Lina Lilja

Jag är inget stort fan av Så Mycket Bättre, och har inte sett ett helt avsnitt före den här säsongen. Jag har nog knappt sett 5 sammanhängande minuter innan den här säsongen om jag ska vara ärlig. TV-formatet i sig är coolt, men det känns väldigt falskt och tillgjort på något sätt. Den här säsongen har jag dock följt det någorlunda - jag menar, kombinationen Orup, Carola, Amanda Jensen och Ola Salo - who wouldn't? Den som jag fastnat allra mest för är dock Love, som jag verkligen inte har någon koll på alls egentligen, men han verkar skön, cool och bara allmänt ball. 

I alla fall, igår var det dags för Carola. Som den diva hon är tillägnades hon en hel halvtimme extra tv-tid och fick ett två timmar långt program. Inte mer än rätt kan jag tycka. Det är ett fantastiskt avsnitt, med högt och lågt. Jag har alltid älskat Carola, och alltid fått skit för det. Carola är i media känd som ett kaos, en homofob, en sektmedlem, någon som är falsk och inte kan göra någonting rätt. Jag har sett många hata på henne ytterligare efter gårdagens program. Att hennes ord kring sin sexualitet var falska, dåligt ihopklippta, etc etc. Och jag blir så arg.

 

 

Jag är så less på att samhället hela tiden ska sträva efter en svart-vit värld. Carola är kristen och homofob. Så är det bara. Och antingen är man straight eller gay. Så är det bara. Bisexualitet finns - men bara typ. Och antingen är man kvinna eller så är man man. 

 

För några år sedan läste jag Rickard Engfors FANTASTISKA självbiografi, en gay man som jobbat väldigt mycket och väldigt nära Carola. I en del av boken skriver han om just det att många ser Carola som en homofob och hur han själv ser på hennes uttalanden och att jobba med henne. Han berättar att de pratade ut om det hela på ett flygplan en gång, och att vad som sades stannar mellan dem, men att han inte ser Carola som en homofob, inte har några problem med att jobba med henne och vara hennes vän, och att hon inte har några problem med hans livsstil. Jag har tänkt mycket på det där. Rickard är en person jag ser väldigt mycket upp till, och varje gång någon börjat prata om homofoba Carola har jag tänkt tillbaka på hans ord och liksom känt mig nöjd och bekväm med det. 

 

Carola känns väldigt ärlig och geniun i klippet ovanför. Jag tar varenda ett av hennes ord på fullaste allvar, och jag älskar att hon väljer att berätta om det. Jag älskar att hon, som troende och med den mediabilden som finns av henne, känner att hon vill öppna upp sig och berätta om när hon var förälskad i en tjej. Jag hatar att media, och hela svenska folket, genast åter hoppar på henne och pratar om hur mediakåt och falsk hon är - att det är ett spel för att få uppmärksamhet.

Jag hatar att Anton Hysén, Ola Salo, Anja Pärson, och typ varenda annan känd person som pratat om sin egna sexualitet som annan än straight blir hyllad upp över öronen, blir kallad modig och älskas av media (vilket de såklart förtjänar) medan så fort det handlar om Carola blir något annat. Blir något som är fel och fult. 

 

Igår var jag som jag sa tidigare och käkade med en kompis på kvällen. Vi kom att prata om att vara rebell, och om att mina kollegor ibland retar mig på jobbet för att jag var så totalt orebellisk som tonåring (och fortfarande är). Att jag aldrig hittat på hyss, skolkat, begått brott (herregud, jag går ju knappt för rött!), dricker alkohol, etc etc. Min kompis sa till mig att jag är ju rebellisk på mitt alldeles egna sätt. På det sätt att jag inte bryr mig. Jag bryr mig inte om samhällets regler och normer, om att jag borde varit rebellisk eller dricka alkohol, om att jag borde plugga eller borde följa normerna kring sexualitet. "Du är rebellisk på det sättet att du bara är liksom "Fuck it!"". Det är kanske den finaste komplimangen jag någonsin fått. 

 

Och nu vill jag att fler ska bli "Fuck it!". Eller åtminstone så vill jag att ni låter folk få vara "Fuck it!". Jag är så förbannat less på alla regler kring hur saker och ting "borde vara". Så förbannat less på att Carola inte "borde" få ha varit attraherad av en tjej på grund av den personen hon är. Så förbannat less på att man "borde" vara något över huvud taget. 

 

Jag älskar Love för att han, som så vitt jag förstått (återigen - google is my friend - jag vet egentligen väldigt lite om Love sedan innan) lever i en heterosexuell relation och inte har pratat något om att vara något annat än straight, utan problem kan gå upp och sjunga "Tommy tycker om mig" på det sättet. Jag älskar hans sätt att säga "Fuck it!" i den situationen och jag älskar att ni låter honom göra det. Men ni måste lära er att tillåta alla att få säga "Fuck it!" på det sättet. Ni måste tillåta Love att säga det och ni måste tillåta Carola att säga det. 

 

 

Och ni borde själva göra det. Varje gång ni tänker "Vad ska folk säga/tänka?" säg: "FUCK IT!" och go ahead och gör vad fan det än är ni tänkte göra (well, inom ramarna, jag vill inte att ni ska gå ut och slå ner någon eller så, men jag tror ni förstår vad jag menar). Jag lovar, man blir så mycket lyckligare när man följer sitt eget hjärta och låter folk få tycka vad fan de vill om det hela, när man slutar oroa sig. Dessutom brukar de sanna vännerna följa med en in i framtiden i vilket fall - och ju ärligare man är mot sig själv desto närmare vänner får man. 

 

It's time to blur the lines mellan rätt och fel - inte minst när det gäller sexualitet.

"Jag kan inte vara kär i hen, jag är ju _____" <- FUCK IT!

"Carola kan ju inte ha varit förälskad i henne, hon är ju straight och homofob" <- vad fan vet du om det?! 

 

Till Carola vill jag bara avslutningsvis säga:

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Och plötsligt var jag ett år äldre! Gårdagen var verkligen helt fantastisk, och alldeles sådär lagom avancerad. Började med lite jobb på morgonen, sen åkte jag hem, bytte om och hämtade Mio och så åkte jag och syrran in till Sergels Torg och tittade på när de tände julbelysningen. Molly Sandén sjöng och Gabriel Forss kör uppträdde. SÅ FINT!! <3 Sen blev det lite strosande på stan innan vi skiljdes åt och jag mötte upp två Gävle-kompisar. Blev en fika och häng, en hel del catching up, så himla mys! Vid nio gick jag sedan vidare och mötte upp nästa kompis så satte vi oss på en pub på söder och käkade. Strax före midnatt satt jag sedan på tuben hem igen, alldeles lagom trött och nöjd. Tack alla fina för en sådan underbart lugn och fin dag <3

 

Efter en lång dag på jobbet är det nu alldeles snart dags för mig att bege mig mot hunddagis och hämta upp Mio för att sedan åka vidare till agilitykursen. Blir långa torsdagar, men det är det värt! Agilitylektionerna är verkligen veckans höjdpunkt!

 

 

I tisdags gav min kiropraktor mig klartecken att få börja ut och springa igen. Lugnt och försiktigt, men ändock, korta löpturer är ok! Jag spillde ingen tid utan for iväg direkt med Mio i midjebälte. Underbart! Tänkte försöka mig på ytterligare en kort tur imorgon efter jobbet samt på söndag. Lugnt och försiktigt, men är ändå igång! Känns underbart! Hoppas det fortsätter så här och blir bra snart, för bra är det inte i närheten av än...

 

Igår var jag på en föreläsning på SAFE, min gamla PT-skola, kring ätstörningar. SUPERintressant! Tänkte jag skulle skriva ett helt blogginlägg om det, men har inte hunnit än. Håll till godo! Kommer senast imorgon! Var spännande också att vara tillbaka i "gamla kvarteren" - helt sjukt att jag spenderade så många timmar varje dag där de första två månaderna detta år! Känns så länge sedan! Tiden går fort, känns som hundra år sedan. Kul att vara tillbaka i alla fall och hälsa på gamla klasskamrater och lärare.

 

Nu ska jag springa till bussen! Hej svejs!

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Upp tidigt igen imorse, in till jobbet. Lektioner fram till lunch, sen var syrran och hennes kille snälla och kom och hämtade mig och körde mig till nästa del av dagen. Denna del bestod av fotografering inför en reklam som kommer inom kort. Tänker låta er hållas med den teasen för tillfället, så berättar jag mer inom kort. Lite läskigt med fotografering sådär, jag som är så totalt o-fotogenisk. Men men, som tur är så hade jag andra som är mer vana med sånt med mig, och en snubbe som kan photoshop riktigt bra bakom kameran, så någonting bra ska de väl lyckas skaka fram på mig! Sen blev det en sväng till stan, kika omkring i lite affärer och byta lite storlekar på födelsedagspresenter jag fick av pappa i helgen. Fick en jättefin sport-BH, baddräkt och träningshandskar. Dock har jag så stora händer att den största storleken i modellen pappa köpt till mig inte var stor nog, så fick bli en annan stretchigare modell... Oh well. Sen blev det bio med min mentorsungdom, såg "Love, Rosie" - fantastisk film som jag verkligen rekommenderar! Nu har jag landat hemma och tänkte snart krypa i säng. Imorgon blir det kiropraktorn, jobb hemifrån, Mio-mys och DS-möte! 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Det var en mysig kväll igår som avslutades med att syrran var på besök och jag slocknade medan vi tittade på NCIS Los Angeles och vaknade av att hon sa att hon skulle åka hem. Mysigt! Sen vaknade jag en stund efter nio imorse, drog mig till tio innan jag gick upp. Mio såg så trött ut så jag lät honom sova vidare medan jag käkade frukost och sen tog vi en långpromis i skogen. Efter det har vi myst framför tvn, sett skidor, tittat på film och så har jag jobbat lite. Klockan 16 har jag tvättstuga och tänkte samtidigt ta ett ryck och passa på att dammsuga och städa lägenheten. En lugn och härlig söndag! Precis vad jag behöver innan en galet fullspäckad vecka drar igång imorgon.

 

För närmare tio år sedan satt jag på en restaurang tillsammans med några vuxna släktingar. Det tog väldigt långt tid innan maten kom, och mitt sällskap började bli oerhört grinigt och gnällde en massa på att restaurangen var dålig. Jag började då försvara restaurangen och hitta på en massa anledningar till varför det tog tid, säga att de säkert gjorde sitt bästa. En av mina släktingar stoppade mig och sa "Men Lina, så kan du ju inte tänka..." - varav hen blev avbruten av en annan släkting som sa "Äh, låt henne vara, hon får lära sig den hårda vägen". De menade alltså att jag skulle bli lurad, sviken och på så sätt lära mig att världen är inte så god som jag tror. Jag har funderat mycket på det där, på de orden jag fick höra när jag var 12 år gammal, och idag snart tio år senare tror jag fortfarande de har fel.

Inget stör mig så mycket som cyniska människor. Människor som tror att alla försöker lura en, alltid - framför allt politiker och företag. De som tror att folk gör saker och ting bara för att förstöra, lura och vara elak. Jag älskar USA, men deras cynism mot politiker och stora företag, som är tio gånger starkare där, är något av det värsta jag vet. Visserligen är jag bara 20 år, kanske har jag inte varit med om tillräckligt än i mitt liv för att ha ändrat mig (det är åtminstone vad många äldre tror), men på riktigt tror jag att alla gör sitt bästa utifrån situationen de är i. Vad de tror är rätt. Kanske är jag naiv, men på något sätt går jag hellre runt och är naiv och tror gott om världen - än går runt och är pessimist och tror att det lurar en fara bakom varje hörn. Sure att jag är försiktig, så lättlurad är jag inte, men jag tror inte att alla politiker och VD:ar är ute för att skada andra. Jag tror att alla gör vad de tror är bäst utifrån deras kunskap och erfarenheter, i situationen de är i. 

Sluta tro världen är ond och att alla är ute för att utnyttja dig. För det första är det antagligen inte sant, och för det andra blir du så fruktansvärt jobbig att umgås med. Var lite naiv, se världen från den goda sidan, och le lite! Slappna av! Vi är trots allt in this together - alla vi människor som går på jorden. Vi är alla medmänniskor, boende på samma planet och fyller alla en funktion. Vi har alla samma värde. Fokusera på dig och gör ditt bästa så lovar jag att alla runt omkring dig kommer göra detsamma!

Puss o Kram

Lina Lilja

Imorse ringde klockan vid strax före åtta då det var dags att kliva upp och sticka till jobbet. Ugh så jobbigt det var! För andra morgonen i rad låg jag och snoozade alldeles för länge, tur jag har sovmorgon imorgon! Sen bar det av till jobbet. Har fått jobb som PT på ett ställe i stan där de har utomhuspass, och jag har fått i uppgift att utveckla juniorträning. Som en del i detta är jag med på lördagspassen och visar mig själv och umgås med de eventuella barn som folk tagit med sig. Idag hade jag tänkt vara med och träna, men vi hann inte ens igenom uppvärmningen förrän min chef och coach kom fram till mig och sa "Det ser ut att göra ont". Så ja, det var bara att avsluta där. Istället roade jag mig med att springa runt med en av kundernas två treåringar. Så söta ungar! Och det var träning nog kan jag säga, att roa dem i närmare en timme medan morsan tränade... Herregud så mycket energi det kan finnas i så små kroppar! 

 

Det är förbannat irriterande det här med foten alltså. Bortsett från att det gör ont och hindrar mig i vardagen så är det ju också så att jag är ny på jobbet, jag vill visa mig från min bästa sida - och så är det en sida som ständigt ger vika för smärta som chefen får se. Jag har inte kunnat genomföra ett enda helt träningspass. Och dessutom är jag kanske i mitt livs sämsta form eftersom att jag inte kunnat träna ordentligt på över ett år. UGH! Just nu går jag hos en kiropraktor en gång i veckan, på tisdag ska jag dit för tredje gången. Blir det bättre? Vet inte. Kanske. Inte mycket i så fall, än. Ett hopplöst fall är vad det är.

Anyway. Efter jobbet stack jag hem och tog en promenad med Mio, käkade lunch, tog ett varmt bad och nu har jag landat framför min nya, fina dator och hinkar te för att försöka jaga bort den där analkande förkylningen. Om ett tag ska jag göra mig i ordning och bege mig in till stan för middag med lite familj för att fira min födelsedag så här lite i förväg. Mys!

Min Macbook Air har anlänt! Även om jag inte är helt kompis med den än så är det klart att det är väldigt mycket roligare att sätta sig vid en ny fräsch Mac och blogga än en gammal dator som tar hundra år att ens starta. Så vi får väl se, kanske innebär detta att jag kommer igång med bloggen ordentligt igen! Håll tummarna :)

 

Ja, livet går vidare och rullar på. Fullt upp kan man lugnt säga - nästa vecka har jag dubbelbokat mig tre dagar i rad... Jippie. Anyway, idag är det agilitykurs för mig och Mio igen, första gången på fortsättningskursen! Ska bli skoj! Annars är det mest bara en jädra massa jobb. Har beställt en ny dator också. Verkligen på tiden! Har någon liten förhoppning om att när jag sitter där med en Macbook Air så kommer det kännas så jävla mycket Sex and the City att skrivarglädjen och inspirationen bara ramlar över mig igen! Who knows, men hoppas kan man ju alltid göra. 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Det blev lite mycket till slut... Stressymptom efter stressymptom haglar nu över mig: Orkeslöshet, huvudvärk, illamående, trötthet - you name it. Jag orkar inte göra någonting, jag sover över 10h per natt och är ändå skittrött när jag vaknar, jag orkar inte bry mig om hur jag ser ut eller vad jag äter. Det blir oboy och vitt bröd till frukost, minimaliskt med skolmat till lunch och middagen äter jag bara om det finns något i kylen att micra (och plötsligt mår jag liksom ännu sämre). Ingenting känns roligt längre - varken jobb, CUF eller något annat. Jag spenderar dagarna med att surfa efter resor till solen, eller ännu hellre ett boende någonstans långt härifrån. Bara få ta Mio och sticka. Göra något annat. Någon annanstans. Det är en klassiker när jag är i en svacka - på en gång börjar jag söka boenden i både Spanien, Miami och Los Angeles. 

 

Det är intressant det där med identitet. Vilka delar av en som man lyfter som viktiga identiteter. Själv, när jag ska beskriva mig själv, börjar jag alltid med "Lesbisk, kristen".... Som min twitterbio just nu: 

 

 

Min sexuella läggning och min tro är två saker jag värderar väldigt högt i min identitet. Båda två, framför allt i kombination, är ganska komplicerade identiteter, men identiteter som jag liksom gjort mig hemmastad i. Ombonat, gjort bekvämt, och nu bär med enormt mycket stolthet och glädje. Jag tycker att de två identiteterna i kombination beskriver mig och min personlighet väldigt mycket, så det är därför jag alltid tydligt lyfter fram dem när jag ska beskriva mig själv. 

 

Så när en av de här identiteterna plötsligt inte känns lika hemma längre blir livet aningens upp-o-ner vänt. 

 

 

För en tid sedan träffade jag en person som ger mig fjärilar i magen varje gång jag tänker på honom. Det var väldigt länge sedan någon gav mig fjärilar i magen på det sättet, så på ett sätt är det klart att det är oerhört härligt, samtidigt som det är lite ångest eftersom det aldrig tidigare slutat i något gott. Men, jag tar det som det är, följer mina känslor, och så får det gå som det går. 

 

Den andra grejen är såklart det faktum att det är en man som jag gått och förälskat mig i. Om ni är förvånade så är det ingenting mot för vad jag är. Min första reaktion var panik. Sen kände jag mig vilse. Men ganska snart så tog jag bara ett djupt andetag, rykte på axlarna och tänkte "Jaja, det är som det är". Det faktum att jag gått och förälskat mig i en man är inte det som känns jobbigt. Till en början var det "Vad ska folk tänka?!" som var jobbigast. Jag har hela mitt liv fått min sexualitet ifrågasatt, folk tror inte att jag är lesbisk "på riktigt" eftersom att jag inte "ser ut som en". Att bli tillsammans med en kille skulle bara slänga bensin på deras eld, göra att alla de idioterna får rätt. Ganska snabbt kom jag dock över det hela, vem fan bryr sig om vad någon annan tycker? Det var längesedan jag bestämde mig för att skita i folks åsikter och bara gå min egen väg istället, så varför börja lyssna på andras dömande ord nu? 

 

 

Sen blev det jobbiga att tänka på min framtid. När jag i så många år sett mig själv gifta mig med en kvinna, skapa mig ett liv med en kvinna, plötsligt se en man bredvid mig vid altaret... Nej det är konstigt. Lika konstigt som det var att ställa om mina bröllopsdrömmar till att jag skulle gifta mig med en kvinna när jag var yngre, lika konstigt är det idag att tänka mig att jag ska gifta mig med en man. Men, dit är det långt. Så jag bestämde mig helt enkelt för att bara sluta tänka på det.

 

Sen kom tankarna kring min identitet. Och där har jag väl inte riktigt landat än. Vem är jag? Vad är jag? Och framför allt den stora ensamheten. Om det är tufft och ensamt att vara en normbrytande version av lesbisk, en minoritet i minoriteten, så är det ännu tuffare att plötsligt vara någon sorts minoritet i minoritetens minoritet. Att försöka hitta ett nytt fack att passa in i. En ny identitet. Ett nytt ord att beskriva mig själv med. Jag har inte hittat något än. 

 

 

Jag ser inte mig själv som bisexuell. I så fall ser jag mig snarare som pansexuell. (Och nu sitter ni och kliar er i huvudet och funderar: pansexuell?! Well, bisexualitet och pansexualitet är faktiskt två helt olika saker. Pansexualitet är inte så välkänt än, men det växer då det är många som känner sig mer hemma där än i bisexualiteten. Use your friend google to find out what it is.)

 

Varför? Jag blir kär i tjejer. Jag har alltid attraherats, mer eller mindre, till båda könen, och något annat har jag heller aldrig sagt. Min identitet bygger just på det faktum att jag blir kär i tjejer och inte killar (or at least that's what I thought). Fortfarande tycker jag att tjejer är betydligt sexigare och vackrare än killar. Det kommer nog aldrig att ändras. Jag tror heller inte att jag blir kär i killar på samma sätt som jag blir i tjejer, det är så jag upplever det nu i alla fall. Killar ger mig inte fjärilar i magen, men han gör det. Han är inte som alla andra. Kanske den största klyschan i världen, men också det som känns allra mest sant nu. När jag tänker mig framtiden kan jag se mig tillsammans med en tjej, eller tillsammans med honom. Svårt att förklara, men så är det i alla fall. Jag gillar honom för att han är han, inte för att han är man. 

 

 

Så vad har jag kommit fram till? Att låta livet rulla på. Få vara som det är. Känna alla känslor fullt ut, försöka hänga med i livets alla kurvor, och skita fullständigt i vad alla andra tycker och tänker. Tills vidare får min lesbiska identitet leva kvar. Tills jag hittar något nytt som jag känner passar bättre. Jag ska låta mina känslor och tankar få fortsätta vara utanför boxen, och strunta i samhället när de försöker få mig mer fyrkantig. Jag är inte fyrkantig. Jag, liksom alla andra där ute, är en komplicerad själ som inte passar in i en förutbestämd mall. Aldrig någonsin ska jag låta samhällets normer få mig att trycka undan mina känslor, göra mig olycklig. Jag blir kär i själar, människor, inte kön. Och så får det vara. 

 

Och varför tycker jag det här är något som borde publiceras på min blogg, for the whole world to see? Tja... Varför inte? Vi är alldeles för fixerade i normer och fack, att man ska passa in i en mall - oavsett om man är kvinna eller man, homo eller hetero. Det gör många människor olyckliga. Vi är också fixerade vid att vissa saker borde hemlighållas. Att en del saker är för privata. Den grejen har jag aldrig förstått. Ingenting har gjort mig så lycklig som öppenhet. Ingenting har brutit ner mig så mycket som hemligheter. Genom att vara öppen och ärlig, dela med sig av alla sina sidor, hittar man de människor som tycker, tänker och är på samma sätt som en själv. Det är oftast de människorna man kommer att älska allra mest. De man har mest gemensamt med. De som stöttar och älskar en för den man är, för att de vet vem man är. Dessutom kan det alltid hjälpa någon. 

 

Antagligen hade jag inte tagit det här lika lätt om det inte varit för att jag just läst Vanessa Lopez bok "Jag har ångrat mig". Där pratar hon mycket om att inte passa in i fack, och att låta sig själv flyta utanför fack, utan att bry sig om vad samhället tycker och tänker. Det var med den boken i bakhuvudet som jag gick in i den här identitetskrisen, och det är ofta hennes ord som stärkt mig och mer än någonsin fått mig att tycka att fack och labels är idiotiskt. Känslan att man måste passa in har förstört många liv, det ska inte få förstöra mitt.

 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

OJ vad jag var trött igår när jag äntligen landade i sängen på kvällen! Jag och Mio åkte in till stan vid strax efter tio för att plocka upp vår hundkompis, sen bar det vidare till Vasaparken. Där släppte jag de små i hundrastgården där de rände som tokar, innan vi åkte och mötte upp min syster som just nu är dagmatte åt en hund och så gick vi på gemensam lunchpromenad i skogen, innan vi återigen åkte tillbaka till Vasaparken. Vi satte oss och fikade lite, innan vi frös för mycket så då gick vi ner på stan och lullade runt i lite affärer och värmde oss. Sen strosade vi omkring lite innan jag mötte upp en kompis på centralstationen där vi satt och snackade lite i väntan på hans tåg - sen åkte vi och lämnade tillbaka vår hundkompis och åkte hem. Landade hemma strax efter åtta. Vi var alla tre oerhört trötta och nöjda när vi kom hem kan jag säga! Och titta så många steg och kilometrar vi fick ihop under dagen enligt min FitBit!

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Nästa vecka är det vecka 44 - för alla i svenska skolan även känt som höstlov. Som lärare har vi studiedagar den veckan, själv jobbar jag måndag och tisdag. Måndag ska vi diskutera likabehandlingsplan och grejer, medan tisdagen är någon sorts "hälsodag". Denna dag ska vi lyssna på två 'inspirerande' föreläsningar kring kost, träning och hälsa - samt delta i två 60-minuters träningspass (alternativt kan man välja "kör" till ett av dessa passen, och alltså byta ut ett träningspass till ett sångpass). 

 

Fine, jag är PT, jag ÄLSKAR träning och hälsa - men fan vad jag hatar den här jävla träningshetsen! Jag stöter på det dagligen - bland mina vänner, bland kollegor i branschen, och i samhället som stort. Bortsett från att jag avskyr när folk ska tvinga andra vuxna göra saker och ting, så tycker jag också att det är galet konstigt prioriterad arbetstid! Alla kanske inte vill träna?! Men nej, någon ledning någonstans har kommit på att det är bra för de anställda att träna, och då ska de göra det. DESSUTOM 120 MINUTER PÅ EN OCH SAMMA DAG?! Varför???

 

Å ena sidan så är jag galet sugen på att komma igång och blogga ordentligt igen, å andra sidan vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om. Det känns som att livet mest rullar på just nu, åt vilket håll vet jag dock inte. Går det framåt eller står jag jobbigt stilla? Är jag på väg att ramla ner i gamla mönster eller är jag på helt rätt spår? Svårt att säga. 

 

 

Livet verkar äntligen ha lugnat ner sig lite nu i alla fall. Det är inte alls lika späckade veckor längre, vilket är skönt, även om det ständigt är saker att göra. Jag jobbar ju kvar på skolan på 80% hela hösten, och sen har jag börjat komma in på ett företag där jag ska jobba som PT. I dagsläget är jag fortfarande i utbildningsstadiet - så jag försöker spendera så mycket tid som möjligt där för att komma in i gänget och deras rutiner så är tanken att jag ska börja jobba där efter jul (alla detaljer är långt ifrån klara i dagsläget). Jag jobbar även på min födelsedagsfest jag ska ha i november, som verkligen dragit iväg i kostnader, samt en kurs jag håller på att anordna med CUF som också kommer att äga rum i november. Och så går jag en agilitykurs med Mio som är SVINKUL! Försöker spendera all ledig tid med att umgås med den plutten <3

 

 

Det jobbigaste i mitt liv just nu (bortsett från den ständiga penga- och framtidsångesten) är att jag inte har den minsta aning om hur mitt liv ser ut efter jul. Jag vet inte om jag kommer vara kvar på skolan, jag vet inte hur mycket jobb jag kommer få som PT - och jag har ingen aning om hur min ekonomiska situation kommer se ut. Det är helt omöjligt att planera mitt liv efter december, vilket är aningens påfrestande. Framför allt med tanke på att jag är på väg att spendera alla mina sparpengar på min födelsedagsfest, så jag har inte längre något eget skyddsnät ekonomiskt. Dumt kan man tycka (det tycker jag själv ganska ofta också), men sen slår det mig att det gäller att leva så länge man kan. Leva varje dag som att det vore den sista. Om jag dör 21 år gammal - gör jag det helst med tusentals kronor på banken eller med minnet av en fantastisk födelsedagsfest? Med tanke på att ingen av oss egentligen vet hur våra framtider ser ut så är det bästa vi kan göra att leva i nuet. Det är något jag tror vi alla kan bli bättre på.

 

 

Så tja, mitt mål just nu är att sluta oroa mig och istället se fram emot en riktig jävla fest med de människor jag vill fylla mitt liv med. Och försöka blogga lite oftare...

 

Puss o Kram

Lina Lilja

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Hej identitetskris!

 

Vad spännande att du att du har bestämt dig för att återvända in i mitt liv, det var ett tag sedan sist. Tidigare har jag inte behandlat dig speciellt väl, men den här gången tänker jag välkomna dig med öppna armar. Kanske är det en snabbvisit, kanske kommer du resa igen imorgon och kanske kommer jag till helgen ha glömt att du ens varit på besök. Eller kanske ligger det en lång, tuff tid framför oss, där du kommer vända upp och ner på allt jag trott om livet och om mig själv. Oavsett vilket så vet jag att jag kommer att komma ut på andra sidan som en mer evolverad människa - och jag satsar alltid på att utveckla mig själv, så det är välkommet. 

Det jag ber dig om, kära identitetskris, är att snälla, ta det lite försiktigt i alla fall. Du har en tendens att lämna mig totalt tilltufsad och överkörd efteråt, och uppgiften att pussla ihop bitarna av det gamla för att passa det nya brukar du lämna mig att fixa själv, ensam. Den här gången står jag något stadigare än de andra gångerna du har hälsat på, och oavsett vad du kommer för att göra med mig så känner jag mig redo att ta emot det. Så redo man kan bli i alla fall. Garden är nere, kom och ta mig med storm. Ta med mig på en omvälvande resa. Den här gången kommer jag att följa med frivilligt med vetskapen om att den tuffa tiden som följer oftast bär något gott med sig i slutändan. Och framför allt med vetskapen om att jag aldrig kommer att stå där själv på andra änden. There's a reason why I have that inked on my body.

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Mitt liv är verkligen helt galet just nu. Här trodde man att allt skulle lugna ner sig efter valet, och i själva verket är det egentligen tvärtom. Allt har speedats upp. Jag jobbar extra mycket, kastar mig mellan olika uppdrag och verkar aldrig riktigt få vara ledig. Förra veckan är ett endaste blurr, där jag jobbade dygnet runt med ett specialuppdrag som jag får berätta mer om vid ett senare tillfälle. Fantastiskt roligt - på riktigt, jag hade lyckopirr i magen varje morgon när jag vaknade och var helt exalterad över mitt liv - men också så utmattande. Hann även med ett besök på musikalen Livet är en schlager som jag velat se så länge. Helt jävla amazing var den - rekommenderas!!

 

Den här veckan är jag tillbaka på skolan, men på kvällarna utbildar jag mig också hos ett PT-företag som jag förhoppningsvis ska få börja jobba på inom kort. Till en början som vikarie, men så småningom även med egna klasser. Jag trivs fantastiskt i gänget och i konceptet, så jag hoppas verkligen it works out. 

 

Sen arbetar jag stenhårt med CUF:s HBTQ-nätverk och en kurs som vi ska hålla i november. Ska bli galet kul att få ha en kurs med HBTQ-tema och få bjuda in en massa coola föreläsare och lyssna på ämnen man verkligen brinner för! 

Sen planerar jag även min födelsedagsfest som jag ska ha i november på en krog i Gamla Stan. Galet påkostad fest, så jag hoppas verkligen att det blir bra. Just nu är jag på jakt efter en DJ som kan tänka sig spela endast schlager en hel kväll (inte det lättaste...). Känner du någon? Inboxa!

 

Och. Så. Massa. Annat. 

 

Den där välbekanta ångesten. Pengaångesten. Framtidsångesten. Ångesten över att man funnit sin passion i livet och inte vet hur man ska få leva ut den till max. Om man någonsin kommer lyckas. Om man någonsin kommer få sitta på tunnelbanan igen med lyckopirr i magen och ett leende på läpparna medan regnet slår mot fönstrena och gråa, blöta, frusna människor trängs runt omkring sig. 

 

Livet.

 

Måste för övrigt också nämna att jag är skribent på en sajt som heter Frihetssmedjan. Här om dan skrev jag en text kring att den nya regeringen vill ha obligatoriskt gymnasium (http://www.frihetssmedjan.se/2014/09/gymnasieavhoppare-ar-inte-misslyckade/). Den har i skrivande stund flera hundra pers läst, och väldigt många uppmärksammat på olika sociala medier. Galet roligt! Tack för att ni gillar <3 

 

Nu ska jag kämpa vidare. Imorgon ska jag åka hem till mamma och landa på soffan. Välbehövligt.

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Idag har jag spenderat lite kvalitetstid med Mio <3 Efter alldeles för många timmar isär, då matte varit på vift och haft annat för sig, var det precis vad vi behövde. Vi tog bilen till Åkeshof och gick lite i skogen samt lekte av oss i hundrastgården bland agilityhindren. Så himla mysigt! Ikväll ska jag och mamma iväg och se En Jävla Massa Hits! på Golden Hits (min födelsedagspresent till henne) och imorgon blir det ytterligare en härligt lugn dag med familjen och Mio innan en ny galen jobbvecka börjar på måndag. Jag glädjer mig med det faktum att jag har mycket att göra är ett tecken på att det går bra nu! 

 

Här trodde man att livet skulle lugna ner sig lite efter valets slut - och istället är det helt tvärtom. I höst ska jag försöka balansera två jobb, volontärjobb hos mentor.se, polisen OCH Ung Cancer, mina uppdrag inom CUF/C, en agilitykurs, planerandet av min feta födelsedagsfest, samt att vara ensamstående matte. Hur fan det ska gå ihop är sjukt oklart, men vi får ta det en dag i taget. Imorgon börjar vi med en galet lång dag då morsan fyller 50 och ska firas! Direkt efter jobbet. För jobba ska jag ju också göra ja.... Herregud. Stefan Löfven, kan du inte införa 36 timmars dygn? Tack på förhand.