Lina Lilja

Två timmar till Filip och Fredriks 200:ade podcast live i Globen - och naturligtvis kommer jag vara på plats! Något sånt här stort kan man ju inte missa! Skitkul ska det verkligen bli! Efter det åker jag hem och hämtar hunden och tar första bästa tåg hem till mamma. Allt jag vill just nu är att få spendera en helg på soffan hemma hos mamma, få maten serverad och bara få kramas med syrran. Alldeles för mycket i huvudet just nu... När jag efter dagens slut kom in i personalrummet tittade mina kollegor på mig och sa: "Lina, du ser verkligen helt förstörd ut." Det är jag också, men efter långa samtal med några fantastiska kollegor mår jag betydligt bättre. Inte bra, men bättre. Lite Filip o Fredrik, skratt, sömn och massor med mammas mat så kanske jag sen orkar med de sista dagarna innan sommarlovet - och alla hejdån och tårar som kommer på köpet. Kommer utan att tveka bli mitt livs tuffaste skolavslutning.

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Med en vecka kvar till skolavslutningen, fyra skoldagar tills jag ska släppa mina elever på sommarlov och för sista gången vara deras vikarie, är det de orden jag upprepar i mitt huvud om och om igen. You can't save them all. I närmare tio år fick jag höra att jag inte kunde känna empati. Jag identifierade mig som en empatilös människa - första gången jag hörde orden visste jag inte ens vad empati betydde. Jag fick höra det så mycket att jag aldrig tvivlade en sekund på att det inte skulle vara sant. Förrän förra året. Min tid i Santa Barbara när jag återupptäckte mig själv och lärde känna den person jag faktiskt är - bortanför den personen alla sa att jag var.

 

 

Senaste dagarna har varit sjukt tuffa för min del. För sanningen är att jag känner fantastiskt mycket empati. För mycket. Det är därför alla sa under min uppväxt att jag saknade känsla för empati - jag stängde av. Det blev för mycket. Och allt jag vill göra nu är att stänga av. Nästa vecka släpper jag 100 ungdomar. 100 ungdomar varav de flesta jag antagligen aldrig kommer att träffa igen. Aldrig. Någonsin. Och jag bryr mig om varenda en av dem. Every single one. Tycker om dem, vill att det ska gå bra, vill finnas där för dem, kunna svara på frågor och hjälpa dem genom deras problem. Alla har de sina egna problem, vissa har större än andra, men i grund och botten är de vanliga tonåringar med samma livskris som alla har i den åldern. 

 

 

Jag hoppas jag har kunnat lära dem någonting under denna period jag varit på skolan. Att någon kanske minns någonting. Samtidigt gör det ont i hjärtat att jag inte kan hjälpa dem alla. Att se dem med deras problem - och bara gå därifrån. Utan att kunna hjälpa. Bara vända ryggen och gå. Ibland inbillar jag mig att "om jag bara hade fått lite mer tid med dem" - men sen inser jag att det alltid kommer att finnas människor i vårat samhälle som det inte går lika bra för. Hur mycket jag än vill så kan jag inte rädda dem alla. Sanningen är att jag inte kan rädda någon. Alla kommer de att gå igenom tuffa tider, bli sårade och få sitt hjärta krossat. It's part of life and there's nothing I can do about it. 

 

 

Och jag måste också inse att jag som vikarie inte kan rädda en skola på två månader. Och även om jag hade kunnat förändra skolan så hade det bara varit en skola av tusen. Det är något som krossar mitt hjärta nästan ännu mer. Som när jag hade värderingsövningar och diskussioner med mina niondeklassare igår och de inte visste vad termen HBT betydde. Borde inte någon ha lärt dem det? De är ändå 15 bast och på väg att gå ut nian. Det har alltså inte snackats NÅGOT ALLS om detta under deras tre högstadieår?! Och då bor de i stockholmsområdet! Hur är det då i den lilla hålan i Norrland? 

 

Eller när samma elever berättade om hur deras biologilärare hade sagt under sexualundervisningen i åttan att "homosexualitet är en sjukdom" samt att "om er partner har AIDS måste ni lämna dem oavsett hur mycket ni älskar dem då det är fruktansvärt smittsamt". För det första: En lärare får inte säga att homosexualitet är en sjukdom i hens undervisning, och nummer två: Borde inte en biologilärare veta att AIDS inte smittas via luften utan att det bara är en myt som lever kvar från 80-talet?! Tanken på alla elever som passerat genom liknande sexualundervisning - och alla de som kommer att få vara med om den i framtiden - gör mig på riktigt skitledsen. Till och med den sexualundervisning jag var med om för sex år sedan i en betydligt mindre skola på en betydligt mindre ort var mer HBT-vänlig!!

 

 

So yeah, allt detta och lite till är vad jag tänker på just nu. En sak jag har blivit ännu mer säker på under denna period är att jag inte ska bli lärare. Aldrig, aldrig någonsin. Skolan är en alldeles för hemsk plats, långt bortom räddning. Däremot har jag en allt starkare dröm (bland alla de andra) om att en dag få driva ett litet café i Stockholms innerstad. Ett HBTQ-vänligt café med inrikting på ungdomar. Med talarkvällar och människor att prata med. Ett ställe att gå till efter skolan, ett ställe där man får vara sig själv. Få prata med någon som förstår, eller bara sitta och läsa en bok eller tidning. Umgås med kompisar som älskar en för den man är. Med sexualundervisning som passar alla - oavsett hur eller med vem eller vilka man väljer att ligga med. One day....

 

 

Oh well, sorry for rant. Summa summarum är i alla fall att jag önskar att jag hade kunnat göra mer för mina elever. Och framför allt kommer jag sakna dem alla så jävla mycket. Dessa fantastiska små människor som kommer göra underverk en dag. De har lärt mig så fantastiskt mycket om livet. Fan vad jag kommer sakna dem. Every single one.

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Alltså herregud vad denna vår har gått fort! En dryg vecka kvar, och sen är det skolavslutning, min syrra tar studenten, och jag är fattig och arbetslös. Har sökt lite sommarjobb, men just nu ser det mörkt ut. Ska försöka njuta av den lediga sommaren istället för att ha allt för mycket ångest, men med tanke på att jag inte har någon aning om vad jag vill/ska göra i höst heller lär det bli svårt att hålla ångesten borta.

 

 

I stort sett, trots framtids- och ekonomiångesten, mår jag ändå bättre nu än för ett par veckor sedan. I början på maj blev det för mycket för mig och den berömda väggen närmade sig med stormsteg - det blev dags att dra i nödbromsen och dra ner på alla "måsten" ganska drastiskt. Jobbigt när det var mitt i en valrörelse och jag inte orkade mer än sitta hemma och sluka säsonger av Vänner, men hälsan måste komma först och jag ser redan resultat på att jag mår mycket bättre. Känns gött!

 

Nu ska jag njuta av sista skoldagarna med mina elever, och värmen. Ska försöka bli lite bättre på att blogga också! Vi hörs när vi hörs.

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Ikväll sändes ett avsnitt av Uppdrag Granskning som granskar svenska präster som tror att det går att bota homosexuella, och utövar denna teori i praktiken. Någon som är förvånad att detta existerar? Me neither. Jag har själv inte hunnit se programmet än, och jag vet inte om jag orkar egentligen, men det kommer med största sannolikhet ändå sluta med att jag ser det ändå. Det spelar i vilket fall ingen roll hurvida jag, eller du, sett programmet gällande det inlägg jag nu är på väg att skriva.

 

 

Det jag ville tala om är det enorma stöd präster och kyrkor runt om i landet har givit HBTQ-rörelsen under dagen. Jag satt på riktigt och grinade på tunnelbanan när jag läste all kärlek som flödade från kristna runt om i landet, kristna som stod upp och meddelade att de inte håller på med något bögboteri. Kristna, kyrkor och präster som sa att här är ni välkomna, med öppna famnar och massa kärlek. 

 

 

Själv har jag varit kristen så länge jag kan minnas, men det var först någon gång kring konfirmationen och min tid i Kansas som jag började sätta ord på det hela, och verkligen identifiera mig som kristen. Det har inte alltid varit oproblematiskt med tanke på min sexuella läggning. Jag har egentligen aldrig haft något problem med själva kristendomen i sig, min Gud har alltid varit en kärleksfull och accepterande Gud, men däremot har jag tyckt det varit väldigt jobbigt att gå i kyrkan. Jag älskar att gå i kyrkan och hade nog gjort det rätt ofta, om det inte varit så att jag hela tiden suttit och funderat på hurvida jag varit accepterad där om människorna runt omkring mig vetat "vad jag är". Naturligtvis vet jag att detta problem i grund och botten ligger hos mig, och inte hos Svenska Kyrkan. Jag har pratat mycket med än vän till mig som är väldigt aktiv i Svenska Kyrkan, och förra året besökte vi "Svenska Kyrkan på Pride" tillsammans i Stockholm Pride Park. Han har alltid varit ett enormt stöd, och jag jobbar på att känna mig välkommen i församlingen, men tanken på att dessa "bögbotar-präster" finns gör det inte lättare.

 

Däremot, tanken på alla kyrkor och präster som lägger upp bilder på sig själva med prideflaggor och som öppet uttalar sitt stöd till homosexuella gör det lättare. Det är en bit kvar tills jag kommer känna mig 100% bekväm i kyrkan, men idag har jag kommit betydligt närmare än på länge. 

 

Tack alla bögbotar-präster för att ni får alla homo-älskande präster att kliva fram. Och tack alla accepterande präster och kyrkor för att ni finns. Jag älskar er <3

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Dagligen får jag frågan från mina kollegor om jag ska bli lärare. De tycker jag är så duktig och skulle passa så bra som lärare - och det skulle jag nog - men jag pallar inte byråkratin. Det är synd att läraryrket är så mycket byråkrati, för jag trivs jävligt bra med det hela för övrigt. Framför allt älskar jag att arbeta med ungdomar. De lär mig något nytt varje dag, och jag menar det verkligen. Varenda dag går jag från skolan med en ny läxa, en ny lärdom. 

 

Jag pratar väldigt mycket med mina elever - om allt möjligt. Om normer, könsroller, samhället, politik, mobbing, homosexualitet, ja ALLT! För mig är det viktigt att vara en trygg vuxen som alltid svarar på frågor och inte bara rycker på axlarna, en vuxen som vill förstå och få elever att förstå. Efter Conchitas vinst i helgen var det naturligtvis många frågor bland eleverna. Om det är få elever som pratar homosexualitet hemma är det ännu färre som pratar om trans*-frågor. 

 

Till en början var det ganska tydligt tre läger i klassen - de som älskar Conchita lika mycket som jag gör, de som tycker om vad Conchita står för men ändå tycker det är lite obehagligt med kvinna i skägg, och de som bara tyckte det var äckligt och konstigt. Sen började vi prata. Utveckla. Förstå varandra.

 

Jag förklarade vad Conchita är. Vi pratade om skillnaden mellan att vara transvestit och transsexuell. Varför Tom skapade Conchita och vad hon står för. 

 

Plötsligt räckte en av killarna upp handen - ni vet han i klassen som har rollen "stökig, något homofobisk och ofta respektlös". Killen har en icke-svensk bakgrund, och började förklara hur man ser på homosexualitet och kön/könsroller/könsidentitet i hans kultur. Han förklarade att han är uppväxt med att man ser ner på homosexuella, om man ens pratade om det, och att det är därför han tycker och tänker som han gör. Han vet inget annat. Och han har aldrig pratat om det förut, fått det förklarat för sig, eller förstått. 

 

Efter den diskussionen som uppstod efter det tror jag både han och hans klasskamrater började förstå varandra betydligt bättre.

 

Det är därför det är så viktigt att våga prata om sådana här saker, saker som inte alltid är så lätta att prata om. I många hem pratar man inte om saker som känns lite känsliga, och om man gör det så vet man kanske inte så mycket. Eller så kanske man har en väldigt homofobisk/transfobisk/rasistisk/sexistisk syn på världen i familjen. Sluta döm eleverna utan lyssna på vad de har att säga, och våga prata om det! 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Det finns inte ord nog att beskriva känslan över att Europa vågade rösta fram Conchita till vinnare i årets Eurovision. Så mycket kärlek som fanns i luften igår! Att se henne bryta ihop i lycka gång på gång när land efter land gav henne sitt stöd och sin kärlek. Till och med Ryssland lyckades klämma fram 5 poäng till Conchita! Jag låter nog bilderna tala för sig själv.

 

 

Läs dessa fantastiska krönikor om vinsten:

 

Till sist måste jag bara lägga till ytterligare en länk. Det här var det sista jag läste om innan jag somnade igår. Så mycket kärlek i världen inatt<3 Läs den fantastiska nyheten från USA här.

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Eurovisionfinalen har precis dragit igång och jag följer spektaklet minst lika noga i år som alla andra år - även om jag inte hunnit/orkat blogga om det. Men det är ett inlägg som måste skrivas innan kvällens resultat redogörs, så här i sista minuten kommer det.

 

När jag pluggade i USA gjorde jag en gång ett försök att förklara Eurovision för min sociologilärare. Ganska snart gav jag upp och insåg att Eurovision är något endast européer (och australiensare?!) förstår sig på. Något som är väldigt synd egentligen då det finns miljontals sociologiska analyser, undersökningar och studier som man kan göra på denna världsunika årliga händelse.

 

Eurovision är tänkt att förena Europa genom det universiella språket musik. Tävlingen är det mest politiska event som världen erbjuder, samtidigt som grundtanken är att det ska vara ett fredligt event bortom politiken. 

 

Här skulle man kunna diskutera händelserna i Ukraina och hur Ryssland blev utbuade när de gick vidare i tisdags, men analyserna kring detta överlåter jag till experterna inom området och går istället över till mitt expertområde; HBTQ-politik och mänskliga rättigheter. Naturligtvis vill jag prata om Miss Conchita Wurst.

 

Den internationella HBTQ-kampen har länge gått hand i hand med Eurovision. Flera gånger har värdlandet och produktionen givit HBTQ-personer sitt stöd genom olika sketcher och uppträdanden. Vi minns Serbien 2008, vi har Sverige förra året, och vi ser tydligt att årets produktion gynnar Conchita på många sätt - ger henne mycket airtime i green room och massor av regnbågsflaggor har zoomats in bland publiken.

 

Conchita. Conchita som fick Eurovisions genom tiderna största jubel mer än en gång i torsdags. Som fick Eurovisions genom tiderna största jubel när hon vandrade in på scenen i början av dagens final. Klippet nedan går att se om och om igen, man tröttnar aldrig! Stödet är fantastiskt, och jag är minst lika tagen som Conchita och hennes produktion (spana in killen i bakgrunden).

 

 

Att Europa (åtminstone stora delar av kontinenten) är redo att omfamna en skönsjungande dragqueen med skägg är större än ni kan ana. Medan homo- och bisexuella i västvärlden får allt fler rättigheter och mer respekt, går utvecklingen för människor med könsöverskridande uttryck fruktansvärt långsamt. 

 

En Eurovision-vinst för Conchita vore en vinst för varenda liten individ runt om i Europa som känner sig obekväm med sitt biologiska kön. Det är en utsträckt hand till den tonåring på landsbygden någonstans i Europa som funderar på om livet verkligen är värt att leva. Det är ett finger till Putin. Och inte minst är det ett stort lyft för trans- och könsfrågor i Europa. Redan nu har det börjats prata runt om i hushållen - en vinst skulle få det att pratas ännu mer. Det är just det här Euopa och HBTQ-världen behöver.

 

Rösta på Conchita ikväll. Bevisa för en gångs skull att året är 2014 och att man har rätt att vara den man är, vem man än är. Heja Conchita!

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

I veckan såg jag filmen Älska mig med mina sjundeklassare, och idag var det dags att diskutera filmen. Innan diskussionen hade jag googlat lite, försökt förbereda mig på hur man kan diskutera mobbing i klassrummet, men tillslut insåg jag att det var bara att hänga med och ta diskussionen som den kommer. Det är helt omöjligt att veta hur 13-åringar ska reagera på olika filmer och vilka diskussioner som kommer att komma upp. 

 

Vi började diskutera mobbing som planerat, och efter ett tag uttryckte en elev att någonting var "bögigt". På samma sätt som igår ifrågasatte jag användandet av ordet bögigt, och en lååååååång diskussion kring homosexualitet, bögar och flator följde. Ett par gånger satte jag ner foten, men främst försökte jag ifrågasätta och låta alla tala till punkt. Tidvis blev diskussionen rätt hård, så som den kan bli med elever i den åldern. "Jag vet hur en bögar och flator ser ut, sånt ser man" och "Det är äckligt med två killar som pussas", etc. Hela tiden försökte jag hålla koll på hur elever reagerade på olika uttalanden, för att se om det fanns någon som verkade ta illa upp som jag skulle behöva prata med i efterhand och checka läget. 

 

När diskussionen pågått i sisådär 30-40 minuter, och eleverna fortfarande hävdade att "man kan se" om någon är homo-/bisexuell frågade jag eleverna:
"Ja, men om ni ser det så lätt - vilken läggning har jag?"

Någon slänger direkt ur sig: 
"Men du är ju norm..." (normal var ordet personen sökte)

 

Det blir tyst en stund sen slänger samma person ur sig:

"Säg inte att du är lebb, du är så cool!" 

Varpå mitt svar blev:

"Är jag mindre cool om jag är lebb?"

 

Vid det här laget började en eleverna tänka efter ordentligt på vad de egentligen sa. Mina frågor på deras uttalanden började bli jobbigt på riktigt, och när jag sen sa att joo, jag är lebb, då haglade ursäkterna över mig; "Jag menade inte!!" 

 

Det var den här poängen jag ville komma till. Jag tar inte illa upp, men någon annan i det här klassrummet eller i skolkorridoren kanske gör det. Ni kan omöjligt veta läggningen på ALLA skolans elever (hyfsad stor skola dessutom), och jo, det lär finnas icke-heterosexuella elever bland era skolkamrater. En hel hög faktiskt om man går på statistik. 

 

Sen berättade en elev att hon är bisexuell (så grymt modig tjej!!) och plötsligt så förstod de, på riktigt. Ingenting jag hade kunnat säga hade bevisat min poäng på ett bättre sätt. De vet aldrig vem som lyssnar och vem som kan ta illa upp!

 

Jag avslutade lektionen med att lära dem några svordomar som inte var kränkande på samma sätt och som de kunde använda istället för "jävla bög" och "bögigt". Opedagogiskt på ett sätt, men jag är ung och dum så jag får göra sånt....

 

 

Jag har alltid trott på den typen av barnuppfostran som tillåter misstag istället för att säga ifrån. "Plattan är varm, rör den inte!" Ungen kommer röra plattan, alternativt aldrig förstå varför det är så dumt (om hen nu skulle lyssna och låter bli plattan). Om ungen däremot rör plattan, upptäcker att den var varm och brände sig - ja då kommer hen definitivt undvika att lägga handen på en varm platta i framtiden. You see my point?

 

På det sättet önskar jag att man kunde ta't easy med pekpinnarna, och istället låta ungarna få prova och misslyckas och ha en väldigt förlåtande atmosfär. Det är på så sätt jag tror man kan förändra samhället. Dessutom önskar jag att fler vuxna inom skolvärlden vågade ta de svåra diskussionerna - ifrågasätta istället för att säga emot. 

 

Som jag sa igår; jag ser tillbaka på mina egna lärare och gör tvärtom. Det låter hårt, men med ett fåtal undantag (kan räkna dem på min ena hand), är det väldigt sant. Tyvärr. Bara man har koll på att eleverna är okej när de lämnar klassrummet, och tillåter dem som vill prata av sig efteråt att göra det, så ska man inte vara rädd för den här typen av diskussioner. Se också till att hela diskussionen når någon sorts poäng, att alla kommer till tals, och att det inte blir kränkande. Bli gärna personlig, men inte privat. Viktigast av allt: Var nyfiken, inte dömande! 

 

Och ja, jag pratade med flera av eleverna efter lektionen och såg till så att allt var okej. 

 

Lektionen hade kunnat gå åt helvete, det erkänner jag, men så som den gick hade jag inte kunnat önska ett bättre resultat. Varenda en där i klassrummet kunde nog ta med sig en viktig lärdom från lektionen. Hade jag fått lära ut sånt här jämt hade jag definitivt blivit lärare. "Livsfilosofi med Lina".

 

Puss o Kram

Lina Lilja

 

Några minuter senare:

 

Jag: Men tänk på er klasskompis som är bög och hör er använda dessa uttryck, hur tror ni han känner sig? (Det finns alltså ingen öppet homosexuell kille i denna klass, det var ett sätt att uttrycka det faktum att alla deras klasskompisar antagligen inte är heterosexuella.)

 

Vad svarar man på det?! Han har ju rätt i det faktum att alla utbildningar jag har varit på för att få arbeta med ungdomar lär man ut att den största grejen med unga är att de inte har något konsekvenstänkande då den delen av hjärnan inte utvecklas förrän senare (typ i min ålder). Detta finns det dessutom flera forskningsstudier som visar. Samtidigt var det ju mycket tydligt att detta var två smarta unga killar som båda hade ett ganska välutvecklad förmåga till konsekvenstänkande. 

 

Jag hör ofta hur unga och dumma tonåringar och barn är, samtidigt som de gång på gång bevisar motsatsen. Det får mig att fundera på om någon ens frågat ungdomarna i alla de saker som berör dem?! Vad vill och tycker egentligen ungdomen/barnet? Jag vill inte veta vad föräldern tycker och vill, jag vill veta vad barnet vill!

 

Nu har jag arbetat som lärarvikarie i lite drygt sju månader. Jag har utvecklats massor på denna tiden, och inte minst har jag fått fundera mycket på hur min egen skolgång var och vad jag vill föra vidare till nästa generation. Nästan hela tiden tänker jag på hur mina lärare gjorde när jag gick i skolan - och att jag ska agera tvärtom. Om någon elev säger något som kan uppfattas nedvärderande eller kränkande frågar jag varför eleven säger så - INNAN jag börjar skälla ut någon eller säga emot. Ibland (som i fallet ovan) behöver man inte alls skälla ut eleven utan de är väl medvetna om vad de håller på med, däremot kan man ta en vuxen diskussion om hur smart det är att uttrycka sig så. 

 

Dessutom har det varit mycket viktigt för mig att lyssna på eleverna och skapa ett förtroende (framför allt på längre uppdrag som jag är på nu, då jag verkligen får en chans att lära känna eleverna) - inte döma. Vi har alla gjort mindre smarta val, inte minst i den åldern, och att då gå runt och peka finger och säga att de gör fel val lär bara göra att de vänder taggarna utåt. Den största lärdomen jag fått, något jag önskar att alla lärare visste, är att frågar man så får man svar. Hur mår du? Hur känns det? Är du okej? Är det något som är jobbigt? 

 

Jag vet att jag får lite gratis bara för att jag är ung, och det är något jag kommer kunna leva på i max 10 år till. Det är betydligt lättare som 13-åring anförtro sig till en 20-åring än en 60-åring, och det är något jag får utnyttja medan jag kan. 

 

Så med detta långa inlägg vill jag helt enkelt bara säga till alla er som arbetar med barn och unga;

Våga fråga och våga lyssna! Barn och unga är betydligt smartare än vad ni tror, bara ni vågar tro på deras förmåga.

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Vi lever i en värld som mer än gärna berättar för oss hur vi ska vara, se ut och bete oss för att vara normala. Det finns någon sorts idealbild som alla eftersträvar där man ska vara lagom rik, lagom vältränad, inte för tjock, inte för smal, ha rätt jobb, bo på rätt ställe, säga rätt saker, ha rätt hobbys, etc., etc. Trots att vi för länge sedan konstaterade att vi alla är unika, och ingen av oss passar in i en fyrkantig mall, så lever dessa normer kvar - och följer man dem inte väntar konsekvenser. Vissa normbrytningar ger större konsekvenser än andra, men en konsekvens som de alla ger är dålig självkänsla.

Jag tänkte på det i fredags när jag såg Benjamin Wahlgren Ingrosso dansa i Let's Dance. Hela kvällen gick han runt och såg ut som en ledsen hundvalp, vilket verkligen gjorde ont i min själ. När jag sprang på toa 5 minuter innan sändning (ja, jag har en liten blåsa...) var han och Sigrid ute i den tomma lobbyn och sista-minuten-övade. Han gav 100%, men gjorde inte riktigt lika bra ifrån sig som vanligt - och gick därefter och låste in sig på toa helt bedrövad. Jag vet att mitt beröm till Benjamin börjar låta tjatigt, men jag tycker ändå det är sjukt relevant. Visst, när man tänker efter är han bara 16 år - och vem fan hade en bra självkänsla när man var 16?! Antagligen ingen. Skillnaden är att vi inte är tredje generationen i en "perfekt" kändissläkt och vi var inte tvugna att prestera inför 2 miljoner tittare på direktsänd tv varje vecka. Men ändå. 

 

Benjamin och familjen Wahlgren har pratat rätt öppet på senaste tiden om hur Benjamin blivit mobbad i sin Östermalms-skola för att han är "sång-och-dansman". Mobbing bryter ner vem som helst, så att Benjamin är stark nog att fortsätta göra det han gör trots mobbingen är helt fantastiskt. Men att han har skapat sig en sådan stor identitet runt det hela att han bryter ihop när han bara gör halvdant ifrån sig (för dåligt var det inte, och det sa inte juryn heller) är för mig skrämmande. Trots allt normalt för en 16-åring, men ändå skrämmande. Han har lite att jobba på gällande självkänslan. 

 

Men - det som är ännu mer skrämmande är att se 30-, 40-, 50-, 60-åringar med samma dåliga självkänsla som 16-åriga Benjamin. Jag ser det i min närhet och jag ser det på tv. För att ge er ett exempel så vill jag dela med mig av en bild som dök upp i mitt facebook flöde alldeles nu:

 

 

"Hahahaha - jätteroligt!" är min första tanke, men sen tänker jag igen. Och igen. Jag har sett tiotals av dessa bland mina facebookvänner bara de senaste dagarna, extra mycket så här när värmen är på G och sommaren närmar sig. Människor i alla storlekar och former som bashar på sitt utseende och letar sätt att gå ner i vikt och komma i form på lättast sätt - så fort som möjligt. Många av dessa har barn, och flera av dessa barn är så pass gamla att de finns på facebook och läser sina föräldrars statusar. Vad fan sänder det ut för meddelande? Har den tanken ens slagit er?

 

 

Jag tänker på det när jag ser reklamen till "Här är ditt kylskåp" och hör Agneta Sjödin säga att rädslan finns där, "att jag inte är värd att älskas". Nog för att citatet kan vara taget ur sitt sammanhang i reklamen, men ändock, det är ingen ovanlig känsla. 46-åriga Agneta Sjödin som varenda människa i hela Sverige är kär i är rädd att hon inte är värd att älskas. 

 

Om och om igen ser och hör jag det - människor i alla åldrar som ständigt vill förändra sig själva för att bli lite bättre, bli lite mer värd, mer älskvärd. Vissa hamnar i olika typer av missbruk (exempelvis matmissbrukare som vi kan följa i Biggest Loser) eller sjukdomar (depressioner, ätstörningar, etc.) - andra får "bara" ett liv som är lite mindre lyckligt än vad det hade kunnat vara. 

 

 

Jag är 20 år gammal och vet att jag är perfekt som jag är. Jag är värd att älskas, jag är värd lycka, kärlek och framgång. Visst har jag dagar då jag ser mig i spegeln och tänker "ugh!", ja, jag avskyr min näsa, och många gånger gör jag saker som jag i efterhand inser var mindre smart - men jag vet också att det inte gör mig mindre värd. Självklart har jag inte alltid älskat mig själv på det sätt jag gör idag, och vem vet vad som händer i framtiden, men på något sätt har jag börjat inse att jag är mer ett undantag än en regel. Jag har börjat inse hur många det är som inte älskar sig själva på det sätt som jag har kommit att göra. Det gör mig så förbannat ledsen. 

 

 

Många PT's och gym utnyttjar människors dåliga självkänsla och tjänar pengar på att "få dem i form" till sommaren. Själv ser jag fram emot att en dag få chansen att vidareutbilda mig till någon form av coach och mental styrketränare. Jag vill hjälpa människor, inte utnyttja dem. Att se så många gå runt och tro så lite om sig själva, tro att deras värde sitter i någon form av prestation, gör mig så förbannat ledsen. Fattar ni inte hur underbara ni är?! 

 

Vi har en mobbing-kultur i västvärlden idag. Sker det inte i skolan så sker det i media, på gatan, på facebook. En kultur som gör det svårt att hitta sig själv, respektera och älska sig själv. Det gör ont i mig att inse hur många fantastiska människor som tror så lite om sig själva. Och ännu ondare gör det att inse att inte ens i stockholms innerstad får man vara ifred från mobbing för att man gör "fjolliga" saker. 

 

Jag är inte som er, och ni är inte som mig. Alla är vi unika, alla är vi fantastiska. Alla är vi satta på jorden av en anledning. Alla är vi värda att älskas och alltid kommer vi att kunna inspirera någon. Snälla ni, lägg ner tanken på att ni måste prestera, gå ner i vikt eller bli lite snyggare för att bli mer värd. Träning och hälsa ska vara roligt och få en att må bra, det ska inte vara ångesfyllt. Samma sak med resten av livet. Vad ni än ger er in på - gör det med ett leende med läpparna. Och får det er inte att må bra, gör något annat. Livet är för kort för att gå omkring med ett regnmoln över huvudet. 

 

Och glöm aldrig att ni är värda att bli älskade. Varenda en av er. Alltid. 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Igår vad jag med morsan och såg Let's Dance live - vilken upplevelse!!! För det första hamnade vi allra längst fram, vid dansgolvet mitt emot juryn, vilken ju var helt sjukt. Mitt emellan Kenzas familj och Mårten Nylén med fru. Vi fick flytta oss fram och tillbaka under programmets gång för att de emellanåt behövde våra platser till intervjuer och sånt (så David skulle få plats "i publiken"), men det var bara kul tyckte jag! Och kändistätt var det också, alla var supertrevliga och ställde gärna upp på bilder vilket var roligt! Satt och pratade massor med Kenzas kille Aleks som var hur härlig som helst!! Fantastiskt trevlig människa :) Hela produktionen var fantastisk, all personal och allting var hur tillmötesgående och härlig som helst! En underbar kväll helt enkelt!

 

I söndags gjorde jag alltså de sista tentorna för PT-licensen. Redan igår fick jag svar på att jag klarat teorin - wohoo! Nu väntar jag bara på svar angående mina praktiska tentor. För övrigt gjorde jag teoritentan på 45 minuter, måste vara rekord till och med för mig... Är sjukt glad att jag klarade den trots den korta tiden, annars hade jag blivit galet förbannad på mig själv som stressade igenom det hela! Oh well, den är fixad i alla fall. Bara nervösa väntan på praktiska kvar!

 

Igår hade jag en lugn dag med slapp på soffan, långpromis med hunden, en tupplur på eftermiddagen på dryga två timmar och tja... Lite sånt. Bara andas, sova och vila upp mig helt enkelt. Idag är jag tillbaka lite mer och har ett möte inbokat, lovat syrran att följa med på yoga ikväll och hjälper morsan med lite skolarbete. Resten av veckan sen ska jag jobba. Och så är det ju dags att börja jobba och dra igång företaget också! Läskigt, spännande och roligt! Hörs mer senare!!

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Oj oj oj vilka dagar det har varit nu de här sista två. Massor av plugg, PT-praktik och en hel del skratt. Det känns så galet sorgligt att vi i klassen ska splittras imorgon, nu när vi precis har lärt känna varandra på riktigt. Men men, that's life I guess. Vi kommer ju jobba i samma bransch så det är ju inte otänkbart att vi kommer stöta ihop lite nu och då. Hoppas dessutom kunna hålla lite kontakt med vissa av dem i alla fall, åtminstone via sociala medier. 

 

 

Ja, så hur känner jag nu då, så här två månader senare? Var det värt det? 60 000:-, massor i förlorad inkomst och en hel del tid och energi? Definitivt. Oavsett hur det går efter det här, om jag hamnar i konkurs för att allt går åt helvete och inser att det här var ju inte alls det jag skulle hålla på med, så kan jag utan att tveka leva med att jag spenderade två av mitt livs månader på SAFE och utbildade mig till PT med det härliga gäng jag har fått hänga med. Det har varit en fantastisk tid och jag ångrar ingenting! Nu kör vi :)

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Borde sova, men med den tornadon av känslor som befinner sig i min kropp just nu måste jag bara få skriva av mig lite först. På söndag har vi nämligen våra sista tentor på PT-utbildningen. Imorgon och på lördag har vi PT-praktik och tar emot kunder (gå gärna in och boka på http://safesthlm.bokadirekt.se - finns tider kvar!), sen har vi alla prov på söndag. Sen är det slut. Finito. Over. Vår fantastiska grupp som jag hängt med i två månader splittras och går vidare. Vad händer sen? Separationsångest på hög nivå!

 

 

Men samtidigt känner jag mig jävligt lycklig och nöjd. Oavsett hur det går i helgen så har jag givit gärnet i två månader, jag har haft fantastiskt roligt och lärt mig otroligt mycket. Jag har lärt känna fantastiska människor, och kommit mig själv närmare. Och inte en endaste sekund har jag tvekat på om PT-yrket är rätt för mig - tvärtom. Det här känns helrätt. Det här är miljön jag vill arbeta i. Kollegorna jag vill ha. Vad jag vill göra med mitt liv. Det har varit fantastiska två månader som förberett mig inför det kommande livet som börjar på måndag. På ett sätt känner jag mig oerhört redo, å andra sidan känns det som det läskigaste någonsin. Plötsligt försvinner alla stödhjul. Och även fast man vet att man kan cykla, så är det skillnad när stödhjulen inte finns där att rädda en ifall att.

 

 

Som sagt, känslotornado just nu. Jag måste ändå säga att jag i grund och botten känner mig lycklig - här och nu. Jag har haft en fantastisk dag med massor av träning och härliga människor. Varit på en öppen föreläsning som skolan anordnade efter skoltid om dieter och hurvida de funkar eller ej. Skvallrat en massa med en kurskamrat. Haft fjärilar i magen och pirr i kroppen. Känt att jag levt.

 

 

Våren är här, och i samma stund flyttar fjärilarna in i magen. Även fast man (aka jag) har en tendens att falla för människor som inte direkt faller tillbaka på samma sätt, så känns det härligt att ha de där fjärilarna på plats i magen igen. Känna att man lever. Även olycklig attraktion och kärlek kan vara mysig på sitt egna lilla sätt. Så med de orden ska jag ta mina fjärilar, min lycka över att solen skiner, och min nervositet över den kommande helgen, och krypa till kojs nu. Bästa uppladdningen inför en sådan intensiv helg är sömn!

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

 

PS. Igår publicerades en debattartikel jag skrivit på SVT Debatt gällande skolidrotten - gå gärna in och läs och berätta vad ni tycker! http://debatt.svt.se/2014/03/12/skippa-bollsporter-pa-skolgympan/) DS.

Puss o Kram

Lina Lilja

Har idag jobbat 8.30-14.00, därefter stack jag direkt till kiropraktorn. Ett mycket smärtsam men lyckat besök, även fast jag fick ordern att inte löpträna för tillfället :( Jag som var så sugen på att komma igång nu när våren är här! Oh well, jag verkar ha en något mer fungerande tå nu i alla fall, även om hon fick slita och dra lite för att få igång verksamheten i leden. Nu är det sjukgymnastik som gäller i några veckor, sen återbesök!

 

Efter kiropraktorbesöket blev det hem och hämta bäbis på dagis, hundpromenad, ett varmt bad, sedan har jag suttit vid datorn och tiden har bara runnit iväg! Helt galet! Jobbar med så många saker samtidigt nu att jag blir helt snurrig i huvudet, och plugga har jag inte hunnit alls... Nu ska jag i alla fall rasta Mio en sista gång och sen sova! Får återuppta allt arbete imorgon istället. Hoppas ni haft en bra dag!

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Det är den där tiden på året nu, den där tiden då allt vänder. Det blir ljusare, varmare, och plötsligt går mungiporna uppåt igen. Höstdepressionen flyger ut genom fönstret, andningen blir lättare och helt plötsligt klarar man av att se framåt igen! För min del var det en oerhört tuff höst och vinter, men jag är glad att jag tog mig igenom den på det sätt jag gjorde och att jag nu har börjat hitta tillbaka till mig själv igen. Jag som sa att jag skulle dra ner på allt ideellt arbete i höstas, har nu tagit upp det hela igen, och typ tiodubblat mitt engagemang. Och jag mår bra av det. Visst att jag själv inte fattar hur i helv*te jag ska hinna med allt de kommande månaderna, men jag trivs så. Jag älskar att ge av min tid, jag är en riktig arbetsnarkoman, och jag avskyr att kväll efter kväll sitta hemma och rulla tummarna. Dessutom har jag en ny karriär på G och det känns verkligen toppen! 

 

 

Nästa helgen är sista på SAFE - for know. Det blir sista helgen med det gäng jag hängt med sen i januari, och även om det på ett sätt känns skönt att denna oerhört intensiva period går mot sitt slut så är det samtidigt en jädra separationsångest. Jag har verkligen haft så jävla kul under utbildningens gång och tanken på att vi efter nästa söndag inte längre kommer att spendera 9 timmar om dagen med varandra känns helt sjuk. Jag har lärt mig så galet mycket på denna korta period - inte bara utbildningen i sig, utan även om livet, om olika erfarenheter. Även fast vi alla har något gemensamt som tagit oss till den utbildning vi går idag, så är vi så fruktansvärt olika med olika bakgrund, erfarenheter och mål. Som en av de yngsta i gänget har jag verkligen sugit i mig av deras livserfarenhet och älskat varje sekund vi spenderat tillsammans (även när man känt sig så trött och fullproppad på information att man inte längre vet hur man sätter en fot framför en annan...). 

 

 

Jag måste också säga att jag är så fantastiskt stolt över mig själv och var jag är idag. Att jag trotsat alla tankar och tryck utifrån och ändå gått min egen väg, följt mitt eget hjärta även när alla runt omkring gjort allt för att stoppa mig. När jag tänker tillbaka på första gången jag var i ett gym som 14-åring, och hur jag redan då älskade det, är det helt sjukt att det tog så många år innan jag förstod vad det är jag verkligen brinner för och var jag ska spendera mina dagar. Jag tänker på alla de mil jag cyklade på somrarna fram och tillbaka till stallet (1 mil enkel väg), hur jag red ett par hästar om dagen, sopade stallgångar och bar höbalar - och ändå identifierade mig själv som lat och slö eftersom det var den stämpeln alla andra satte på mig. För att jag hatade att springa (pga att det gjorde ont i knän och var obehagligt för andningen, vilket nu visat sig vara ansträngningsastma) och för att jag föredrog att sitta och läsa på rasterna istället för att spela fotboll med resten av klassen (bollar har aldrig varit min grej...). Ja, jag har ett läshuvud - men innebär det automatiskt att jag är lat och otränad?! Ju mer jag tänker tillbaka på min tonårstid desto argare blir jag. På skolan, på de vuxna, på samhället. Så mycket smärta, ångest och identitetskrisande som hade kunnat undvikas om jag bara hade fått slippa den där stämpeln hela tiden. 

 

 

Idag har jag en helt annan syn på mig själv och på livet. Jag är stark nog att stå emot det mesta, även om jag har down-perioder (som denna höst), men jag har nu kommit in i ett tankesätt som gör att jag alltid lyckas komma tillbaka. Och nu, så här i vårtider, känns allting bara lättare än lättast och bättre än bäst! Istället för depression, ilska och ångest känner jag nu mycket mera glädje, kärlek och värme. Två gånger under dagens föreläsningar när vår lärare berättade om kunder som uppnått stora mål satt jag och grina i min bänk, och fick gömma huvudet för att det inte skulle synas. Så där känslofyllda lycko-tårar, för att man blir så glad för någon annans skull. Jag gråter gärna de där tårarna, jag känner gärna de där varma känslorna till folk som inte känner dem tillbaka, jag går gärna runt och fånler på stan - för jag vet hur det är att gömma sina känslor bakom lager av is, och dit vill jag aldrig mer tillbaka. För mig blir det viktigare och viktigare att gå tillbaka och se hur långt jag har kommit, se varningsklockorna och snabbt göra förändringar i livet för att jag inte ska ramla tillbaka i gropar jag en gång varit i. 

 

Med detta långa inlägg vill jag helt enkelt bara berätta hur lycklig jag är just för tillfället. För att jag är jag och för att jag har tagit mig dit jag är. För att solen går upp på morgonen och för att efter vintern kommer våren. Och för min finaste hund som något oväntat kommer hit ikväll och kommer att spendera första halvan av veckan hos mig istället för hos hundvakten. Life's good. 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

 

Ps. Vill du ha en gratis PT-timme? På fredag och lördag kommer vi som är PT-studenter att ta emot kunder helt gratis i vårat gym vid Medborgarplatsen i Stockholm! För mer information och för att boka tid, gå in på http://safesthlm.bokadirekt.se

Igår var det så äntligen dags för premiären av Renées Rubriker - ett program jag sett mycket fram emot under en lång tid. Premiäravsnittet behandlade temat kärlek - och tre olika versioner av den, alla mer eller mindre kontroversiella. Först handlade det om högerkristna i USA där döttrarna skriver avtal tillsammans med sina fäder och lovar att de ska spara sin oskuld till äktenskapet. Sen handlade det om Anja Pärson och Filippa Rådin, samt ett kärlekspar i USA som träffats när mannen var 13 och elev till den då 34-åriga kvinnan. Idag, 17 år senare är de gifta med två barn. 

 

 

Anja och Filippa finns det väl egentligen inte så mycket att säga om. De har blivit ett omtyckt par i Sverige och deras kärlek är den minst kontroversiella av de som presenterades i gårdagens avsnitt. Däremot måste jag säga att jag bara tycker mer och mer om dem för varje gång jag ser dem och hör dem prata, de är fantastiska att sätta ord på saker! Och så ser de så lyckliga ut tillsammans! Åh vad jag tycker om dem.

 

 

Renée är en fantastisk programledare och passar perfekt i program där känsliga ämnen behandlas. Hon är perfekt på att hantera sånt och ställa känsliga frågor på ett sätt som gör att man litar på och får förtroende för henne. Därför tycker jag det är synd att inslaget om högerkristna var så opersonligt och att hon inte intervjuade någon specifik på ett mer ingående sätt. Just detta, ett löfte om att vara oskuld till äktenskapet baserat på religion, är så himla kontroversiellt i Sverige så de hade varit roligt och nyttigt om de grävde lite djupare i ämnet tycker jag. Själv tycker jag att det är upp till var och en, och på något sätt är det lite fint att spara sig till äktenskapet, ha en cermoni och göra det till en far-dotter grej, samt att man går ihop flera unga tjejer och gör det tillsammans. Tjejerna är tillräckligt gamla för att ta beslutet, och det här är något som är relativt vanligt i framför allt delar av USA. I min värld är det här inget konstigt alls.

 

Så till det sista ämnet i gårdagens program, och det som antagligen är allra mest kontroversiellt i hela världen - den 34-åriga läraren som blev tillsammans med sin 13-åriga elev. Själva åldersskillnaden i sig - 20 år - är väl inte en jättestor grej. Finns många par där åldersskillnaden är ännu större, enda skillnaden är att då är båda 18 år fyllda och ses som vuxna. Det faktum att en som är 34 har en sexuell relation med någon som är 13 är såklart uppseendeväckande, inte minst eftersom att 13-åringen dessutom var i en beroendeställning. Samtidigt har jag svårt för det faktum att man skickar folk i fängelse när det uppenbarligen är så att båda vill vara i den här relationen - att de fortfarande är tillsammans 17 år senare är väl proof enough? Rent generellt så måste ju någon ha varit utsatt för ett brott för att någon ska kunna dömas, och jag har svårt att se att Vili skulle påstå att Mary utsatt honom för ett brott. Däremot tycker staten, myndigheter och samhället det - därför dömdes hon. Är det verkligen upp till oss att döma hurvida en sexuell kärleksrelation där båda samtycker är okej eller inte? Jag anser inte det. All typ av kärlek och relationer där alla inblandade samtycker ska vara okej, därför tycker jag också att lagen om att man blir byxmyndig vid 15 bör ses över.

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Berättade ju om hur jag här om dagen tog en trans*-diskussion i en högstadieklass jag jobbade i. Jag är väldigt noga med att försöka att aldrig köna mina elever, eller dela in dem i grupper baserat på kön. Ibland känner jag mig töntig när jag står där och stakar mig och försöker hitta alternativa formuleringar - jag menar, jag är uppväxt med "Hörrni tjejer längst bak!" eller "Alla killar ställer sig här", såklart att det känns naturligt för mig att använda de orden också! Bara för att jag är stenhård med mina principer innebär det inte att det alltid känns självklart och oproblematiskt, det ska jag vara ärlig med. Jag möter trots hundratals olika elever i veckan och de allra flesta av dem utstrålar att de identifierar sig med sitt biologiska kön. 

 

 

Så idag mötte jag en elev som ville bli kallad ett annat namn än det som stod i klasslistan - ett namn för det motsatta könet än det hen hade i klasslistan. Plötsligt did it all make sense. Plötsligt så kändes det så självklart med alla mina principer och mina sökanden efter omformuleringar som så ofta känns tillgjorda och töntiga. They're not. För once in awhile kommer man att möta de människor som lever på dessa omformuleringar och principer. Ibland bokstavligen. Och det absolut bästa med det hela är att det inte ens kändes konstigt. Det kändes inte ett dugg konstigt att ha en trans* elev, eftersom jag inte behövde ändra mitt sätt att prata eller uttrycka mig - jag använder (näst intill) alltid ett könsneutralt språk utan att göra skillnad på killar och tjejer. Jag bara fortsatte som vanligt, behövde inte tänka mig för mer än vanligt, utan körde bara på lektionen precis som jag tänkt. Det innebär alltså att whatever I'm doing it's working. Jag har ett klassrum med en välkomnande atmosfär oavsett elevernas identitet. Jag har en teaching-style som gör att jag kan byta ut eleverna hur som helst utan att ändra mitt sätt att prata. I den mån det går har jag ett klassrum som passar alla. Jag önskar att betydligt mer personal inom skolan hade det sättet att tänka på. Be careful with what you say 'cause you never know who may be listening. 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja