning dessa sista veckorna innan jul, och dessutom är jag inne på min tredje förkylda vecka. *suck* Hörs nån annan gång istället!
Puss o Kram
Lina Lilja
Hur en 17-åring och två S kan förändra världen
Igår kom så dagen. Dagen då Erik Rapp åkte ur idol. Det här skulle kunna bli ett inlägg fullt av hat mot alla som röstar vidare Kevin. Det skulle kunna bli ett inlägg där jag bara berättar hur jävla bra Rapp är och att han borde gått vidare. Det borde han, men det kvittar just nu, han kommer få en lysande karriär vilket som. Istället vill jag fokusera på hur han, tack vare två ynka s förändrade världen igår. Räddade liv.
Bruno Mars har en tendens att göra riktigt cheesy, men väldigt fantastiska, låtar. When I Was Your Man är inget undantag. De är liksom cheesy men djupa på samma gång. Mysiga och fantastiska. Grinvänliga och dansvänliga. Men att göra en cover på Bruno Mars? Det trodde jag bara Glee och fyraåriga killar i hatt kunde göra bra. Tydligen hade jag fel. Rapps version av When I Was Your Man är bra på så många plan. Den är känslomässig och känns innerlig. Man tror på det han sjunger. Den är egen. Och inte minst så gjorde han hela framträdandet extra speciellt genom att stryka två s. Två ynka s - som gör sådan stor skillnad.
Det faktum att han gjorde om en låt för att det skulle passa hans homosexuella läggning är unikt. Väldigt unikt. Jag kan med stor säkerhet säga att det aldrig gjorts i varken svenska eller amerikanska idol förut. Kanske aldrig någonsin på primetime tv någonstans i hela världen. Och i princip aldrig har det gjorts en låt av en homosexuell artist då en "vanlig" kärlekslåt handlar om någon av samma kön. Okönad kärlek - visst, många gånger - men att en man sjunger om en man eller en kvinna om en kvinna, så där uttalat. Ovanligt. Väldigt ovanligt.
Erik Rapp är 17 år och gör saker 40-åringar som varit i branschen längre än han funnits bara drömmer om att våga göra. Han bryter ny mark och gör världen lite bättre varje dag. Jag lovar att det sitter en handfull 13-åriga killar där ute i landet just nu och spelar Rapps version av When I Was Your Man på repeat med tårar i ögonen och tänker "jag är inte ensam". Jag kan med säkerhet säga att de där två s:en räddade åtminstone ett par liv igår. Unga, förvirrade och ensamma liv som balanserat på en tunn tråd mellan liv och död. Erik förstår nog inte själv vad han gjorde igår, jag vet inte om någon gjorde det - bortsett från de där unga liven som sitter i en svensk småstad och tack vare Rapp orkade simma upp med näsan ovanför vattenytan igen.
Erik Rapp, jag hoppas du förstår hur mycket du förändrar denna värld till det bättre. Hur många liv du redan nu räddat. Bara genom att vara du.
Puss o Kram
Lina Lilja
Ps. Erik är på omslaget av senaste QX, i vilken ni även finner en intervju med honom: http://www.qx.se/noje/25216/idolerik-pa-omslaget-och-dags-att-borja-nominera-till-gaygalan-2014 Passa även på att nominera honom till gaygalan som Årets Homo! Ds.
Sometimes you have to be brave - for you
Puss o Kram
Lina Lilja
Sometimes you have to be brave - for the people who might be listening
Puss o Kram
Lina Lilja
Därför älskar jag Ladies Night
I slutet på oktober gick Arbetarbladet ut och meddelade att de inte kommer bevaka årets Ladies Night som skulle komma till Gävle helgen där på, och staplade sen upp 12 anledningar till varför de tog avstånd från konceptet. Jag följde detta via twitter, och såg hur en hel hög av bekanta hakade på och backade upp Arbetarbladet. Själv suckade jag högt, men av erfarenhet så lät jag bli att ge mig in i debatten och sket helt enkelt i att över huvudtaget läsa Arbetarbladets text och försökte undvika alla kommentarer om ämnet. Istället såg jag med glädje fram emot den lördagen då jag skulle fira min 20-års dag genom att se det hela när de anlände till Globen.
Fast forward till igår kväll. Sjukt trött, kall och otaggad satte jag mig på T-banan mot Globen efter en lång kursdag. Några timmar senare satt jag svettig, lycklig och utan en tanke på att väckarklockan skulle ringa 7 timmar senare - på T-banan hem igen. Där och då bestämde jag mig för att jag måste verkligen läsa Arbetarbladets anledningar, och jag måste ge mig in i debatten, denna show måste försvaras så jag kan få fira varenda kommande födelsedag där!
Arbetarbladets tolv anledningar låter som följer:
- För att alla inte är välkomna i publiken.
- För att konceptet bygger på att befästa stereotypa könsroller.
- För att det också bygger på en förutsatt heterosexualitet.
- För att det inte ska behövas en ”tjejkväll” för att kvinnor ska tillåtas gå ut och roa sig.
- För att riktiga tjejkvällar inte arrangeras av män med vinstintresse.
- För att när män objektifieras är det en statusgrej och när kvinnor objektifieras så är det sexism.
- För att ett gäng män kan tjäna storkovan på ett koncept som skulle vara helt ogenomförbart för en kvinnlig ensemble.
- För att det inte handlar om tjejer som ”äntligen” får släppa lös på sina egna villkor när allt sker på de vita männens premisser.
- För att det inte finns någon som helst anledning att uppmuntra något där enbart män är tillåtna att stå på scenen. (som att det behövdes)
- För att Erik Saade säger ”De kanske hellre vill se manliga artister för att det är roligare än ett gäng konkurrerande, snygga brudar på scen.”
- För att Thomas Järvheden säger: ”Det finns ingen som gnäller på Tjejmilen.”
- För att det är trams.
Låt mig nu besvara dessa en efter en.
- För att alla inte är välkomna i publiken. Så länge du är över 18 år är alla välkomna. Endast du kan bestämma om du är tjej eller inte, och det är inte som att de har förhör vid ingången för att kontrollera att inga män kommer in. Vill du gå så är det bara att gå in på Ticnet och köpa en biljett, ingen kan hindra dig. Dessutom är det här inget bärande argument - hur många ställen finns det inte där inte alla är välkomna? MASSOR! Om vi nu ska fokusera på tjejställen: Tjejgym ploppar upp allt fler här och var, tjejmilen, tjejfester... Ska vi lägga ner Dressman nu också för att de enbart säljer kläder för män?
- För att konceptet bygger på att befästa stereotypa könsroller. How? Har ni ens varit på en Ladies Night-show? I årets show fanns inte ett endaste skämt som spelade på sex eller att kvinnorna i publiken skulle vara galna i de snygga killarna på scenen - bortsett från en liten harang Thomas Järvheden höll om att bögarna alltid är så sjuk snygga och att det är slöseri med resurser. Det finns ingenting som bygger på att vi tjejer borde se upp till killarna på scenen. NADA!
- För att det också bygger på en förutsatt heterosexualitet. Se tvåan + att om ni hade sett årets show hade ni bland annat sett Andres och David dansa tryckare, med mera, med mera. Dessutom är varenda straight man som stod på den scenen gift, och alla är 35+ (med undantag från David och dansarna) - tanken är inte att vi ska hoppa i säng med dem! (Tilläggas ska kanske att Saade inte var med i den showen jag såg). Sen kan man ju också fundera på hur fruktansvärt många shower som spelar på en förväntad heterosexualitet - varenda en som inte är gjord av Jonas Gardell skulle jag säga. Vi var kring 8000 tjejer i publiken igår, och jag har ju svårt att tro att varenda en är straight. I know I'm not och jag älskade showen ändå.
- För att det inte ska behövas en ”tjejkväll” för att kvinnor ska tillåtas gå ut och roa sig. Really? Aldrig har jag känt mig så avslappnad och haft så roligt som på den showen - och jag kan lova att en hel hög med tjejer kan skriva under på den. Vet inte hur det är med er, men jag vet själv hur det är att gå ut i lagom kort klänning och en spännande urringning. Inte kan jag slappna av i alla fall. Det räcker med lite extra smink en sen kväll så får jag, trots jeans och vinterjacka, busvisslingar efter mig på T-banan. Jag vet inte hur det är med er, men efter att ha varit med om alternativet föredrar jag definitivt tjejkvällar.
- För att riktiga tjejkvällar inte arrangeras av män med vinstintresse. Vem arrangeras den av då? Det är bara att göra en själv! Dessutom: Hade inte konceptet funkat hade de inte tjänat pengar på det, så uppenbarligen finns det en hel hög med tjejer som liksom jag gillar deras tänk.
- För att när män objektifieras är det en statusgrej och när kvinnor objektifieras så är det sexism. Says who? Jo, samma människor som skriver under på det Arbetarbladet säger - vilket gör det hela aningen motsägelsefullt... Anyway, om ni hade sett showen så hade ni sett att det inte är ett skvatt naket eller objektifierat - det är musik. Bortsett från den lilla harangen Järvheden gjorde om bögar som jag nämnde på nummer 2 snackades det inte ett skvatt om utseende.
- För att ett gäng män kan tjäna storkovan på ett koncept som skulle vara helt ogenomförbart för en kvinnlig ensemble. Har ni provat?
- För att det inte handlar om tjejer som ”äntligen” får släppa lös på sina egna villkor när allt sker på de vita männens premisser. Vem är det som säger att det är på de vita männens premisser? Har ni varit på en show? För det första är man bara ett offer om man gör sig själv till ett offer, för det andra har jag lärt mig i otaliga föreläsningar om företagande och företagsekonomi att det är kunden som har makten - Ladies Night har under åtta år haft över 300 000 besökande kvinnor, tror ni fortfarande att det är "de vita männen" som bestämmer?
- För att det inte finns någon som helst anledning att uppmuntra något där enbart män är tillåtna att stå på scenen. Why not? För att "männen redan är de som styr"? TA ÖVER DÅ! Sitt inte där och gnäll. Gör en egen show. Och by the way: Se nummer 1.
- För att Erik Saade säger ”De kanske hellre vill se manliga artister för att det är roligare än ett gäng konkurrerande, snygga brudar på scen.” Basera inte dina åsikter på att en person som är långt ifrån ansvarig över showen/konceptet har dålig kvinnosyn/har sagt något dåligt.
- För att Thomas Järvheden säger: ”Det finns ingen som gnäller på Tjejmilen.” Se 10. (Dock håller jag med Järvheden till skillnad från Saade.)
- För att det är trams. Är det här ens ett argument?
Så, låt mig nu berätta om showen och vad jag tyckte. Det var nostalgiskt, det var fantastiskt. Det var allt från gamla Patrik Isaksson-låtar (*smälter*), orginallåtar ("Bögen är en kvinnas bästa vän" - gissa vem som sjöng), till Ronan Keating och hans hits, melodifestival, rock... Ett av de absolut bästa momenten var en dancebattle mellan Andreas och David - SJUKT vad duktiga de är! Och jag har dessutom fått min första straight-boy crush efter denna föreställning, David Lindgren - vilken kille!! Nog för jag alltid gillat honom, men att se honom live var liksom en helt annan grej. Sjukt talangfull och dessutom verkar han ha riktigt sunda värderingar och vara allmänt snäll.
Marry me?
Helt enkelt: Ladies Night var en fantastisk show med galna nostalgitrippar och ordentliga danspass. Nästa år ska jag dra ihop ett tjejgäng och köpa middagsbiljett också (vi såg bara showen och satt på läktaren i år). Ser väldigt mycket fram emot det!
Puss o Kram
Lina Lilja
(Inlägget med de 12 anledningarna från Arbetarbladet hittar ni här: http://blogg.arbetarbladet.se/sofiajuvel/2013/10/31/darfor-bevakar-vi-inte-ladies-night/)
Last Day as a Teen
Jahapp. Imorgon är det tydligen 20 år sedan jag föddes - och plötsligt blir SL-korten dubbelt så dyra... Nej jag vet inte, men jag känner att jag antagligen borde vara mer taggad inför min 20-års dag än vad jag är. För ett år sedan satt jag och mös med två hundar framför Glee på andra sidan jorden - nu myser jag med finaste hunden i en stor mysig säng i ett kallt och regnigt Sverige samtidigt som jag lyssnar på jullåtar.... GUD vad deppigt det här inlägget började!
Vad jag försöker säga är väl att jag kanske inte riktigt är där jag hade tänkt vara när jag fyller 20, men oh well. För ett år sedan var jag i Santa Barbara - vem vet var jag är nästa år?! That's the exciting part about life. Den här veckan har i alla fall varit riktigt bra - om man bortser från en dryg förkylning jag åkte på efter helgens kurs. Jag har varit i samma klass hela veckan, och lämnade jobbet gråtande idag när mitt uppdrag tog slut. Fina ungarna! MEN, sen ringde de mig och vill ha tillbaka mig imorgon också! Wehoo! Så imorgon blir det jobb som vanligt, sen kommer mamma ner och ska vara hundvakt medan jag ska ut med pappa och den sidan av släkten och fira min födelsedag. Fira med mamma ska jag göra på lördag - vi ska på Ladies Night i Globen!! Kul kul!
Ikväll har jag sett ett antal avsnitt av Modern Family, tagit ett långt varmt bad samt just avslutat en underbart god kopp varm mjölk. Nu ska jag krypa i säng så jag orkar resten av veckan! Men först, by this time next year vill jag:
- Vara utbildad PT
- Kunna försörja mig som PT
- Ha haft minst en veckas semester utomlands - som jag betalat med egna pengar
- Ha åkt till ett ställe jag aldrig varit till tidigare
Puss o Kram
Lina Lilja
Silent
Så var jag då hemkommen och sitter i en tyst, mörk och tom lägenhet. Tur jag har Mio, annars hade jag blivit tokig! Helgen kan inte sammanfattas i något annat ord än fantastisk - som alltid med CUF-kurser, inte minst när det är så många deltagare som det varit den här helgen. Det har varit föreläsningar och seminarium om allt från feminism till valstrategi till kommunikation till media. Jag har träffat gamla vänner och lärt känna nya människor. Jag har spenderat många stunder med att tänka tillbaka på hur mycket som hänt sedan jag sist satt i den där lokalen, och hur oerhört lycklig jag är att jag gav mig in i CUF.
Vårat sista pass idag handlade om Storytelling. Under tre timmar fick vi inspireras och höra andras historier från verkligheten, samt dela med oss av våra egna. Det fick en att minnas alla de fantastiska stunder man haft med CUF - alla möten, all kunskap man fått, alla fina människor som förändrat ens liv. Från starten med Rickard Nordin som hjälpte mig att rejält boosta mitt självförtroende där i mars 2010 - något som sedan ledde till att jag vågade stå i talarstolen och argumentera för min sak en hel del under stämman i Stockholm samma år, och där jag fick ta emot det fina priset "Årets Ombud" - ett pris jag än idag är underbart stolt över. Jag kan fylla en bok med fina minnen jag fått genom och via CUF, en del av dem är jag dock inte redo att dela med världen än - men en dag.
En sak är dock säker: Den där blyga, bortkomna och vilsna flickan som klev in på Scandic Infra City i mars 2010 finns inte kvar, istället finns här nu en stark och stolt ung kvinna - och en stor del av den förvandlingen har jag att tacka CUF och dess medlemmar för, utan att tveka. Alla ni fina människor som under årens gång tagit mig under sina vingar och fått mig att förstå att det finns en plats även för mig i denna värld: I love you.
Puss o Kram
Lina Lilja
"I’ll respect your opinion as long as your opinion doesn’t disrespect my existence"
Av tidsbrist, och för att jag inte ska gå i väggen totalt, bestämde jag mig för några veckor sedan att dra ner på mitt ideella engagemang. Gratisarbetet går ut över det betalda arbetet och under 2014 vill jag verkligen satsa på min karriär - och om jag då ska stå på fötterna när året är slut kan jag inte lägga ner varenda ledig timme och lite till på ideellt arbete.
Så sitter jag nu här, på Scandic Infra City, och vill inget annat än att få gräva ner mig totalt i CUF och Centerpartiet, kampanja som en idiot och vinna val 2014. Jag vill lappa brevlådor och bilar i hela landet, synas och höras, vara på skolor och i valstugor. Redan nu vet jag att det inte finns en chans i världen att jag kommer kunna lägga ner lika mycket tid på valen 2014 som jag gjorde valet 2010 - helt enkelt för att jag under 2010 pluggade halvtid OCH hade sommarlov. Året 2014 kommer jag (förhoppningsvis) plugga på (nästan) heltid OCH jobba OCH skaffa mig en karriär. Dygnet har inte fått fler timmar nu än vad det hade då (tyvärr). Men jag är peppad. Och redo. Plötsligt minns jag varför jag en gång gick med i CUF. Jag kommer inte hinna lappa riktigt lika många bilar och brevlådor 2014 som vid förra valet - men jag ska göra allt jag kan, det lovar jag. Nu vinner vi val!!
Vår bästaste ordförande!
Puss o Kram
Lina Lilja
Rapport från Scandic Infra City
Sitter då återigen på en CUF-kurs inför ett val på Scandic Infra City i Upplands Väsby. Min absolut första CUF-kurs var i just denna lokal på detta hotell i mars 2010. Det väcker sjukt många minnen att åter sitta här, tänk så mycket som har hänt på de fyra år som (nästan) gått sedan jag senast satt här! Vill ni läsa lite om hur jag tyckte min första CUF-kurs var kan ni scrolla lite i arkivet för mars 2010 som ni hittar här.
Nu ska jag fortsätta fokusera på föreläsningen vi har just nu, om våran valstrategi inför 2014! Ska försöka hålla er uppdaterade under helgen. Hörs!
Puss o Kram
Lina Lilja
Sleepy
Ska rasta Mio en sista gång nu, sen borsta tänderna och krypa i säng. Så. Galet. Trött. Ska dessutom på CUF-kurs hela helgen och jag talar av erfarenhet när jag säger att det nog inte kommer bli mycket sömn i helgen... Oh well, hotellet vi ska bo på har ett gym i alla fall så tänkte packa ner gymkläderna och få in något pass. Vore skönt! Men som sagt, nu ska jag däcka. Godnatt!
Puss o Kram
Lina Lilja
Grattis sis!
Idag fyller min fina, fina lillasyster 18 år. HOW CRAZY?! Min fina lilla lillasyster är nu vuxen!! Kunde tyvärr inte vara med hemma i Gävle och fira henne idag, men i helgen som var sov vi två, just the two of us, på hotell här i Stockholm, gick på stan, såg idol live, åt på restaurang, och bara myste. En underbart fin helg för att fira våra två födelsedagar!
Nästa vecka blir jag 20 - och det är fantastiskt hur otaggad jag är på min födelsedag. Har i princip bara önskat mig pengar i olika former ("bidrag till" och presentkort - enda undantaget är att jag även önskar mig ett par löparbyxor). Hur kul är det att få pengar i present liksom?! Egentligen?! Samtidigt är det verkligen det jag vill ha och behöver. Jag minns tiden då man var liten och önskade sig en massa skivor och böcker och kläder och sånt där. Man vaknade på morgonen av att familjen kom in och sjöng och sängen fylldes av paket. Det var tider det... Nu för tiden är det bara hunden som finns i sängen när man vaknar, och ingen skönsång får man vakna till heller. Jaja, nu ska jag sluta vara så bitter. Minns min egna 18-årsdag som var helt jävla fantastisk, och förra årets födelsedag var riktigt bra också! Det kommer fler liksom (och egentligen är det ju riktigt dumt att döma ut den i förväg). En dag ska jag ha min egna familj och då ska jag ta med mig traditionen med paket på sängen på morgonen. Det och julrimmet ska jag ta med mig in i min framtida familj - viktiga traditioner.
Bilder från 22 november 2011 - min 18-årsdag! Tänk att det redan är 2 år sedan, galet!!
Har haft en rätt kass dag idag faktiskt. Varit trött och hängig, huvudvärk och en konstig arbetsdag. Får ta nya tag imorgon och hoppas att det blir bättre. Nu ska jag se något roligt på Netflix och sen sova tidigt.
*drömmer mig bort från kyla och mörker*
Puss o Kram
Lina Lilja
Anyone who takes the time to be kind is beautiful
När klockan var åtta och jobbet fortfarande inte ringt började jag ställa in mig på en ledig tisdag. Bestämde mig för att ta med mig Mio genom regnet till dagis så han får leka av sig lite, och jag kunde få chansen att fokuserat skicka iväg lite viktiga mejl och söka lite jul-jobb i Gävle. På väg hem från dagis ringde dock jobbet upp mig, och det blir trots allt fyra timmar på ett dagis idag. Kul! Alla timmar jag kan få in är värdefulla, inte minst med tanke på höstlovets 0 arbetade timmar, och dessutom ska det bli skoj att få vara på ett dagis.
Fy vad jag saknar USA<3
Så om en knapp timme ska jag bege mig mot tunnelbanan och ta mig till dagens arbetsplats. Jag slutar vid tre, ska hämta Mio på dagis, sen har jag grovtvättstuga 17-19 för att tvätta lite filtar (Mio kissade inne igår, på två vita filtar....). Sen blir det till att gå och lägga sig tidigt. Är så galet trött på mornarna nu för tiden! I september satte jag ett eller två larm på 6 och klev upp nästan på en gång - nu har jag fyra larm igång som ringer mellan fem i sex till fem över sex, plus att jag brukar klicka snooze på åtminstone ett av larmen. *suck* Usch vad jobbigt det är med mörkret och kylan! Det är november och jag längtar redan till sommaren... Hoppas det känns lite bättre när snön kommer, och att den kommer snart! Börjar längta nu :)
Har svårt att tro att Mio kommer se så här nöjd ut när snön kommer....
Nej hörrni, nu ska jag försöka utnyttja den här timmen och skicka iväg lite mejl!
Puss o Kram
Lina Lilja
Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet...
Så sitter jag nu här - tittar på fotbollsgalan, käkar popcorn och funderar på vad jag ska skriva detta första inlägg på så länge. Jag tänker att jag kanske borde be om ursäkt, och förklara varför jag varit borta så länge - men det känns så gammalt, så gjort. Jag tänker att jag borde lova att jag ska bättra mig, men det kan jag ju inte svära på. Däremot vet jag att jag är sjukt sugen på att börja komma igång med bloggen igen. Få yttra mina tankar och idéer högt, få skriva av mig, få kommunicera med omvärlden på ett sånt där sätt som man bara kan göra med en blogg.
Den här hösten har varit.... Skit? Nej, definitivt inte. Tom? Nja.... Konstig? Intressant? Spännande? Det bästa sättet att beskriva denna höst är nog med citatet som får bli titeln på detta inlägg. Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet... Denna höst har varit ett ekorrehjul. Ett sådant där hjul som de flesta av västvärldens människor lever i mellan 25-65. Jag har levt i det i två månader och känner mig som Björn Skifs: Är det det här du kallar [livet] vill jag inte längre va' me! Det kan inte fortsätta såhär. Innan sommaren ska jag vara färdigutbildad PT, och innan årsskiftet 2014/2015 ska jag kunna leva på mitt jobb som PT. Inom 5 år ska jag ha ett eget gym i Stockholms innerstad. Jag drömmer också om att få arbeta som bröllopskoordinator på sidan om, få arbeta inom media och event - gärna med tv. Jag vill åka jorden runt och bo och arbeta i andra delar av världen perioder av mitt liv. Jag vill tillbaka till USA. Jag drömmer om kärlek. Lycka (vad nu det är). Att få förändra liv. Beröra.
Den närmsta framtiden är dock planen att jag ska komma igång med mitt hälsosamma liv igen. Äta rätt. Börja träna igen så småningom (utöver hundpromenaderna) - när pengarna och tiden tillåter. Skrapa bland sparpengarna och gå den bästa PT-utbildningen Stockholm erbjuder med pengarna jag får fram. Allt detta inte för att bli snyggare och med en bättre titel på businesscardet - utanför att må bättre och bli lyckligare. För att det är det jag vill. Och inte minst ska jag följa mitt eget hjärta och göra det jag vill och tycker är roligt, oavsett vad alla andra tycker och tänker. Ingen annan än jag vet vad som gör mig lycklig, vad som motiverar mig till att kliva upp ur sängen på morgonen och vad jag borde göra med mitt liv. Och det gäller alla er också!
Jag saknar Santa Barbara och mitt liv där. Samtidigt vet jag att den tiden är förbi och inte kommer tillbaka. Jag kan inte fortsätta mäta mitt liv med tiden där. Det var min college-tid. Den var fantastisk och kommer inte tillbaka. Nu ska jag skapa mig ett nytt liv, en ny era. Här. Nu. Även den ska innehålla fantastiska vänner, stora drömmar, ingenting-är-omöjligt-mentaliteten, träning och hälsosam mat. Men den pågår nu. Inte då. Nu. Här. Kanske återvänder jag en dag till Kalifornien - jag hoppas det. Kanske öppnar jag en dag ett gym i Santa Barbara eller LA. Om inte annat hoppas jag få åka och hälsa på allt och alla där borta inom en snar framtid. Fan vad jag saknar tiden där. Det var en episk tid som det kommer ta lång tid att komma över och med minnen som aldrig kommer försvinna.
Så det här första inlägget blev en enda stor blandning av drömmar och saknad, storslagna planer och pepp. Nu kör vi vänner. Nu fyller vi dagarna med liv.
San Francisco<3
Puss o Kram
Lina Lilja
Familjetrippen
Hade ett väldigt bra möte imorse, som var klart vid halv elva ungefär. Inget uppdrag hade kommit in, och jag tänkte att det var nog bäst att Mio skulle få vara kvar på dagis ett tag och leka av sig, så jag satte mig på tunnelbanan in till stan istället. Efter att ha strosat runt ett tag gick jag för tredje gången förbi SF Sergel och kände popcornlukten, och det bara sprätte i kroppen. Vet ni Gävlebor? Här i Stockholm går det biofilmer hela dagen! Inte bara kvällstid! Tillslut kunde jag inte hålla mig längre, utan ursäktade mig med att "Jag gjort väldigt bra ifrån mig på mötet imorse", "Ändå var ledig, kunde lika gärna njuta av det", och "Det var väldigt länge sen jag unnade mig någonting" - och sen gick jag och köpte mig en 105 kronor dyr biljett till filmen Familjetrippen. De var de bäst spenderade pengarna IN MY LIFE!! En grymt bra film som lät mig få semester från livet ett par timmar, och gav mig ett gott skratt. Kände mig oerhört upplyft och redo att ta mig an livets utmaningar när jag kom därifrån. Se den!!!
Nu ska jag väcka lilla Mio som ligger och sover i mitt knä, så ska vi iväg på sista lektionen av höstens vardagslydnadskurs. Höres!
Puss o Kram
Lina Lilja
Konstig vecka...
Onsdag? Say what?! Den här veckan är så galet konstig, fattar verkligen inte att vi redan är halvvägs igenom den! Det verkar inte bli något jobb för mig idag heller, ska på ett möte på förmiddagen och ingen har hittills hört av sig för att fråga om jag vill jobba i eftermiddag. Håll tummarna för att jag kan få in lite timmar torsdag och fredag i alla fall!! Om denna vecka är så här ledig blir jag lite orolig inför nästa vecka när det är höstlov... Får hoppas att det är några dagis och fritids som behöver hjälp!
Som sagt så är det ett möte som gäller för mig nu på förmiddagen. Berättar mer om det senare beroende lite på hur det går och vad som sägs. Det innebär i alla fall att Mio får vara på dagis nån timme idag, vilket jag tror han sett väldigt mycket fram emot! Blir det inget jobb, som det inte verkar, så blir det nog hem och käka lunch, en promenad med Mio, och sen ikväll är det sista lektionen i vardagslydnad! Supertråkigt att det tar slut nu, vi är ju långt ifrån färdiglärda! Men men, förhoppningsvis får vi till en fortsättningskurs i vår.
Nu ska jag sätta fart och byta om. Hörs senare!
Puss o Kram
Lina Lilja
Ta det med ett smile! :)
Så när det stod klart att jag inte skulle få jobba idag var det dags att göra något av dagen. Hängde kvar lite framför datorn/tvn och lät Mio sova ut, men vid halv nio kände jag att det var nog så då drog jag upp honom och så stack vi ut i ösregnet. En långpromenad i skogen senare var jag på betydligt bättre humör och kände att det var precis det här jag och Mio behövde idag - lite kvalitetstid :) Så efter promenaden kom vi tillbaka lite kyliga och blöta, så jag slog mig ner i fåtöljen och Mio kände att en tupplur var på sin plats. Snart tänkte jag fixa lite lunch åt oss båda, och därefter ta oss in till stan och hundfik. Behöver komma hemifrån lite, Mio behöver få umgås lite med andra hundar, och jag behöver jobba lite - något jag gör betydligt bättre när jag inte sitter hemma. Det är som det är, nu får vi göra det bästa av den här dagen!
Puss o Kram
Lina Lilja
Inget jobb :(
För första gången sen jag började som lärarvikarie verkar det som att jag blir utan uppdrag idag, en dag jag kryssat i att jag gärna jobbar. Ingen som vill ha lärarvikarier idag? Känns lite deppigt, inte minst med tanke på att jag precis varit inne och betalat månadens räkningar och känner mig fattigare än fattigast... Får se nu vad jag tar mig till idag. Börjar nog med en långpromis med Mio, sen kanske vi åker in till stan en sväng - eller om jag lämnar honom en stund på dagis så han får leka av sig. Vi får se.
Först ska jag deppa lite bara. Hörs senare.
Puss o Kram
Lina Lilja
